Identitet i praktik - Identity in Practice

Figur 11.3. Exempel på trindyxor med asymmetrisk
(vänster) och symmetrisk egg (mitten, höger). Yxor från
Gudmundstorps sn, Skåne (vänster), Västerfärnebo sn,
Västmanland (mitten) och Sköllersta sn, Närke (höger).
Efter Montelius (1917 s.10). Skala 1:3.
Figure 11.3. Examples of round-butted axes with asymmetrical
(left) and symmetrical edge (middle, right).
After Montelius (1917 s.10). Scale 1:3.
11 ku lt u r, p r A k t i k o c H i d e n t i t e t u n d e r tidigneolitikum
gast bland dessa är en variant där eggen är symmetrisk
i relation till yxkroppens mittaxel (sedd från sidan är
bägge eggytorna lika välvda), och en variant där eggen är
osymmetrisk i relation till yxkroppens mittaxel (sedd från
sidan är en eggyta mer välvd, den andra mer plan) (figur
11.3). I Mälardalen och Bergslagen är fördelningen mellan
dessa två eggtyper 99% symmetrisk egg, 1% osymmetrisk
egg (statistik baserad Hermanssons databas över
Norra Europas trindyxor). I Västsverige (här definierat
som Bohuslän, Västergötland, Halland) är det ungefär
lika vanligt med symmetrisk egg (55%) som osymmetrisk
egg (45%), siffror som stämmer väl med fördelningen av
symmetrisk egg (53%) och osymmetrisk egg (47%) bland
Østlandets trindyxor. På Vestlandet har däremot 72% av
trindyxorna osymmetrisk egg, blott 28% har symmetrisk
egg. Man kan finna fler skillnader mellan trindyxorna i
dessa fyra regioner, till exempel så har trindyxorna på
Vestlandet smalare nackparti än trindyxor på Østlandet
(maxbredd på Vestlandet är 30 mm, 46% av yxorna från
Østlandet överstiger denna nackbredd), och yttäckande
slipning är mycket vanligare i Mälardalen och Bergslagen
(11% av trindyxorna) än i Sydnorge (3%).
Hela Mellansverige och Sydnorge kan sägas ha varit
förenat i produktion och bruk av trindyxor under senmesolitisk
tid. Likväl framträder ändå tre områden med
delvis skilda traditioner i tillverkning och formgivning,
bland annat vad gäller yxornas eggar: Mälardalen/Bergslagen
i öst, Vestlandet i väst och Västsverige/Østlandet
där emellan. Västsverige/Østlandet framträder också
som en enhet i det att regionen vid sidan av trindyxor
kännetecknas av lihult/nøstvetyxor (Brøgger 1905,
Kindgren 1991), en yxtyp som är ovanlig i östra Mellansverige
och på Vestlandet (Selinge 1994, Alsaker 1987
s.101, Ballin 1999 s.283). Exemplen antyder att det fanns
regionspecifika hantverkstraditioner som dikterade hur
grönstensyxor skulle utformas, traditioner som reproducerades
inom tämligen vidsträckta regioner.
Jag har här bara snuddat vid problematiken kring senmesolitikums
lokala, regionala och överregionala hantverkstraditioner.
Långt fler redskapstyper och reduktionsstrategier
skulle kunna inkluderas i diskussionen, liksom
geografiskt begränsade distributionsnät för specifika råmaterial
(Olsen & Alsaker 1984, Kindgren 1991, Sjurseike
1994, Bergsvik 2003a, 2003b, Bergsvik & Olsen 2003,
Carlsson et al. 2003, Falkenström 2003, Knutsson et al.
2003, Lindgren 2004, Guinard 2008). Om än ytlig, så har
genomgången tjänat till att visa att det fanns en avsevärd
lokal, regional och överregional variation under senmesolitikum
i området där den nordliga trattbägarkulturen kom
att etableras i begynnelsen av tidigneolitikum.
I ett tidigare arbete har jag föreslagit att det sociala
sammanhang som förenade dessa regioner var ett äktenskapsnätverk
som knöt samman ett antal exogama band
i södra och mellersta Skandinavien (Hallgren 1996 s.18-
19). Inspirerad av Newell och Constandse-Westermans
arbeten kring social organisation och etnicitet under
mesolitikum (Constandse-Westerman & Newell 1988,
1989, Newell et al. 1990), diskuterade jag då utifrån en
modell av en strukturell hierarki där band var förenade
i dialektstammar, som var förenade i språkfamiljer. Idag
281