Identitet i praktik - Identity in Practice

i en framtida publikation som redogör för de fortsatta
undersökningarna på platsen. Övriga lokaler som kan
tolkas som offerplatser i Mälardalen utgörs främst av
fynd påträffade av lekmän och få platser har undersökts
arkeologiskt (se dock Welinder 1974b, Gustafsson 2003).
Bristen på information kring flertalet offerplatser gör
därför att jag lägger ämnet åt sidan för närvarande.
6.1 Landvända och strandvända
boplatser
Så som utvecklas i kapitel 7 har såväl åkerbruk, boskapsskötsel
och fångst sedan länge diskuterats som komponenter
i det tidigneolitiska näringsfånget i Mälardalen
(Florin & Schnell 1950 s.18-20). Medan Florin tycks ha
menat att fiske ofta bedrevs med jordbruksboplatserna
som bas, införde Welinder en analytisk distinktion mellan
kust och inlandslokaler, en indelning som innehöll
kategorierna:
92
1. Inlandsboplatser för odling och boskapsskötsel
2. Kustboplatser för fångst, företrädesvis havsfångst
Dessa båda boplatstyper har utgjort de fasta punkterna i
ett blandekonomisystem, i vilken havsfångst och bondenäringar
kompletterat varandra. (Welinder 1974a s.193)
Med begreppet inlandsboplats avsåg Welinder inte lokaler
belägna långt från havet, utan snarare lokaler som
var inriktade mot landresurser och i synnerhet åkerbruk
och boskapsskötsel. Som exempel på en inlandsboplats
nämnde Welinder bland annat Florins Mogetorp, där
pollenanalys, avtryck i keramik och osteologiskt material
visar på ett inslag av jordbruksnäringar. Att Mogetorp
under tidigneolitikum var beläget på 15 minuters promenad
från havet påverkade inte klassifikationen. Jag har
funnit terminologin användbar och har själv använt den
i tidigare arbeten (Hallgren et al. 1997, Hallgren 1998).
Segerberg har dock framfört en kritik mot denna analytiska
klassifikation och menar att begreppet inlandslokal
skall vara förbehållet boplatser som i stil med Frotorp i
Närke är belägna en mil eller mer från havet (Segerberg
1999 s.197, jfr. Eriksson et al. 1994, Kihlstedt et al. 1997
s.119-120).
Jag menar att Welinders analytiska distinktion mellan
kust och inlandsboplatser är meningsfull, då lokaler
inom respektive kategori uppvisar många gemensamma
nämnare, som särskiljer dem från lokaler i den andra
kategorin. Då framförallt begreppet inland tydligen kan
missförstås har jag letat efter en alternativ begreppsapparat.
Jag övervägde ett tag de klumpiga termerna stranbunden/icke
strandbunden, men har slutligen fastnat
för landvänd och strandvänd. Begreppen landvänd och
Fr e d r i k HAllgren
strandvänd är tänkta som operativa begrepp, användbara
för att klassificera boplatser och andra lokaler i enlighet
med tyngdpunkten hos de verksamheter och aktiviteter
som utförts på – eller från – platsen. Det är uppenbart
att en sådan klassificering är beroende av hur respektive
lokal tolkas. Med landvända boplatser avses lokaler präglade
av verksamheter knutna till fast land, som odling,
boskapsskötsel, jakt på skogsvilt, färd längs åsar, och så
vidare. Bland lokalerna i denna kategori låg flertalet utan
direkt strandanknytning, även om stränder ofta fanns
inom promenadavstånd. Strandvända lokaler har istället
präglats av verksamheter som fiske, säljakt, färd i båt
och över is, och så vidare. Alla lokaler i denna kategori
låg direkt strandbundna under tidigneolitikum. Det skall
understrykas att indelningen i landvänt och strandvänt
är analytiska kategorier, jag menar inte att alla tidigneolitiska
fornlämningar verkligen kan reduceras till dessa två
kategorier. Inte desto mindre har jag funnit indelningen
användbar för den fortsatta diskussionen och som jag
hoppas kommer att framgå, så är begreppen relevanta
för att belysa vissa mönster i det arkeologiska materialet
från Mälardalen/Bergslagens tidigneolitikum.
De fornlämningar från tidigneolitisk trattbägarkultur
i Mälardalen/Bergslagen som kan klassificeras som
landvända boplatser återfinns mellan några hundra meter
(t.ex. Nyskottet, jfr. Hallgren & Sundström 2008) och 3-4
mil från havet (t.ex. Mariedamm, jfr. Pettersson 1997). I
relation till nuvarande havsyta återfinns dessa landvända
lokaler vanligen på nivåer mellan 45 och 130 möh, vilket
betyder att de låg mellan 10 och 95 meter över den
tidigneolitiska havsytan. Man kan möjligen argumentera
för att även strandlokalen Trössla norra (35 möh) skall
räknas till kategorin landvänd, då den domineras av ben
från terresta tamdjur (se vidare kapitel 7.2). Tämligen
genomgående återfinns de landvända boplatserna på
sandiga jordarter, det klassiska läget är sandmoarna invid
rullstensåsarna, men det förekommer också att boplatser
ligger på svallsand och sandiga-siltiga moräner. Till följd
av åsarnas raka, oftast N-S lopp tenderar boplatser längs
åsarnas sandhedar att bilda rader. Exempel på sådana
rader av boplatser kan hittas på Katrineholmsåsen:
Forssjö
Karosseriverkstäderna
Luvsjö
Nävertorp
Mogetorp
(Florin 1938, 1958, Olsson & Åkerlund 1987, Kihlstedt
et. al. 1997 s.121, Kihlstedt 2004);