Identitet i praktik - Identity in Practice

9 lo k A l A, r e g i o n A l A o c H i m p o r t e r A d e s t e n r e d s k A p i n o m mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s
(figur 9.10). Trots att man på alla tre lokalerna tillverkat
tunnackiga yxor av porfyrit från egna “klyft”, så har man
använt och deponerat likadana yxor av annat ursprung,
yxor som tillverkats på annan plats.
Sundström föreslår två alternativa tolkningar av mönstret
(2003 s.164-165, 284):
1. Yxorna som deponerats på en lokal har tillverkats av
innevånarna som bor där, innan dom flyttade till platsen.
Man har således tidigare bott på en annan boplats
och där tillverkat yxor av porfyrit från ett klyft. Man
har sedan flyttat till exempelvis Skumparberget och
efter flytten har man använt och deponerat yxorna
man tillverkade på sin gamla boplats. Man har också
tillverkat nya yxor, av material från ett nytt stenbrott,
men dessa yxor har inte använts/deponerats förrän
dess man flyttat från Skumparberget till en tredje
plats.
2. Man har cirkulerat färdiga yxor mellan boplatser.
Sundström finner den första, tämligen invecklade tolkningen
som “den mest naturliga” och han betonar att
om utbyte av färdiga yxor förelåg, så skulle man hitta förbrukade
yxor av andra material än porfyrit på de aktuella
platserna (Sundström 2003 s.165). Sundström bortser här
från Welinders resultat från Hjulberga 1, där yxavfallet
dominerades av porfyrit, medan flertalet av fragmenten
av färdiga yxor var av diabas (jfr. ovan). På Skogsmossen
domineras yxavfallet helt av porfyrit, medan 16 av de
63 bergartsyxor som hittades vid undersökningen 1995
var tillverkade i andra material än porfyrit (diabas och
”övrig bergart” – figur 9.11), yxor som av allt att döma
förts till platsen i färdigt skick (af Geijerstam 1996 s.102,
jfr. Hallgren et al. 1997 s.91). Även på Skumparberget
påträffades fem trindyxor i ”andra bergarter”, att jämföra
med en trindyxa och elva tunnackiga yxor i porfyrit. På
alla tre lokalerna förekommer alltså de av Sundström
efterfrågade yxorna av främmande material, yxor som
inte tillverkats av den porfyrit som helt dominerar den
lokala yxindustrin. Tvärtemot Sundström vill jag därför
hävda, att resultaten pekar på ett omfattande utbyte av
yxor och att utbytet har inbegripit både yxor av porfyrit
och yxor av andra bergarter.
Sammanfattas resultaten av de ovan refererade och
diskuterade studierna av Welinder & Griffin (1984),
Sundström & Apel (1998) och Sundström (2003) så tycks
de boende på Hjulberga 1, Skumparberget och Skogsmossen
har brutit porfyrit i varsitt klyft. När det gäller de
boende på Kumlaboplatsen finns två tolkningsalternativ.
Antingen har de hämtat porfyrit från samma stenbrott
som nyttjats av de boende på Hjulberga 1, eller från ett
stenbrott vars råmaterial har samma egenskaper som
porfyriten som använts på Hjulberga 1. På Hjulberga 1
och Kumla har lokalt producerade porfyrityxor använts
t r At t Bäg A r k u lt u r
Figur 9.11. Tunnackig diabasyxa från Skogsmossen, Västmanland.
Yxan är c. 13 cm lång. Foto Ulrika Djerw.
Figure 9.11. Thin-butted dolerite axe from Skogsmossen, Västmanland.
The axe is c. 13 cm long. Photo by Ulrika Djerw.
och deponerats, men på förstnämnda lokal, liksom på
Skogsmossen och Skumparberget, har ”främmande”
porfyrityxor också använts och deponerats. På dessa tre
lokaler har även yxor av ”icke porfyrit” (afyrisk diabas
och andra bergarter) använts och deponerats. Förekomsten
av ”främmande” yxor i porfyrit och andra bergarter
förklaras enklast av att färdiga yxor cirkulerat mellan
olika boplatser inom ramen för ett gåvoutbyte (Mauss
1972). Man har således haft utbyte både med sina grannar
som tillverkat yxor i samma typ av råmaterial (men
från olika stenbrott) och med människor som tillverkat
yxor i andra råmaterial, kanske boende i andra delar av
Mälardalen/Bergslagen eller mer fjärran regioner. Att
man ibland bytt likadana yxor av samma material, understryker
Hulthén & Welinders poäng att utbytet var
socialt betingat, snarare än en handel i modern mening
(Hulthén & Welinder 1981 s.86, 91, jfr. Sahlins 1972).
Den geografiska spridningen av tunnackiga yxor i
Mellansverige (Welinder & Griffin 1984, Welinder 1985)
och Mälardalen (Sundström & Apel 1998, Sundström
2003) har också studerats. Som berörts ovan finns det
en definitionsproblematik förknippad med att särskilja
porfyrit (porfyritisk diabas) från diabas (afyrisk diabas)
och det är oklart om dessa studier tillämpat jämförbara
definitioner. I Welinders studier bedöms c. 10% av 366
tunnackiga grönstensyxor som porfyrit (Welinder 1985
s.46), medan motsvarande siffror för Sundström och
Apels studie är 20% av 815 yxor. Inte desto mindre visade
bägge studierna att porfyrityxorna har en rumsligt
begränsad spridning med tyngdpunkt i Närke, medan
tunnackiga yxor av andra varianter av grönsten är vanligare
länge österut i Mälardalen (figur 9.12). En viktig
observation är att vid sidan av val av råmaterial, så avviker
porfyrityxorna inte ”...i form och proportioner
209