Identitet i praktik - Identity in Practice

Figur 3.4. 14C-dateringar av skidor, slädmedar, kanoter, paddlar samt
köl till skinn eller barkbåt från Sverige, Finland och Danmark. Dateringar
från Berg (1984), Rieck & Crumlin-Pedersen (1988), Christensen
(1990), Lanting (1998), Kuokkanen (2000) samt opublicerad
dateringslista Stockholm Natural Radiocarbon Measurements.
Figure 3.4. 14C datings of skis, sledge runners, dugout canoes,
paddles and the keel of a skin or bark boat from Sweden, Finland
and Denmark. Dates from Berg (1984), Rieck & Crumlin-Pedersen
(1988), Christensen (1990), Lanting (1998), Kuokkanen (2000) and
unpublished dating list Stockholm Natural Radiocarbon Measurements.
Medan Kalvträskskidorna utan tvivel är just skidor,
har det ifrågasatts ifall inte Sallaskidan i själva verket är
en mede till en släde (Kuokkanen 2000). Från Finland
föreligger vid sidan av den omstridda Sallas skidan, dessutom
ett flertal säkra fynd av slädmedar (Edgren 1992
s.66-67). Kuokkanen (2000) har publicerat en studie som
behandlar slädmedar med mittfåra, varav det finns 25 i
Finland och åtminstone en i Sverige (Gråträsk i Norrbotten)
(figur 3.5). Av dessa 26 slädmedar har fem 14 Cdaterats,
dateringarna spänner över perioden TN-MN
A (figur 3.4). De slädmedar som är bevarade i sin fulla
längd är mellan 3 och 4 meter långa, 7 – 17 cm breda
och tillverkade av furu. Som namnet antyder har typen
en mittfåra på medens ovansida, som tjänar syftet att
skapa två ”lister” perforerade med hål för surrningen av
slädens överbyggnad till meden. Dessa lister med hål för
surrning löper vanligen längs den bakre tvåtredjedelarna
av medens längd, den främre tredjedelen utgörs av en
framstickande skida. Två av medarna (bl.a. en av de 14 Cdaterade)
har spetsarna utformade som djurhuvuden.
Flertalet tidigneolitiska medar bedöms komma från
slädar med en mede, några kan komma från slädar med
två medar. Experiment med repliker av slädar av de
aktuella typerna visar att de kan dras både av hundar
och människor, i det förra fallet skidar eller går föraren
bakom släden för att stabilisera densamma. Man färdas
således sällan snabbare än promenadtakt, även om högre
52
Fr e d r i k HAllgren
Figur 3.5. Slädmede av neolitisk typ funnen
vid Gråträsk, Norrbotten. Efter Berg
(1935 s.37), jfr. Kuokkanen (2000).
Figure 3.5. Neolithic sledge runner found
at Gråträsk, Norrbotten, Northern Sweden.
After Berg (1935 p.37), cf. Kuokkanen
(2000).
farter kan uppnås på skarsnö. Bäst lämpar sig slädar för
färd på frusna vattendrag och myrar. Några av de finska
slädarna är tillverkade av cembratall, ett trädslag som närmast
fanns att tillgå vid Ural, 150 mil öster om Finland,
vilket visar att slädar stundom använts för långfärder
(Edgren 1992 s.66-67, Kuokkanen 2000).
Vid långväga resor under sommarhalvåret färdades
man troligen längs vattendrag, på sjöar och över hav. I
delar av området som behandlas i denna bok saknas fynd
av bevarade båtlämningar från stenåldern, däremot finns
gott om indirekta bevis för att båtar spelat en central roll.
Redskap och föremål har regelmässigt cirkulerats över
stora vattenytor, exempelvis har slipade flintyxor spritts
över stora delar av Skandinavien, inte bara längs kuster
utan också över öppet hav till exempelvis Gotland. Havsfångsten
har inte enbart varit inriktad på strandnära fisk,
utan har även inkluderat jakt på säl och tumlare Säljakten
har bedrivits såväl i öppet vatten (grönlanssäl) som
vid isranden (vikaresäl), i det senare fallet krävdes båtar
som tålde vårvinterns hårda förhållanden med isbildning
(Sundfeldt & Johnsson 1964, Storå 2001). Bristen på be-