Identitet i praktik - Identity in Practice

discipliner – Linton var kulturantropolog, Wenger skrev
sin doktorsavhandling, embryot till Communities of practice,
vid Department of Information and Computer Science
(Wenger 1990).
Wenger diskuterar stundom i termer av diskurs, ett
begrepp som Sahlins i kritiken av Clifford liknade vid
det för honom förhatliga superorganic (jfr. kapitel 2.2).
Wengers definition av diskurs skiljer sig dock från Cliffords
nyttjande av termen. Medan Clifford – med hänvisning
till Foucault – pratade om ”powerful discursive
formations globally and strategically deployed” diskuterar
Wenger diskurs som förankrad i deltagande i lokala
sammanhang:
A discourse reflects the enterprise and the perspectives
of a community of practice . . . A discourse is a social,
interactive resource for constructing statements about the
world and coordinating engagements in practice. (Wenger
1998 s.289)
Liksom Sahlins förhöll sig kritisk till diskurs som ett uttryck
för en allstädes närvarande ”makt” (Sahlins 1999
s.410, 2000b s.507), så finner även Wenger maktperspektivet
problematiskt hos Foucault:
...what his theory misses is a notion of identity and
identification to explain why the power of institutional
discourses works in the first place. Without such a notion,
power seems to be just an intrinsic feature of discourse
itself. (Wenger 1998 s.296)
Jag vill därför hävda att vad som vid ett ytligt betraktande
kan ses som motsatser i Lintons, Sahlins och Wengers
tänkande, mer handlar om ordval, och gradskillnader,
snarare än en verklig motsättning.
Som nämnt är varje människa medlem av flera delvis
överlappande, delvis skilda communities of practice, ett socialt
landskap som kan diskuteras i termer av kontakter,
gränser, överlappning och periferi:
As communities of practice differentiate themselves and
also interlock with each other, they constitute a complex
social landscape of shared practices, boundaries, peripheries,
overlaps, connections, and encounters. . . the texture of
continuities and discontinuities of this landscape is defined
by practice . . . the landscape so defined is a weaving of
both boundaries and peripheries. (Wenger 1998 s.118)
Ovan diskuterade jag hur hur ett lokalsamhälle i form
av en hypotetisk tidigneolitisk gård kunde beskrivas som
flera delvis överlappande, delvis åtskilda communities of
practice inom den lokala kontexten. Det Wenger kallar
kontakter, gränser, överlappning och periferi kan både
finnas inom denna lokala kontext och bortom den. I en
2 ku lt u r, p r A k t i k o c H i d e n t i t e t
vidare geografi finns större sociala sammanhang, som
inte kännetecknas av ömsesidigt deltagande. Medan sådana
sammanhang således inte kan definieras som communities
of practice, kan de ändå förstås med utgångspunkt
i teorin kring communities of practice.
En form av mer vidsträckt socialt sammanhang som
präglas av en kontinuitet mellan skilda communities of practice
benäms konstellation (constellation). En konstellation
utmärks bland annat av ”...sharing historical roots . . .
sharing artifacts . . . having geographical relations of
proximity or interaction . . . having overlapping styles or
discourses...”. (Wenger 1998 s.127). Som nutida exempel
på konstellationer nämns en skola, ett storföretag, etc.
men termen skulle också kunna vara användbar för att
diskutera vidare sociala sammanhang i en förhistorisk
kontext. Kontinuiteten mellan olika communities inom en
konstellation måste enligt Wenger förstås som en interaktion
mellan olika praktiker, snarare än ett exempel på
en praktik i sig (se vidare nedan). Sådan interaktion kan
inkludera att element av stilar och diskurser sprids, kopieras
och omskapas som ett led i skapandet av identiteter
och i formerandet av allianser. En stil, eller element därav,
kan spridas när ”...people copy, borrow, imitate, import,
adapt, and reinterpret ways of behaving in the process
of constructing an identity.” (Wenger 1998 s.129). På
samma sätt kan element av diskurser spridas ”...across
boundaries and combine to form broader discourses as
people coordinate their enterprises, convince each other,
reconcile their perspectives, and form alliances.” (Wenger
1998 s.129). Eftersom stilar och diskurser under sådana
former kan spridas över hela konstellationer kan de ge
sken av en geografiskt storskalig kontinuitet. Wenger
betonar dock att stil och diskurs inte är praktik, snarare
är de råmaterial för skapandet av lokal mening i lokala
communities of practice:
As material for the negotiation of meaning and the formation
of identities, styles and discourses can be shared by
multiple practices. But that does not mean that they are
integrated in these various practices in the same way once
they are put in the service of different local enterprises.
(Wenger 1998 s.129-130)
De artefakter som vi sammanfattar under begreppet trattbägarkultur
(trattbägare, kragflaskor, lerskivor, mångkantiga
stridsyxor, fyrsidigt slipade arbetsyxor, etc.), är produkter
av hantverkstraditioner som reproducerats i en rad
communities of practice inom ramen för lokalsamhällen. Som
jag var inne på ovan, ingick medlemmarna i dessa hantverksgrupper
också i sociala sammanhang som förenat
lokalsamhällets medlemmar i gemensamma aktiviteter,
som också de kan ses som communities of practices. Medan
de olika varianterna av artefakter må vara produkter av
skilda hantverksgrupper, så har hanteringen av trattbägare
33