Identitet i praktik - Identity in Practice

den lokala kontexten. Så som diskuterats i kapitel 2.6 så
diskuterar Wenger sådana övergripande sociala sammanhang
som förenar många lokala communities of practice i
termer av konstellationer. Begreppets betydelse ligger nära
termen kultur så som kultur definieras av Wenger (jfr.
kapitel 2.6) och som begreppet arkeologisk kultur används
i föreliggande arbete. En konstellation karaktäriseras av
saker som: ”...sharing artifacts . . . having geographical
relations of proximity or interaction . . . having overlapping
styles or discourses...” (Wenger 1998 s.127). Genom
att i den lokala praktiken anknyta till överregionala stilar
och diskurser – genom att skapa reifikationer i form
av trattbägare och mångkantiga stridsyxor – skapas en
betydelse utöver det lokala, en betydelse som bidrar
till att formera en identitet som också den sträcker sig
bortom det lokala. I utövandet av det nyintroducerade
keramikhantverkets praktik och i valet att anspela på
den överregionala symboliken som fanns förborgad i
trattbägarens specifika kärlform och dekor, så skapades
en identitet som hade både lokala och överregionala associationer.
254
In the same way that a practice is not just local but connected
to broader constallations, an identity – even in
its aspects that are formed in a specific community of
practice – is not just local to that community. (Wenger
1998 s. 162)
Detta betyder inte att det var samma identitet som skapades
inom skilda communities of practice inom en konstellation.
Liksom mångkantiga stridsyxor gavs olika formgivning
i skilda regioner kan de också ha getts skilda
innebörder. Den gemensamma nämnaren ligger då i att
det anspelar på ett sammanhang bortom det lokala, ett
sammanhang som kan ha uttolkats på olika sätt på olika
platser. De tidigneolitiska lämningarna vid Oslofjorden,
i Mälardalen och i Chelmno kan alla uppfattas som varianter
av trattbägarkultur, men det var inte samma trattbägarkultur,
snarare annorlunda trattbägarkultur.
Den faktiska kontakten mellan fjärran communities of
practice i en konstellation diskuteras av Wenger i termer
av mäklande – direkta kontakter och möten mellan människor
som annars tillhörde skilda sociala sammanhang.
I sådana möten finns potentialen att lära ut och ta upp
främmande seder, situationer när element av en praktik
kunde introduceras i en annan. I kapitel 3 gavs exempel
Fr e d r i k HAllgren
på långväga kontakter och möten bland sentida jägaresamlare
och jordbrukare, kontakter som kunde ta formen
av exogama giftermål, gåvoutbyte och bildandet av allianser,
handel, krig, och fredsmäklande. Inom ramen för
sådana möten finns alltid en potential för att nya traditioner
kan tas upp och införlivas i den lokala praktiken, en
potential som inte nödvändigtvis förverkligas, då det kan
finnas kulturella konventioner och ett socialt tryck som
motverkar en sådan utveckling (jfr. Wiessner 2002).
Början av tidigneolitikum är ett exempel på en period
när nya företeelser och traditioner skapades och
spreds över en vidsträckt geografi. Den tidigneolitiska
trattbägarkulturens geografi är likväl rumsligt begränsad.
Strax norr om regionerna som avhandlats i föreliggande
avsnitt levde människor som valde att inte anknyta till
trattbägarkulturens repertoar. Norra Mälardalen/södra
Bergslagen kan därmed förstås som en av många randbygder,
en zon där människor med en kulturell repertoar
regelbundet mötte människor som praktiserade andra
kulturella konventioner. Så som utvecklas i nästföljande
kapitel avstod jägare-samlare grupperna inom Dalarna
och södra Norrlands skifferkultur från att ta upp odling
och fädrift som näringsekonomisk praktik. De valde att
inte tillverka keramik, tunnackiga yxor eller mångkantiga
stridsyxor. Man skulle lika gärna kunna säga att människorna
inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur
avstod från att ta upp skifferhantverk och älgjakt, centrala
element i det jag kallar tidigneolitisk skifferkultur i mellersta
och norra Skandinavien. I Norge kan en motsvarande
nord/syd gräns spåras mellan trattbägarkultur i
söder och skifferkultur i norr, medan trattbägarkulturens
gräns mot angränsande grupper av jägare-samlare i Polen
snarare är en nordöst/sydväst gräns.
I alla dessa gränsregioner förelåg förutsättningar för
att människor gjordes medvetna om den oreflekterade
kunskap (doxa) som präglades deras handlingar och val
(kapitel 2.7). Ett möjligt utfall av en sådan process är formerandet
av en gruppidentitet som sträcker sig bortom
det lokala sammanhanget, en uppdelning av världen i
kategorierna vi och dom, vad som skulle kunna kallas
etnicitet (Jones 1997 s.95).
I nästföljande avsnitt diskuteras tidigneolitiskt arkeologiskt
material från området norr om trattbägarkulturen
mer ingående. I slutsummeringen av kapitel
10 kommer jag att återvända till problematiken kring
etnisk identitet.