Identitet i praktik - Identity in Practice

Så som diskuterades i kapitel 2.7 så är det enligt Sian
Jones, just i sådana situationer där ”doxa” ifrågasätts som
etnicitet skapas (Jones 1997 s.95). Det skall dock betonas
att utgången för ett sådant möte kan ha andra utfall och
de kan också utspelas i andra sammanhang än sådana
som är relevanta för formering av etnicitet.
Kenneth Sassaman & Wictoria Rudolphi har med
utgångspunkt i Lave & Wenger (1991) skrivit om hur
hantverk inom ramen för specifika kulturella, historiska
och sociala kontexter, bidrar i formerandet av identitet
(Sassaman & Rudolphi 2001). För att tankarna kring
situated learning och communities of practice skall vara relevanta
för perspektiv på förhistoriska samhällen betonar
de dock att man måste beakta vilken typ av sociala sammanhang
som kan ha varit aktuella i dessa samhällen.
Medan Lave & Wengers exempel var hämtade från nutid,
och från statsbildningar, bör ett perspektiv på segmentära
samhällen i förhistorien enligt Sassaman & Rudolphi
beakta aspekter som släktskap och gender.
In situating the learning of pottery making and using in
social fields of participation, we necessarily must refer to
the structures of kinship and gender which were among
the bases of social identity within these prehistoric communities.
(Sassaman & Rudolphi 2001 s.408)
Jag kommer nu att avsluta detta kapitel med fyra etnografiska
exempel på hur materiell kultur reproduceras i
skilda sociala sammanhang, sammanhang som är beroende
av faktorer som just släktskap och gender.
Första exemplet kommer från Dietler & Herbichs
studie, och rör keramikproduktion hos Luo, en etnisk
grupp i västra Kenya. Luo lever vanligen i patrilinjära,
patrilokala storfamiljer boendes på glest liggande gårdar.
Keramiken tillverkas av kvinnor och hantverket lärs ut
av svärmor till svärdotter, som alltså båda har flyttat till
gården i samband med giftermål. Ofta bildar kvinnor
från flera närbelägna gårdar vad Dietler & Herbich kallar
hantverksgrupper (”potter communities”), och det är
denna löst sammanfogade grupp som kan sägas utgöra
hantverkets community of practice (Dietler & Herbich använder
ej termen, och refererar ej till Lave & Wenger).
Varje hantverksgrupp karaktäriseras av keramik tillverkad
enligt sin egen distinkta lokal stil (”micro-styles”),
en tradition som alltså upprätthålls av (de inflyttade)
kvinnorna i ett antal närbelägna gårdar.
These micro-styles are defined not simply on the basis of
decoration. Rather, they are characteristically patterned
permutations of technical, formal and decorative attributes.
. . These patterns are the product of choices made at
various stages of the chaîne opératoire of production (from
clay procurement through to firing)... (Dietler & Herbich
1998 s.250)
2 ku lt u r, p r A k t i k o c H i d e n t i t e t
Keramiker kan skilja på krukor tillverkade enligt olika
hantverksgruppers stilar, däremot föreligger det ingen
formaliserad definition av den egna stilen.
...although potters can distinguish their own local style
from that of other communities, they are not usually able
to self-consciously articulate the sets of attributes which
constitute their style and they certainly do not teach or
learn the craft this way. Moreover, the attributes that
characterize pots falling within a style are not identical.
Rather, potters share a set of learned dispositions that
guide their perceptions of an acceptable range of variation
in choices at different stages of the chaîne opératoire.
(Dietler & Herbich 1998 s.250)
I frånvaron av en formaliserad definition, är det deltagande
lärande inom ramen för hantverksgruppen som
skapar och reproducerar den gruppspecifika stilen.
The actual process of learning takes place in the context
of normal domestic labor and is structured by networks of
personal interaction and authority among friends, co-wives,
and mothers-in-law. (Dietler & Herbich 1998 s.253)
Dietler & Herbich betonar att den gruppspecifika stilen
i detta fall inte skapats som ett avsiktligt medel för att
signalera en redan existerande gruppidentitet, och inte
heller sammanfaller hantverksgruppen med en institutionaliserad
social enhet. Eftersom Luo är patrilinjära och
patrilokala, så är alla kvinnorna inom hantverksgruppen
inflyttade ”främlingar” i sina respektive familjer (liksom
deras döttrar kommer att flytta vid giftermål). Det som
förenar de inflyttade kvinnorna är just den gemensamma
praktiken, inom ramen av vad som med Lave & Wengers
terminologi skulle kunna kallas ett community of practice.
Inom detta sammanhang formeras både identitet och den
gruppspecifika tekniken genom en ömsesidig process.
Genom deltagande i praktiken förvandlas främlingarna
till medlemmar i det lokala sammanhanget (Dietler &
Herbich 1998 s.253).
Ett annorlunda exempel är Yolngu, en grupp jägaresamlare
i Arnhem Land, norra Australien som studerats
av Howard Morphy (Morphy 1988). Liksom Luo
är de patrilinjära, men till skillnad från Luo finns det
ett tydligt samband mellan härkomstideologi, identitet,
och stil i materiell kultur. Yolngu är indelade i patrilinjära
klaner som formar två exogama moities. Varje
patrilinjär klan har exklusiv äganderätt till en specifik
design i form av figurativa och abstrakta mönster, en
stil som kan dekorera både föremål, och användas vid
kroppsmålningar.
...the rights to hold the designs are traced back to the
Ancestral past (the Dreamtime) when they were entrusted
39