Identitet i praktik - Identity in Practice
Identitet i praktik - Identity in Practice
Identitet i praktik - Identity in Practice
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
uppfattas som boplatsaktiviteter sparsamma. Om man<br />
till exempel väljer att tolka de brända djurbenen som spår<br />
efter boplatsaktiviteter (vilket <strong>in</strong>te är självklart, jämför<br />
diskussionen av benornament ovan), så uppgår detta<br />
material till blott 415 fragment (114 g) att jämföra med<br />
16 900 fragment brända människoben (6,3 kg). I ljuset<br />
av detta förefaller det rimligt att tolka Fågelbacken som<br />
en begravn<strong>in</strong>gsplats, där människor som levt och dött på<br />
andra platser begravts. De hyddor som påträffades <strong>in</strong>om<br />
fornlämn<strong>in</strong>gen (jfr. Apel et al. 1995, Lekberg 1997b),<br />
ska i så fall ha nyttjats för tillfällig vistelse i samband<br />
med gravritualer och sociala sammankomster. ”Andra<br />
platser” är rimligtvis lokaler där spår av människoben<br />
och gravar saknas, till exempel landvända boplatser i<br />
stil med Skogsmossen och Skumparberget, eller lokaler<br />
där människoben f<strong>in</strong>ns som ett m<strong>in</strong>dre <strong>in</strong>slag på fornlämn<strong>in</strong>gar<br />
som i övrigt har boplatskaraktär, till exempel<br />
strandvända boplatser som Anneberg och Bålmyren.<br />
Helt säkert har de döda hanterats rituellt också på boplatserna,<br />
som förberedelse till att kropparna förts till<br />
begravn<strong>in</strong>gsplatser som Fågelbacken och det är tänkbart<br />
att de sporadiskt förekommande brända människobenen<br />
på Anneberg och Bålmyren är spår efter döda som bränts<br />
lokalt, varpå (delar av) de brända skeletten förts till en<br />
större begravn<strong>in</strong>gsplats.<br />
Som nämnts <strong>in</strong>nehåller flertalet av brandgravarna på<br />
Fågelbacken ben från m<strong>in</strong>st två <strong>in</strong>divider. Medan själva<br />
bengroparna är tämligen anonyma, så är brandgravarna<br />
grupperade väster om de iögonfallande stenpackn<strong>in</strong>garna<br />
med resta träpålar. Man får en känsla av att det <strong>in</strong>te är gravar<br />
för enskilda <strong>in</strong>divider så mycket som gravar för människor<br />
som är del av ett kollektiv. Gravarna bildar som diskuterats<br />
ovan, rumsligt åtskilda grupper. 14 C-dater<strong>in</strong>garna<br />
av människobenen och gravgåvor visar att gravgrupperna<br />
nyttjats under samma period, därmed är det är frestande<br />
att se dem som begravn<strong>in</strong>gsplatser för människor från<br />
skilda sociala grupper, tex. olika ättel<strong>in</strong>jer.<br />
I den timmerbyggda graven fanns <strong>in</strong>ga bevarade spår<br />
efter de(n) gravlagda. Enlig tolkn<strong>in</strong>gen av strukturen<br />
som ett dödshus, sågs den som nyttjad när de dödas<br />
kroppar föreberetts <strong>in</strong>för brandbegravn<strong>in</strong>gen (Apel et<br />
al. 1995 s.86-87). Som antytts ovan är det också möjligt<br />
att den brukats som (slutgiltig) grav för obrända kroppar,<br />
i likhet med många av de danska timmerbyggda<br />
gravarna i och utanför långhögar (Madsen 1979, 1993,<br />
Ebbesen 1994). En sådan gravläggn<strong>in</strong>g behöver, vid sidan<br />
av frånvaron av eldbegängelse, <strong>in</strong>te skilja sig från det<br />
ovan påtalade mönstret där de gravlagda <strong>in</strong>dividernas roll<br />
som medlemmar i en grupp betonats. Gravens storlek<br />
och fyndrikedom kan mycket väl peka på att flera <strong>in</strong>divider<br />
gravlagts. Blott två av de danska långhögarna har<br />
gravläggn<strong>in</strong>gar med bevarade skelett, det är bestickande<br />
att det i bägge fallen rör sig om kollektivgravar med fem<br />
respektive fyra gravlagda <strong>in</strong>divider (Madsen 1993). I det<br />
112<br />
Fr e d r i k HAllgren<br />
förra fallet (Skibshøj) <strong>in</strong>nehöll graven en vuxen och fyra<br />
barn i åldrarna 0-11 år, i det senare fallet (Bygholm Nørremark)<br />
<strong>in</strong>nehöll graven fyra vuxna (Jørgensen 1977,<br />
Rønne 1979). Gånggriften på Fågelbacken skulle enligt<br />
detta scenario bara vara en i raden av varianter på temat<br />
kollektivgrav <strong>in</strong>om begravn<strong>in</strong>gsplatsen.<br />
Även om malstensgravarna på Östra Vrå i flera avseenden<br />
skiljer sig från gravanläggn<strong>in</strong>garna på Fågelbacken<br />
så f<strong>in</strong>ns likheter i det att fynden <strong>in</strong>dikerar att en större<br />
social grupp var <strong>in</strong>volverad i gravritualen. Precis som det<br />
för Fågelbackens del kan argumenteras för att döda förts<br />
till Fågelbacken från andra platser, f<strong>in</strong>ns det för Östra<br />
Vrås del skäl att misstänka att handkvarnarna i stenpackn<strong>in</strong>garna<br />
förts till Östra Vrå från andra platser. Bland de<br />
50-talet malstenar som påträffades i gravarna utgörs det<br />
överväldigande flertalet av sadelformade underliggare.<br />
Utifrån etnografisk erfarenhet kan underliggare ha en<br />
livslängd på 3-40 år och ofta är en eller ett par underliggare<br />
i bruk samtidigt <strong>in</strong>om samma hushåll (Lidström-<br />
Holmberg 1993 s.39, 1998 s.133, Lidström-Holmberg<br />
muntligen, Webb 2006 s.111). Det stora antalet underliggare<br />
i gravarna på Östra Vrå kan därför rimligen ses<br />
som malstenar som förts till platsen från ett stort antal<br />
hushåll (Lidström-Holmberg 1998 s.138), troligtvis fler<br />
än vad som bott på den <strong>in</strong>tilliggande boplatsen.<br />
Gravritualerna på Fågelbacken och ÖstraVrå har i så<br />
fall förenat personer från vad som i andra situationer var<br />
separata sociala sammanhang, människor från olika boplatser<br />
som sammanstrålade till den gruppöverskridande<br />
sammankomst som gravritualen utgjorde (Å. M. Larsson<br />
2003 s.166-167). De deltagande handl<strong>in</strong>garna i hanter<strong>in</strong>g<br />
av de döda på begravn<strong>in</strong>gsplatsen förenade de närvarande<br />
i en gemensam kulturell <strong>praktik</strong> och gjorde dem till<br />
en del av ritualens community of practice. Såväl platsen som<br />
de specifika handl<strong>in</strong>garna kan ha varit betydelsebärande<br />
när ritualen skapats och reproducerats.<br />
Fågelbacken utgör med sitt topografiska läge på sandig<br />
udde på en ö i mellanskärgården, ett typiskt exempel<br />
på den typ av plats där många basboplatser återfanns<br />
under senmesolitisk tid. Medan denna typ av platser kom<br />
att spela en mer underordnad roll under tidigneolitikum<br />
när delar av bebyggelsen omlokaliserades till det <strong>in</strong>re<br />
av öar och fastland, så kan gravläggn<strong>in</strong>garna på ön i<br />
Skärgården ha varit ett sätt att återknyta till det förflutna.<br />
Genom att gravlägga döda anförvanter i det landskap där<br />
förfäderna/förmödrarna levt s<strong>in</strong>a liv i ett historiskt och<br />
mytologiskt förflutet, skapades och upprätthölls en länk<br />
till detta förflutna, till sitt ursprung (Sundström 2003,<br />
Knutsson 2004). Den ovan nämnda lokalen Norrfäbovägen<br />
i Gästrikland skulle kunna utgöra ytterligare ett<br />
exempel på en sådan tidigneolitisk begravn<strong>in</strong>gsplats, anlagd<br />
i ett landskap som bar associationer till ett förflutet<br />
som i högre grad präglats av ett liv på och vid havet.<br />
En sådan tolkn<strong>in</strong>g är dock <strong>in</strong>te applicerbar för gravar-
Change language