Identitet i praktik - Identity in Practice

130
man så bearbetat isen, hände det att hela isflaket flöt bort
med vinden, ty det var ”flott”. Sen drogs i en annan vik
på samma sätt. . . I Lövöbukten fick man en gång . . . i ett
varp 300 gäddor – granna ena, 100 sikar och en hel del
småfisk som abborre och annat. . . När man kom tillbaka .
. . hängdes noten upp och så kom det inte minst viktiga av
dagens arbete; fisken skulle delas. Det lades ut lika många
högar som slingor. Man stod där ibland och vägde en
gädda i handen för att känna att vikten blev lika i högarna.
(Agnes Westberg i Eldvik 1992 s.171-172)
Kollektiva fiskeföretag av detta slag kom att bilda ett
stort community of practice som förenade familjer, hushåll
och gårdar som i andra sammanhang var fristående från
varandra. Deltagande i notdragets praktik blev därmed
en verksamhet där aspekter av gruppidentitet formerades,
en identitet som inbegrep medlemmar från hela
lokalsamhället. Bynoten har med Wengers terminologi
fungerat som ett gränsobjekt, en artefakt som fungerat
som ett nexus för deltagarnas gruppöverskridande samagerande
(Wenger 1998 s.108).
Som ett nytt inslag utgör skötseln av tamfä, nötboskap
och får/get, potentiellt ett särskilt betydelsebärande
inslag i näringsekonomins kulturella praktik. Då ingen av
de aktuella arterna hade vilda släktingar i Sverige, måste
de första djuren med nödvändighet ha blivit införda från
de områden i söder (Tyskland, Polen, Nederländerna)
där fädrift praktiserades under vad som motsvarar senmesolitisk
tid (jfr. kapitel 4). Då den äldsta boskapen
enligt tillgängliga dateringar dyker upp mer eller mindre
samtidigt i det vidsträckta området från Danmark i söder,
till Mälardalen/Bergslagen i norr, så måste en avsevärd
numerär tamfä ha förts in i Skandinavien inom ramen
för en förhållandevis kort tidsperiod. Att ställa frågor
kring hur denna införsel i praktiken gick till öppnar fascinerande
perspektiv, som jag endast hinner snudda vid
här. Införseln av tamfä kan ha skett genom att boskapshjordar
vallades till fots, i något som kan liknas vid den
koloniala tidens cattle trails (Clemen 1926). Alternativt kan
ett något mindre (men likväl avsevärt!) antal ungdjur ha
forslats surrade i båtar, djur som sedan föddes upp och
blev stommen i den fortsatta boskapsskötseln. Oavsett
om man färdades till fots eller i båt, så måste ett intrikat
alliansbygge och förhandlade ha föregått passagen av
de mellanliggande landen, landområden som tillhörde
andra lokalsamhällen och stammar. De logistiska implikationerna
av att organisera ett sådant företag är avsevärda.
Beaktar man dessa arbetsföretag som sociala
sammanhang som förenats av en gemensam praktik,
dvs. som communities of practice, så måste deltagande i
dessa projekt ha ha varit avgörande för formerandet av
deltagarnas identitet.
Bogucki har påpekat att nötboskap inte kan hållas i
enstaka eller fåtaliga exemplar i självförsörjande samhäl-
Fr e d r i k HAllgren
len, där möjligheten att köpa nya djur saknas. Minsta
tänkbara hjordstorlek ur biologisk synvinkel är 10 - 20
djur. Om hjorden därtill skall beskattas med regelbunden
slakt är 30 - 50 djur ett troligt minimum (Bogucki 1988
s.85-88). Länge ansågs mjölkproduktion ha introducerats
relativt sent i förhistorien. På senare år har emellertid
laboratorieanalys av neolitisk keramik påvisat att man
mjölkat tamfä allt sedan tidig neolitisk tid (Craig et al.
2005). Mjölk har bland annat påvisats i tidigneolitisk trattbägarkeramik
från Danmark (Craig et al. 2007 s.145, Craig
muntlig information). Det är troligt att även människorna
inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur mjölkade
sina kor och får/getter. Enligt etnografiska uppgifter ger
bara hälften av de vuxna korna mjölk vid varje givet tillfälle
och av dessa är det bara varannan ko som ger mer
mjölk än vad kalven behöver. Detta innebär att det i en
hjord på 50 djur endast finns fem mjölkproducerande kor
(Bogucki 1988). Om mjölkproduktion ingick i boskapsskötseln,
bör det således ha påverkat boskapshjordarnas
storlek. Samtidigt är det rimligt att tänka sig att hjordarnas
storlek var mindre under de första generationerna människor
levde som jordbrukare, samt att slakttrycket varit
begränsat under denna etableringsfas. Man kan tänka sig
att varje gård (storfamilj) hade sin egen boskapshjord, att
ett ättsegment utspritt på flera gårdar kollektivt ägde och
förvaltade hjorden, eller att by- eller bygdsamfälligheter
gemensamt bedrev boskapsskötseln. Om man laborerar
med en boskapshjord kring 30-50 djur som ett minimum
ur biologisk synvinkel, så avses därmed inte att varje gård
nödvändigtvis hade så många djur.
I Danmark har isotopstudier av ben från tidigneolitisk
nötboskap visat att dessa främst åt gräs som vuxit på
öppen mark. Tamboskapens diet skiljde sig därmed markant
från motsvarande värden hos samtida uroxar, vilka
främst livnärde sig på örter och blad som växt i ekblandskogens
halvdager (Noe-Nygaard et al. 2005). Mönstret
indikerar att tamboskapen fördes på bete i gläntor och
på strandängar, snarare än på skogsbete. Det är troligt
att dessa gläntor i många fall var avsiktligt skapade av
människor med yxa och eld. Detta stöds av Andersens
pollenanalys av jord täckt av tidigneolitiska gravhögar,
som i några fall visat på en sekvens där eldpåverkade
trädpollen följts av betesindikerande örtpollen (Andersen
1993, 1998, jfr. ovan). Studier av strontiumisotoper
i tänder från boskap från det föregående årtusendets
bandkeramiska kultur i Tyskland, pekar däremot på att
boskapen där drevs på skogsbete i områden bortom
de lössjordar där basboplatserna var belägna (Bentley
et al. 2004, Bentley & Knipper 2005). Vilken av dessa
modeller som är relevant för Mälardalen/Bergslagen är
ovisst. Medan Danmarks tidigneolitiska urskog var en
tät ekblandskog, var Mälardalens skogar blandskogar där
det vid sidan av lind, alm och ek fanns markanta inslag av
tall, björk och al. Därmed har också undervegetationen