Identitet i praktik - Identity in Practice

7 nä r i n g s e k o n o m i s o m k u lt u r e l l p r A k t i k i n o m mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s t r At t Bäg A r k u lt u r
Genomgående är det så, att det är pollenprover tagna
i omedelbar närhet till åsarnas sandhedar som har tydliga
spår av tidigneolitiskt jordbruk. Det finns även flera
pollenprover från sådana miljöer som har mer otydliga
spår av odling, eller inga alls. Pollenprover tagna i andra
landskapsrum saknar ofta helt tecken på jordbruk. Resultaten
visar att odlingen var begränsad till små röjningar
i urskogen och att skogen allt framgent präglade
landskapsbilden. Detta innebär inte nödvändigtvis att
odlingen spelade en liten roll för försörjningen, snarare
är mönstret ett resultat av den låga befolkningstäthet som
rådde när Mälardalens jägare-samlare tog upp aspekter
av jordbruk i sin kulturella praktik.
Pollenanalyserna från Mossbymossen och Övre
Mogetorpsmossen innehåller vid sidan av sädesslagspollen,
även spår som indikerar hur odlingen bedrevs.
Om pollendiagrammet från Mossbymossen skrev Sten
Florin:
Vissa drag i pollendiagrammet kunna kanske sättas i samband
med röjning och svedjning. Sådana förhållanden ha
omtalats från stenåldersboplatserna vid Mogetorp och
Östra Vrå i Södermanland. (Florin 1961 s.392)
Troligtvis är det förekomsten av örnbräken (Pteridium
aquilinum) som får Florin att föreslå svedjning, då det är
en växt som gynnas av eld (M-B Florin 1958 s.242, Göransson
1995b s.65-67). Samtidigt säger Florin att indikationerna
på svedjning inte är lika tydliga vid Mossbymossen
som vid Mogetorp. Från Övre Mogetorpsmossen
nämner Maj-Britt Florin vid sidan av örnbräken, även
mjölkört och kovall som indikationer på att odlingsytor
röjts med eld (M-B Florin 1958 s.242, jfr. Göransson
1995b s.65). Vid sidan av dessa arter lyfter Göransson
(1995a) fram aspens roll som svedjeindikator, ett trädslag
som också det gynnas av eld och som har en markerad
topp i pollendiagrammet från Mogetorp:
In very many pollen diagrams from southern Sweden the
curve for microscopic charcoal particles rises distinctly at
– or slightly above – the elm decline level. In most of my
diagrams from the investigation area there is at the same
time a strong rise of the Pteridium curve. In lake Striern
we observe a strong rise of the Populus curve immediately
above the elm decline . . . An extremely strong rise of the
Populus curve was observed at Mogetorp in the province
of Södermanland . . . As mentioned earlier, Pteridium and
Populus are strongly favoured by forest fires. Pollen grains
of cerealia type, reflecting cultivation of cereals, are found
during this ”fire phase”, as are pollen grains of the grazing
indicator Plantago lanceolata. . . Very likely the forests were
cleared by burning in order to create areas for cultivation
of cereals. (Göransson 1995 s.67)
Från Östra Mellansverige finns således starka indikationer
på att eld använts vid röjning av odlingslotter i urskogen
under tidigneolitikum. En mer detaljerade bild av det
tidigneolitiska svedjebruket ges av Svend Th. Andersens
pollenanalytiska undersökningar av jord från neolitiska
gravar i Danmark (Andersen 1990, 1993a, 1993b, 1998,
jfr. Jensen 1994 s.91-95). Andersen noterade att trädpollenkornen
i pollenproverna uppvisade en deformation
som ej återfanns hos örtpollenfloran i samma prover.
Genom praktiska försök med svedjeröjning kunde Andersen
konstatera att deformationen av pollenkornen
uppkom hos de pollenkorn som låg i markens ytskikt
i samband med svedjning (Andersen 1993a s.159). De
pollenkorn som avsatts omedelbart efter röjningen ser
däremot normala ut. Genom att de tidigneolitiska markhorisonterna
täckts av neolitiska gravhögar har pollenkornen
bevarats och en ögonblicksbild av händelserna
omedelbart före högens anläggande erhålls.
I studien från 1993 redovisar Andersen pollenprover
från sex tidigneolitiska gravar från olika delar av Danmark
(Andersen 1993a). Alla gravarna är belägna på väldränerade
jordar, en biotop som i orört tillstånd var beväxt med
lindskog. Pollenproverna från gravhögarna visar däremot
på helt andra miljöer. På lokalerna Bjørnsholm, Nordjylland
(TN I) och Strandby Skovgrav, Fyn (TN II), har sekundär
björkskog svedjats, varpå korn och vete har odlats
i röjningarna (Andersen 1993a s.161-162, 170-171). Den
sekundära björkskogen har växt upp i tidigare röjningar
som också de troligen röjts med hjälp av eld (Andersen
1993a s.166, 168). Ytterligare lokaler har indikationer på
svedjeröjning för odling och/eller för betesmark, medan
en lokal visar på röjning av lindskog utan eld, för anläggande
av betesmark (Andersen 1993a s.161-162, 169).
I studien från 1998 presenterar Andersen pollenprover
från ytterligare fyra gravar, alla belägna inom ett mindre
område på norra Jylland (Andersen 1998). Alla fyra
lokalerna stammar från TN II och uppvisar en bild av
sekundärskog som upprepade gånger röjts med eld för
etablering av betesmarker (Andersen 1998).
Svedjeröjning för odling fyller åtminstone tre funktioner,
dels friläggs marken från befintlig vegetation,
dels motverkas förekomsten av ogräs, slutligen frigörs
näringsämnen bundna i vegetationen. Det har påpekats
att den sista funktionen var överflödig i värmetidens
klimaxskog, jordmånen i sig var näringsrik nog att bära
decennier av odling (Engelmark 1992 s.371). Det bör
dock noteras att detta inte är ett argument mot att svedjeodling
förekom, bara att den motiverades av andra skäl
än att frigöra näringsämnen.
Bestånden av sekundärskog, främst björk, som påvisas
i Andersens undersökningar, ger vid hand att röjda
ytor regelbundet tilläts växa igen. Welinders modell för
jordbruket inom Mälardalens trattbägarkultur innefattade
tvärtom att betande boskap hindrade skogen att
121