Identitet i praktik - Identity in Practice

7 nä r i n g s e k o n o m i s o m k u lt u r e l l p r A k t i k i n o m mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s t r At t Bäg A r k u lt u r
sett annorlunda. De ljusare blandskogarna har medgett
en rikare örtflora som medgav ett gott skogsbete.
Betesindikationer har påvisats både vid pollenanalyser
utförda i direkt anslutning till trattbägarlokaler (M. B.
Florin 1958, S. Florin 1961, Karlsson & Risberg 1997),
och i landskapsrum där det saknas kända trattbägarbosättningar
(Almquist-Jacobsson 1994, Giesecke 2004).
De senare skulle kunna tas som intäkt för att djur fördes
på skogsbete vidsträckta kring, så som har föreslagits
för södra Norges del utifrån betesindikationer i pollendiagram
på Hardangervidda (Indrelid & Moe 1983, jfr.
kapitel 10). Troligt är kanske, att inom ramen för en
årscykel kombinerades skogsbete med bete på anlagda
betesmarker och övergivna odlingslotter. När snön låg
tjock vintertid har boskapen säkert stödutfodrats med
kvist, löv, vass och kornhalm (Glass 1991, Larsson 1994,
Welinder 1998 s.149-150, Zimmerman 1999). I historisk
tid har frigående nötboskap på skogsbete hållits med en
täthet av 13 djur per kvadratkilometer. Exemplet gäller
sentida ekskogar i Ukraina, en skogsmiljö som i någon
mån påminner om värmetidens ekblandskog i Skandinavien.
Med tanke på den låga befolkningstäthet som kan
antas gälla för tidigneolitikum, så var land för skogsbete
knappast en begränsande faktor för djurbesättningen,
åtminstone inte på fastlandet.
Landvända boplatser, en eller flera kilometer från
kusten och utan direkt anknytning till vattendrag, är en
ny företeelse under tidigneolitikum. Då dessa lokaler
ofta innehåller både ben från tamdjur och spår av sädeshantering,
är det inte svårt att föreställa sig att jordbruksaktiviteter
spelat en roll i livet på dessa boplatser.
Som framgått av genomgången ovan, så föreligger även
en lokal (Trössla norra) belägen direkt vid en havsstrand
på en ö drygt 3 mil från fastlandet, där det osteologiska
materialet domineras av tamdjur (Hallgren et al. 2004).
Då det totalt rör sig om ett dussin ben, kan tamdjurens
dominans förklaras av slumpen. Likväl är det också en
möjlighet att boskapsskötsel ingått som en del av livet
även på boplatser långt ut i skärgården. I historisk tid
kombinerade skärgårdsbefolkning ofta fiske och säljakt
med fädrift och småskalig odling. Sten Rinaldo har
beskrivit denna aspekt av livet på 1800-talets Rödlöga,
Stockholms skärgård, en ö av blott en kilometers diameter
belägen på gränsen av mellan- och ytterskärgården:
Ön höll över trettio kor och ett hundratal får. All gröda togs
tillvara, inte bara på bylanden och öarna närmast omkring.
Man for långt ut till havsskären för hö- och lövtäkt. Skären
som bar lövskog blev som välansade parker efter slåttern.
Godvädersdagar i högsommaren kunde man se jättelika
hövålmar krypa över skärgårdshavet. Det var höbåtar, som
roddes mot hemön med örtkryddad utskärsgröda. Korna
simmade mellan öarna kring hemlandet då de sökte bete
sommartid och fruntimren kunde ro långa vägar då de
skulle mjölka. Det fanns särskilda fårskär i havet öster om
Rödlöga – skären i Åsmansboda, Långharan i Ängskärsarkipelagen
och Anskären långt ut i Skrakfjärden. Dit roddes
fåren redan i början av maj, mitt i sjöfågelhäckningens
ömtåliga tid. Men aldrig hände det att någon åda eller svärta
rök av boet för fårens skull. (Rinaldo 1978 s.84).
I Rinaldos exempel beskrivs hur korna själva söker nytt
bete genom att simma mellan närbelägna öar, det var också
vanligt att man aktivt vallade simmade kor till bete (figur
7.5). Även vildfår (mufflon) är goda simmare, vilket jag
själv haft tillfälle att observera i Stora Nassa i yttre Stockholms
skärgård, där inplanterade mufflon simmar mellan
öarna för att finna bete (figur 7.6). Mufflonfåret är den
vilda anfadern till tamfåret och det finns ingen anledning
att tro att tidigneolitikums tamfår var sämre simmare.
Skötseln av tamfä innehöll arbetsmoment som att driva
djuren på bete, vattna, utfodra vintertid, skydda dem
mot rovdjur och boskapsräder, överse betäckning och
kalvning, mjölka kor och får/getter, och att slakta. Alla
dessa aktiviteter utfördes tillsammans med andra människor
i specifika sociala sammanhang, sammanhang,
som formades genom fädriftens praktik. På Arholma
i Stockholms Skärgård för att ta ett konkret exempel,
var skötseln av tamfä en kvinnosyssla, en syssla som
inbegrep både unga flickor och gamla kvinnor, individer
som socialiserades inom ramen för det community of
practice där de verkade.
När flickorna voro åtta år brukade de få mjölka för att
kunna den konsten. De fingo börja på vårkor, som mjölkade
litet om hösten. När jag själv var 10 år, fick jag ensam
ro till holmarna och mjölka gårdens fyra kor. Jag måste se
efter, att kursen var rätt på sjön. (Agnes Westberg i Eldvik
1992 s.212-213)
Under senhösten fick man börja stödutfodra djuren,
som ännu vistades utomhus:
I oktober gingo de ännu ute och fingo blott nattgiva. Det
var potatisstand, de fingo. I november gingo de ute, men
fingo då morgon- och aftongiva. Det berodde f.ö. på,
hur tidigt vintern kom. (Agnes Westberg i Eldvik 1992
s.212-214)
Efter vinterns ankomst utfodrades korna på Arholma
inomhus:
Klockan sex om morgonen var man i fähuset. Vid sjutiden
var det färdigt. Pigan kom först. Hon skottade, vattnade,
mjölkade, knyade hö och lade fram halm. Gav grisen och
större kalvar. Så kom moran och ”stillade” själv. Hon
svepte givan och pigan fick bära den för korna. Moran
kunde bära givan själv också.
131