Identitet i praktik - Identity in Practice

varianter av diabas, men det förekommer även yxor av
basalt, amfibolit, rhyolit, etc., bergarter som alltså även de
brukar inkluderas i kategorin grönsten. På tidigneolitiska
trattbägarboplatser i Mälardalen/Bergslagen domineras
yxindustrin helt av porfyritisk eller afyrisk diabas.
I beskrivningen till berggrundskartbladet som täcker
omlandet kring trattbägarboplatserna Skogsmossen och
Skumparberget, skriver Gorbatschev följande om de
lokala diabasförekomsterna:
200
Diabaserna är helt massformiga gråsvarta bergarter, som
gärna visar rostbrun vittringsyta. De kännetecknas av väl
synliga divergentstråliga plagioklaskristaller (s k ofitisk
textur). Bladområdets diabaser omfattar såväl jämnkorniga
som plagioklasporfyritiska typer, vilka ofta uppträder i
samma gång. . . Plagioklaströkornen i porfyritiska diabaser
kan nå storlekar på 4-5 cm. (Gorbatschev 1972 s.43)
Med ofitisk textur menas att det i diabasens mörka
grundmassa framträder små, regellöst orienterade, stavformiga
ljusa mineralkorn (plagioklas), som likt cocosflingor
framträder mot den omgivande mörka mineralen.
I den porfyritiska diabasen framträder istället större ljusa
strökorn (fenokryster) av plagioklas mot den mörkare
omgivande mineralen (Gorbatschev 1961 s.17-25, 1972
s.42-43).
Diabas används stundom som övergripande beteckning
på alla varianter av diabas (inklusive porfyritisk
diabas), men ibland i mer snäv bemärkelse som beteckning
på diabas som saknar större strökorn, dvs. afyrisk
diabas. Porfyritisk diabas benämns ibland porfyrit och
denna skrivning är vanlig i arkeologiska sammanhang.
Den porfyrit som är vanligast på trattbägarboplatserna
Skogsmossen, Skumparberget och Hjulberga har vanligen
en mörk grundmassa, utan nämnvärd förekomst
av “cocosflingor”, fenokrysternas storlek och frekvens
varierar en hel del. När porfyrit med tät förekomst av
fenokryster använts som råmaterial vid yxtillverkning, är
fenokryster synliga på de flesta av avslagen. När porfyrit
med gles förekomst av fenokryster använts kan många
avslag sakna synliga fenokryster, trots att ämnet de är
slagna från är porfyrit. I arbetet med porfyritavslag från
Skogsmossen har vi av pragmatiska skäl därför använt
beteckningen porfyrit både för avslag som har synliga
fenokryster och för sådana som saknar fenokryster, men
har samma grundmassa som de förstnämnda. Diabas
har använts som beteckning på diabas med en avvikande
grundmassa, dvs. diabas som har en tydlig ofitisk ”cocos”
textur och som saknar stora strökorn.
Welinder konstaterade 1985 att det saknades entydiga
definitioner av neolitiska grönstensyxor (Welinder 1985
s.12) och i hans studie av tunnackiga grönstensyxor från
Mellansverige arbetade han istället utifrån:
Fr e d r i k HAllgren
...den allmänna föreställning, som jag har av en tunnackig
yxa. Denna föreställning bygger på studier av sydskandinaviska
och till Mellansverige importerade tunnackiga yxor av
flinta och, vilket är viktigare, studier av de på mellansvenska
boplatser med trattbägarkeramik deponerade slipade
yxor av icke-flinta. Dessa yxor har fyra slipade, välvda
sidor, väldefinierade egghörn och inga sådan av Nielsen
1977:63 som karaktäristisk för andra typer beskriven nacke.
(Welinder 1985 s.12-14)
Förbehållet om Nielsens definition av nackens utseende
till trots, så framgår det av Welinders tabell 1 att han
inkluderar yxor med en nackbredd ned till 2,5 cm i sin
kategori tunnackiga yxor (Welinder 1985 s.23). (Nielsen
sätter 4 cm som en gräns mellan spets- och tunnackiga
yxor, Nielsen 1977 s.63). I praktiken omfattar således Welinders
begrepp tunnackig grönstensyxa även sådana yxor
som ser ut som spetsnackiga flintyxor av typ 2-3. Inte
heller Malmer skiljer mellan spetsnackiga och tunnackiga
grönstensyxor och han konstaterar att de tunnackiga
grönstensyxorna inte har samma standardiserade form
som flintyxorna (Malmer 2002 s.33).
Ungefär samtidigt som Welinder publicerade sin
studie, publicerade Ebbesen ett typologiskt och kronologiskt
system för trattbägarkulturens grönstensyxor
(Ebbesen 1984). Ebbesens system baserades i första
hand på danska fynd, men inkluderar även en del yxor
från omgivande länder. Ett depåfynd från Österhammar,
Västmanland, i norra Mälardalen nämns explicit (Ebbesen1984
s.123, jfr. Schnell 1935 s.17-19), men Ebbesen
understryker samtidigt att:
Stenøksernas udvikling f.eks. i Mellemsverige adskiller sig
klart fra det her tegnede billede. (Ebbesen 1984 s.149)
Ebbesens typologiska indelning har ännu inte prövats
på material från Mälardalen/Bergslagen (se dock
Danielsson 2000). I frånvaron av en studie som tillämpar
Ebbesens definitioner är det oklart i vilken mån grönstensyxorna
i Danmark och Mälardalen kan delas in i
samma typer. En uppenbar skillnad föreligger till exempel
i det att flera av de danska yxorna har borrade hål i
nackänden (Ebbesen 1984 s.116-117, 124-127), ett drag
som är mycket ovanligt i Mälardalen och Bergslagen. Det
är vidare klart att många av de yxor som av hävd kallas
tunnackiga i Mälardalen (jämför ovan), skulle benämnas
spetsnackiga om man brukade Ebbesens klassifikation
(tex. Apel et al. 1995 s.83).
Sundström är den som senast behandlat tunnackiga
grönstensyxor i Mälardalen och han använder sig liksom
Welinder av en erfarenhetsbaserad ganska vag, definition
(Sundström 2003 s.162). Jag har inte haft tillfälle
att studera grönstensyxornas typologi närmare och använder
mig därför i enlighet med Welinder (1985) och