Identitet i praktik - Identity in Practice

8 En annorlunda trattbägarkeramik?
Trattbägare, kragflaskor och lerskivor
i Mälardalen och Bergslagen
I föregående kapitel har jag diskuterat bosättningsmönster,
gravriter och näringsekonomi som exempel
på kulturell praktik som utförts inom specifika sociala
sammanhang, communities of practice. Inom dessa sociala
sammanhang och i utövandet av praktiken formerades
aspekter av deltagarnas identitet. I föreliggande och efterföljande
kapitel kommer jag att anlägga samma perspektiv
på materiell kultur och på de communities of practice
inom vilka den materiella kulturen skapades genom utövandet
av hantverkets praktik. I detta kapitel behandlas
keramik och keramikhantverk, i kapitel 9 diskuteras stenredskap
och stenhantverk. Grundläggande för förståelse
av keramikhantverkets sociala sammanhang är i vilken
grad variation i trattbägarnas formgivning kan förklaras
som förändring över tid och i vilken mån det rör sig om
samtida variation. Jag lägger därför ned viss möda på att
klargöra olika dekor- och kärlformstypers kronologiska
spännvidd. Avsnittet inleds med en kort forskningshistorisk
tillbakablick.
8.1 Trattbägarkeramik i
Mälardalen och Bergslagen
Keramiken har av tradition spelat en central roll i forskningen
kring trattbägarkultur och det kan därför vara på
sin plats att göra en kort forskningshistorisk genomgång
av vad som diskuterats som trattbägarkeramik i Mälardalen
och Bergslagen. Medan avhandlingen behandlar Mälardalen
och Bergslagen, kommer forskningshistoriken
främst att handla om den förra regionen, då den äldre
forskningen varit fokuserad på Mälardalen. Jag begränsar
denna forskningshistorik till publikationer från perioden
fram till c. 1990, dvs. det första halvseklet av trattbägarforskning
i Mälardalen. Senare arbeten diskuteras där så
är relevant i efterföljande avsnitt.
Så som påpekades inledningsvis i kapitel 5 benämndes
trattbägarkeramik “snörkeramik”av de flesta svenska
arkeologer fram till omkring 1950, en benämning som
vittnar om snördekorens framträdande roll (Bagge 1936b,
1949, 1951, Florin 1937, 1938, Bagge & Kjellmark 1940,
Åberg 1949 s.59-63). Detta begrepp skall inte sammanblandas
med den kontinentala Corded Ware Culture,
vilken går under begreppet stridsyxekultur i Sverige. Man
var helt på det klara med att den svenska ”snörkeramiken”
hörde till ”döstid” (≈tidigneolitikum), även om
vissa menade att stridsyxekulturen var en fortsättning
på ”döstidens snörkeramiska kultur” (t.ex. Åberg 1935,
1949). Användningen av begreppet snörkeramik kritiserades
av Becker (1948 s.176, 193), en kritik som fick
stor genomslagskraft, varför begreppen trattbägarkultur
och trattbägarkeramik numera helt ersatt den tidigare
terminologin.
I de första publikationerna av trattbägarfynd från
Mälardalen (Östra Vrå och Mogetorp i Södermanland)
beskriver Florin (1937, 1938) keramiken som rundbukiga
kärl med runda eller flata bottnar och med mer eller
mindre svängda halspartier. Kärlen har tillverkats av
lerringar, godset beskrivs som grågult till brungult, hårt
och fast, samt magrat med fältspat från krossade block
av granitpegmatit. Godstjocklek varierar med kärlens
storlek, tjockare krukskärvor är ofta ej helt genombrända
(Florin 1938 s.20-23, 34-35). Dekoren beskrivs som huvudsakligen
begränsad till mynningsrand och hals, de
vanligaste dekorelementen utgörs av tvärsnodd, snöre
och grunda gropar, oftast applicerade i horisontella rader,
de två förstnämnda dekorelementen förekommer även i
vertikala kompositioner (figur 8.1). Vid sidan av trattbägare
nämns kragflaskor och lerskivor. De förstnämnda är
ofta rikt dekorerade, bland annat med dragna linjer och
skårstreck och till skillnad från de mälardalska trattbägarna
så förekommer även dekor på buken. Den lerskiva
som finns avbildad i Florins publikation från 1938 är en
miniatyr, med en diameter av blott 4 cm (figur 8.1).
Florin föreslog en kronologisk tolkning där Mogetorp
betraktades som äldre och Östra Vrå yngre. Tolkningen
baserades dels på att keramiken på Mogetorp har
135