Identitet i praktik - Identity in Practice

6 pl A t s A t t l e vA p l A t s A t t d ö – p l A t s e r F ö r k u lt u r e l l p r A k t i k i n o m mä l A r dA l e n s t r At t Bäg A r k u lt u r
berg, vilken på fredagen gjorde en förundersökning på
platsen. Att ingå på en ordentlig undersökning tillät icke
väder eller årstid.
Av allt att döma föreligger här emellertid en grav
från stenåldern, antingen en gånggrift eller en hällkista.
Om det rör sig om en gånggrift så skulle det nu upptäckta
partiet vara mynningen av den till den egentliga
gravkammaren ledande gången. Förefintligheten av en
boplats från stenåldern i den omedelbara omgivningen
utesluter ju icke förefintligheten av gravar från denna tid,
tvärtom.” (VLT 1921-12-24, jfr. Steineke 2001)
I Västmanlands länsmuseums samlingar finns en
håleggad bergartsyxa samt järnålderskeramik som tillvaratogs
vid vägbygget, men det finns inte någon dokumentation
från Kjellbergs undersökning (Steineke 2001).
Inte heller nämns något i Västmanlands Fornminnesförenings
Årskrift, vilken vid denna tid hade Kjellberg som
ansvarig utgivare. Intendent Sven T. Kjellberg var historiker
och etnolog och tydligen inte intresserad av detta för
Mälardalens del så unika gravfynd. (Det bör här påpekas
att Steineke (2001) misstagit den i VLT omnämnda intendenten
Kjellberg för C. M. Kjellberg, vilken deltog i
debatten kring Alvastragraven under 1910-talet.)
Med hjälp av Nils Olsson från hembygdsföreningen
lyckades vi dock lokalisera en man, Helge Westling, vilken
som barn var med vid vägbygget och som även
krupit in i den påträffade graven(!). Westling, som 1993
var över 80 år gammal, cyklade ut och besökte oss på
utgrävningen. Lokaltopografin kring Fågelbacken var till
följd av senare vägbyggen och grustäkt alltför förändrad
för att Westling skulle kunna peka ut den exakta platsen
för graven, men han kunde ge en detaljerad beskrivning
av sina minnen från gravens innandöme (Steineke
2001 s.31). Den påträffade gången var c. 1 m bred och
ungefär lika hög. Efter att ha krupit c. 3 m in i gången
kom Westling fram till en större kammare, så pass stor
att han utan problem kunde vända sig därinne. Kammaren
var rundat rektangulär, den hade ungefär samma
takhöjd som gången och mitt i kammaren låg en större
sten. Beskrivningen av den 3 m långa täckta gången som
öppnar sig i en större kammare pekar på, att det rör sig
om en gångrift (Steineke 2001 s.36).
Som nämnts påträffades gånggriften i södra änden
av fornlämningskomplexet. Eskil Olsson undersökte
ett mindre schakt i denna del av fornlämningen 1912,
fynden inkluderar både trattbägarkeramik, gropkeramik
och stridsyxekeramik. Bland trattbägarkeramiken finns
dels skärvor av tidigneolitisk karaktär (bland annat från
en kragflaska), men också skärvor som förefaller vara
mellanneolitisk trattbägarkeramik (Olsson 1918 fig. 42,
Steineke 2001 s.33), en fyndkategori som är mycket sällsynt
i Mälardalen (Malmer 2002 s.50). Skärvorna ifråga
är dekorerade med prickbårder och minner mycket om
keramiken från megalitgraven vid Alvastra i Östergöt-
land (Janzon 1984 s.249). Förekomst av mellanneolitisk
trattbägarkeramik av gravkaraktär i närheten av stenkammargraven
på Fågelbacken styrker ytterligare tolkningen
av densamma som en gånggrift.
I Mälardalen saknas i övrigt säkert belagda gånggrifter
eller dösar. Den grav från Yxhult i Närke som Lindqvist
(1912, 1963 s.75, 120-127, 279-281) tolkade som
en gånggrift, visade sig vid Cullbergs efterundersökning
vara en hällkista med gavelhål och föga gånggriftslik i
sin grundplan (Cullberg 1962). I övrigt finns flera osäkra
uppgifter om vad som kan vara dösar eller gånggrifter
i Södermanland och Närke (Browall 1991 s.134-135,
Bägerfeldt 1992 s.15, Fernstål 1998). De närmaste säkert
belagda megalitgravarna är den stora gruppen främst
gånggrifter som återfinns på Falbygden i Västergötland
(Bägerfeldt 1992, Sjögren 1998, 2003), och den ovan
omtalade stenkammargraven från Alvastra i Östergötland
(During 1984, Janzon 1984, Browall 1991 s.130,
2003 s.39-41).
De försök som gjordes att lokalisera gånggriften
på Fågelbacken 1993 (bland annat med markradar) var
utan framgång. Sökinsatserna var dock begränsade, då
området låg en bra bit från ytan som berördes av järnvägsbygget.
Det är således möjligt att graven kvarligger
oupptäckt, men det är också möjligt, att den förstörts
vid någon av de exploateringar som berört Fågelbacken
sedan 1921.
6.2.3 Gravritual som kulturell praktik
Det kan konstateras att Fågelbacken nyttjats som begravningsplats
genom hela trattbägarfasen. Anläggningarna
med brända människoben och dödshuset dateras
i huvudsak till första halvan av TN, medan gånggriften
kan antas vara byggd i slutet av TN eller början av MN
A (Persson & Sjögren 1995). Fågelbacken låg under tidigneolitikum
på en udde av en större ö, 6 km från
fastlandet. Udden, en arm av Badelundaåsen, omsluter
en skyddad lagun i väster, vars stränder förefaller ha
utgjort optimala boplatslägen under tidigneolitikum.
Det är anmärkningsvärt att inga tecken på tidigneolitisk
närvaro (typologiskt daterbara fynd eller 14 C-dateringar
till tidigneolitikum) har påträffats vid de omfattande arkeologiska
undersökningarna kring lagunens stränder
(Lekberg 1997, manuskript, Hallgren 2000b, Hallgren
under arbete). Den tidigneolitiska fornlämningen breder
istället ut sig på åsens östra sluttning, längs den oskyddade
stranden som vätter mot det öppna havet. För en
tidigneolitisk resenär som kom vandrande över isen eller
paddlande över fjärden, måste raden av gravanläggningar
med resta pålar ha utgjort en slående syn, särskilt när
dessa var omvärvda av röken från smattrande likbål.
Medan således gravritualer tycks prägla Fågelbacken
under hela tidigneolitikum, så är spåren efter vad som kan
111