Identitet i praktik - Identity in Practice

44
They liked to see lands; timidity did not discourage them;
and they were as eager to know manners of other peoples
as they were careful to hold aloof from adopting them...
(Kroeber 1925 s.727)
På ett motsvarande sätt valde de olika jägare-samlare
grupperna som var i kontakt med Mohave, att inte ta
upp jordbruk. Kunskap om Mohaves myter och sånger
spreds däremot vida, ”...not only their religious concepts
but their songs, the very words thereof, and their sacred
places are known..” (Kroeber 1925 s.781).
En viktig poäng med Mohaves långväga färder är, att
även om dessa regelbundet förde resenärer till platser
som de inte varit på förut, så färdades resenärerna inte
i en okänd värld, de kände de kringliggande landen och
folken väl genom sina myter och sånger. Ett vanligt motiv
i Mohaves rituella sånger var olika mytologiska väsens
resor, färder som sträckte sig nedströms Coloradofloden
till folken som bodde vid flodens mynning i Mexiko,
resor österut bland olika jordbrukande pueblogrupper
och resor västerut bland Kaliforniens jägare-samlare
(Kroeber 1925 s.612, 760, 763-764). Att besöka heliga
platser kända från myterna, var stundom ett explicit motiv
vid deras resor.
Medan handel eller utbyte således inte var en drivande
faktor för Mohaves långväga resor, finns det andra
exempel på långväga kontakter där utbyte ansetts ha haft
en större betydelse. De första spanska expeditionerna i
sydvästra USA rapporterade om en omfattande kontakt
och utbyte mellan de jordbrukande puebloindianerna i
New Mexico och jägare-samlare grupper från prärien
nordöst därom, kontakter som kunde sträcka sig över
avstånd på 80 mil. Främst byttes majs, bomullsfiltar och
keramik mot kött, fett och hudar av bison, ett utbyte
som i detta fall anses ha haft en avgörande näringsekonomisk
betydelse. Oftast tycks utbytet ha gått till så att
grupper av jägare-samlare under perioder bosatte sig i
anslutning till jordbruksbyarna, ibland i mindre grupper,
men stundom hela band eller stammar (Spielmann 1991
s.7-8). Motsvarande förhållanden finns också beskrivet
från den norra delen av prärien, där grupper av jägare
bedrev ett omfattande utbyte med trädgårdsbrukare i
Missouridalen. Liksom var fallet i New Mexico var utbytet
i hög grad inriktat på viltkött i utbyte mot odlade
grödor. Vid sidan av mat, utväxlades även hantverksprodukter,
ett utbyte där man ofta bytte likvärdiga föremål
mot varandra:
Many of the items which changed hands could in fact
have been made by individuals in either group with no
difficulty, but each felt that they obtained better goods
through trade than they could have made themselves...
(Wood 1974 s.10)
Fr e d r i k HAllgren
Ofta var de individer som utväxlade mat och föremål
förenade genom adoption:
Villagers were adopted by fictitious nomadic ’fathers,’
and likewise had ’sons’ in the nomadic tribe with whom
they traded. . . a vast network of ritual kinship relations
extended throughout the entire Plains. (Wood 1974 s.10)
Då Wood på samma sida skriver att huvuddelen av utbytet
utfördes mellan kvinnor från respektive grupp, får
man anta att det inte bara rörde sig om adopterade fäder
och söner, utan även av mödrar och döttrar förbundna
genom rituellt släktskap.
Längre norrut i Nordamerika, från området mellan
Lake Huron och Lake Ontario, beskrivs hur algonkinband
(dvs grupper som talade varianter av algonkinspråk)
stundom tillbringade hela vintern bosatta i anslutning
till Huron eller Petun-byar (Huron och Petun
talade varianter av irokes-språk).
During the late fall various Algonquian bands settled near
the Huron villages to spend the winter. The Nipissing
usually settled among the Attignaouantan in western Huronia,
and various Ottawa Valley Algonquians among the
Arendaronnon in eastern Huronia . . . Similarly , the Ottawa
regularly wintered among the Petun. (Heidenreich 1971
s.217-218)
Nipissing som nämns i citatet tillbringade annars huvuddelen
av året i området kring sjön med samma namn,
20 mil längre norrut, och det var där de bedrev sin egen
begränsade odling. När de återvände till sina sommarboplatser
bar de med sig kropparna av de personer som dött
under vintervistelsen hos Huronerna, för begravning i
kollektivgravar vid the great feast of the dead, en ceremoni
där de dödas namn fördes över till de levande. En tidig
historisk uppteckning (1637) beskriver hur så många som
70 avlidna Nipissing fördes hem för begravning, troligen
offren för en epidemi introducerad av de jesuitiska missionärerna.
Delar av Nipissing begav sig varje sommar
vidare norrut på handelsexpeditioner till södra delen av
Hudson Bay, ett avstånd på 50 mil fågelvägen från Lake
Nipissing, och 70 mil norr om deras vinterläger bland
Huronerna (Trigger 1976, Day 1978).
Medan pueblo- och prärieindianer kan beskrivas som
komplementära vad avser majsodling och bisonjakt, så
var det mer av en gradskillnad mellan å ena sidan Huron
och Petun, och å andra sidan algonkin-banden. Alla
de nämnda grupperna bedrev jakt och fiske, och även
om Huronerna (och Petun) brukar beskrivas som ”the
farmers of the north” (Trigger 1969), så var även flera
av algonkinbanden trädgårdsbrukare (Day 1978, Pendergast
1999 s.69, 74, 77). Snarare spelade majsodling
proportionerligt sett en mycket större roll hos Huron