Identitet i praktik - Identity in Practice

Stabiliteten och kontinuiteten i utformningen av keramik
genom 15-20 generationer på Skogsmossen såg jag
som en indikation på att en unilinjär ättideologi existerat,
en ideologi som betonat att de olika generationerna i
samma hushåll tillhört samma grupp (Hallgren 2000a).
Storfamiljen på Skogsmossen skall sålunda verkligen ha
definierat sig själva som en lokal ättelinje (med ingifta
tillskott). Att stiltraditionen upprätthölls på samma geografiska
plats pekar vidare på att linjäritet och postmarital
lokalitet sammanföll, dvs. att det antingen var en kombination
av matrilinjär härkomst och matrilokal bosättning,
eller patrilinjär härkomst och patrilokal bosättning.
Bakker & Luijten (1989 s.180) och Gebauer (1995
s.101) har argumenterat för att storleken av de fingerintryck
som förekommer på trattbägarkeramik i Nederländerna
och Danmark pekar på att det var kvinnor
snarare än män som tillverkade keramiken. Detta
är i enlighet med min egen erfarenhet av fingerintryck i
trattbägarkeramik från Mälardalen och Bergslagen, som
genomgående är mindre än mina egna fingrar. (Keramik
krymper normalt 10-15% vid bränning, men då
krympningsgraden bland annat är beroende av lerans
och magringens egenskaper så är likväl fingerintryckens
ursprungliga storlek svårbedömd). Om man godkänner
hypotesen att det var kvinnor som tillverkade keramiken
som utgångspunkt för en fortsatt diskussion, finns två
möjliga scenarion som skulle ge upphov till det enhetliga
sättet att dekorera keramik under loppet av 15-20
generationer. Bägge scenariona inbegriper att linjäritet
och lokalitet sammanfaller.
Det första och kanske mest uppenbara är ett matrilinjärt
samhälle med en matrilokal bosättningsregel.
I ett sådant samhälle lär sig dottern keramikhantverket
och den ättspecifika dekoren av sin moder och mormoder.
Efter giftermålet bor kvinnan och hennes make
kvar i kvinnans familj och så småningom lär kvinnan ut
keramikhantverket till sina döttrar. Även om praktiska
omständigheter säkert gjorde att personer av annan
härkomst eller kön ibland inkluderades i gruppen av
hantverkare, så var det likväl förmedlingen av traditionen
från mor till dotter som skapade kontinuiteten i teknologi
och formgivning.
När jag ursprungligen formulerade detta scenario såg
jag keramikens stil som ett uttryck för en redan existerande
ättidentitet. Med hänvisning till kapitel 2.6 – 2.8
skulle jag nu istället argumentera för att ättidentitet och
keramikstil formerades i en ömsesidig process genom
utövandet av keramikhantverkets kulturella praktik i
handlingskedjans alla steg, alltifrån täkttagning av lera
till formgivning och dekoration av kärl, till torkning och
bränning av de färdiga krukorna inom hantverkets community
of practice. Det är alltså tänkbart att en ideologi om
ett generationsöverskridande sammanhang, förankrat i
en idé om gemensam härkomst, växte fram i utövandet
196
Fr e d r i k HAllgren
av den kulturella praktik – keramikhantverket – som
förvaltades mellan de som kommit före och de som
kom efter. Och kanske avspeglade den släktlinje man
då lyfte fram – i detta scenario härkomst på mödernet
– den kategori som till följd av en gällande postmarital
bosättningsregel utgjorde kärnan i den samboende
storfamiljen och kärnan i gruppen av hantverkare. Man
kan också tänka sig att en matrilokal bosättningsregel
skapades för att sammanfalla med en redan existerande
idé om härkomst med målet att knyta ättens fortlevnad
till en specifik geografisk plats. Genom att koordinera
linjäritet och lokalitet skapades en kontinuitet både i tid
och rum.
Det andra alternativet som förklarar enhetligheten
och kontinuiteten i keramikhantverket på Skogsmossen
är ett patrilinjärt patrilokalt samhälle, dvs. ett scenario där
kvinnan flyttar till mannens familj efter giftermålet. Detta
alternativ är mer komplicerat om slutresultatet skall vara
en keramikdekor som är oförändrad över loppet av flera
generationer. Det krävs nämligen att den inflyttande hustrun
tvingas ändra sitt keramikhantverk i enlighet med
sin svärmors och svägerskors traditioner, för att uppnå
den dekor som utmärker makarnas patrilinjära ätt. Denna
socialiseringsprocess måste sedan upprepas i varje generation,
eftersom varje giftermål för nya kvinnor till
hushållet, medan alla döttrar som växer upp i familjen
lämnar sitt föräldrahem vid giftermålet.
Med en syn på stil och identitet som skapad i en mer
ömsesidig process (kapitel 2.6 – 2.8) kan detta scenario
möjligen omformuleras till att de inflyttande kvinnorna
ändrar sin stil i enlighet med svärmors tradition – inte
för att uppnå enlighet med makens patrilinjära ättdesign
– utan för att bli en del av den gemenskap som utgörs
av kvinnorna i hushållets och hantverkets community of
practice. Ett exempel på ett sådant scenario beskrivs i
Dietler & Herbich (1998) som refereras i kapitel 2.8.
Att gruppen av ingifta, inflyttade hantverkare under
sådana förhållanden tillsammans skapar en gemensam
hantverkstradition är dock inte det samma som att en
hantverkstradition äger kontinuitet genom många generationer.
Jag återvänder därför ånyo till ett tolkningsscenario
som inbegriper att en idé om unilinjär härkomst
på antingen fädernet eller mödernet bör ha sammanfallit
med en postmarital bosättningsregeln som medgav att
denna unilinjära ätt levde kvar på samma plats också
efter generationsväxlingar.
Det finns många andra tänkbara kombinationer av
härkomst och bosättningsregelsystem, men inget av dem
kan, så vitt jag kan se, leda till att en ättspecifik keramikdekor
fortlever i stort sett oförändrad under loppet av
15-20 generationer i samma hushåll. Det bör poängteras
att om – tvärtemot vad som föreslagits här – keramikhantverket
var en manlig syssla, så kvarstår ändå samma
två tolkningsalternativ, matrilinjärt och matrilokalt, res-