Identitet i praktik - Identity in Practice

9 lo k A l A, r e g i o n A l A o c H i m p o r t e r A d e s t e n r e d s k A p i n o m mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s
en direkt analogi till stenbrytningen inom Mälardalen/
Bergslagens trattbägarkultur av skäl som kommer att
framgå nedan, men genom att de sinsemellan skiljer sig
åt en hel del, visar de på en spännvidd i hur arbetet
med stenbrytning kan organiseras. Även om täktarbetet
som beskrivs är inriktat på material för yxtillverkning så
har exemplen också en allmän relevans för brytning av
sten till andra ändamål, till exempel för tillverkning av
sadelkvarnar (jfr. McBryde 1997, Mulvaney 1998). Det
första exemplet gäller Tungeistammen i östra delen av
Nya Guinea (Papua New Guinea), som fram till kontakt
med kolonialmakterna 1933, bröt sten genom kollektiva
expeditioner till av hävd nyttjade stenfyndigheter (Burton
1984, 1989). Stenbrytningen försiggick med flera års
intervall, men när en expedition väl organiserades deltog
en stor andel av de vuxna männen (ofta omkring 200
man) i de sju klaner som tillsammans utgjorde Tungeistammen
och arbetet pågick i flera månader. Det andra
exemplet gäller de Langda-talande trädgårdsbrukarna
på Langda-platån på västra delen av Nya Guinea (Irian
Jaya), där det ännu idag bedrivs traditionellt stenhantverk
(Stout 2002). Langda utvinner sten för yxtillverkning ur
stenblock som exponeras genom erosion i botten av
åraviner. Till skillnad från vad fallet var hos Tungei så
bedrivs täktarbetet av en mindre arbetsstyrka (kanske
ett dussin personer), under kortvariga men mer frekvent
återkommande expeditioner.
Tungei bröt råmaterialet för yxtillverkning, hornfels,
i en serie stenbrott belägna längs samma hornfelsgång.
Fyndigheten hade nyttjats i generationer och nyttjanderätten
till respektive klyft reglerades av klantillhörighet,
dvs. idealiserad härkomst som hos Tungei räknades på
fädernet. Initiativ till att företa en expedition till stenbrottet
kunde tas av en allmänt respekterad man tillhörig
en klan, som tog kontakt med företrädare för de övriga
klanerna. Arbetsföretagets genomförande var beroende
av att förslaget förankrades och vann stöd inom alla sju
klaner. Förutom att nyttjanderätten till olika klyft var
reglerad av patrilinjär affilation, så var även stenbrytning
och yxhantverk sysslor som var förbehållen män – trosföreställningar
och ritualer kring separationen mellan
manligt och kvinnligt spelade en central roll i hur arbetet
var organiserat.
Tungei informants attribute their success in obtaining
stone from the axe quarries to ritual purity and the correct
axe-making magic. Quarrying was perceived to be dangerous
and, as in warfare and other hazardous activities, the
main theme of the quarrymen’s beliefs was segregation
from women and all ’female’ things.
They say that a pair of spirit sisters, Kontim and Singam,
controlled access to the axe stone. Kontim and Singam,
as well as the tribal ancestors, Jimbe and Doimbe, were
made the object of the invocations of ritual experts, the
t r At t Bäg A r k u lt u r
aning tonem wu, ’talking-to-spirits men’. . . Ideally the two
sisters should appear in dreams as nubile girls (amb weniep),
indicating that the quarrymen were likely to make a success
of their work. (Burton 1984 s.240)
När Tungeimännen först anlände till stenbrottet började
de med att resa de ”manshus”, ett för varje subklan,
där de sedan bodde under arbetet i klyftet. Vid sidan av
bostäder anlades också ett avskärmande stängsel (teper)
kring förläggningen och arbetsplatsen. Stängslet syftade
till att hindra insyn från utomstående och främst från
de kvinnor som regelbundet anlände för att lämna mat
och förnödenheter till täktarbetarna. Arbetet var ordnat
i arbetslag i enlighet med deltagarnas klantillhörighet
och varje klan hade nyttjanderätt till ett specifikt klyft.
Vid den sista dokumenterade expeditionen 1933 var tre
stenbrott i bruk och i vardera klyft arbetade mellan ett
och fyra klanbaserade arbetslag.
Men formed into gangs along sub-clan lines, corresponding
with daily practice in garden work, and to all intents and
purposes separate parties of quarrymen worked side by
side in a single pit. . . The men worked with simple tools.
Hammerstones of up to 2 kg were made from waste rock
at the quarry and were pounded against the weak planes
of the rock face until these could be forced open and a
part of the face brought down. The hammers were hand
held. Fire was never used at the Tuman quarries, as it was
elsewhere . . . Wooden stakes or wedges would have been
the only other mechanical tools. . . Lines of men in basket
chains, greinj kan, snaked out of each pit passing baskets
of spoil from one to another. . . the relatively skilled – but
none the less arduous – task of hammering at the fracture
planes on the rockface could only be done by a few men
at a time. In contrast to this, the basket chain found useful
employment for unskilled labour and could involve every
clansman in the quarrying. (Burton 1984 s.240-241)
Genom att stenbrytningens organisation medgav att deltagare
med olika nivåer av kunskap och färdighet kunde
bidraga i arbetet i klyften, så fungerade täktarbetet som en
socialt integrerande verksamhet som gjorde alla Tungeimän
till en del av stenbrytningens community of practice.
Arbetet i detta community of practice hade inte enbart praktiska
dimensioner – detgjorde också deltagarna till en del
av ett sammanhang som även inkluderade mytologiska
väsen och förfäder. Den specifika form stenbrytningens
kulturella praktik tog, bidrog både till att bygga upp en
kulturell identitet av att vara ”Tungei” i relation till omgivande
grupper, men också till att definiera vad det var
att vara man inom Tungei, då separation mot kvinnor
var en så central del i ritualerna kring stenbrottet.
Den porfyritiska diabas som nyttjades på trattbägarboplatser
som Skogsmossen, Skumparberget och Hjul-
229