Identitet i praktik - Identity in Practice

Figur 4.15. Jämförelse mellan erteböllekeramik från Norsminde,
Danmark (Andersen 1991), och narvakeramik från Zvidze, Lettland
(Loze 1988). Skala 1:2.
sidan så skiljer sig de två traditionerna åt vad gäller
magring och det har föreslagits att bruket av chamotte
i tillverkningen av erteböllekeramik representerar en
teknologi som lärts av keramiker inom den bandkeramiska
traditionen (Hulthén 1977 s.49).
Kanske skulle erteböllekeramiken kunna ses som en
kulturell hybrid, en korsning mellan narva och LBKkeramik.
Så som diskuterades i kapitel 2.5 kan emellertid
hävdas att hybriditet är en inneboende kvalitet hos all
kultur, “...all cultures are hybrid. All have more foreign
than domestically invented parts.” (Sahlins 1999, 411).
Men som också diskuteras i kapitel 2.5, så är hybriditet
inte en struktur eller egenskap, utan snarare en analytisk
konstruktion av en historisk process. I utövandet
av den kulturella praktiken, i knådandet av leran, tillsats
av magring, i formgivningen och hanteringen av kärlen
inom ramen för lokala communities of practice, skapades
en genuint inhemskiserad keramik ”...largely foreign in
origin and distinctively local in pattern.” (Sahlins 1999
s.412; jfr. 2000 s.515).
Lika uppseendeväckande som den snabba och vidsträckta
spridningen av keramikhantverk är, lika anmärkningsvärt
är att spridningen stannar upp på gränsen till
den Skandinaviska halvön. Varianter av den erteböllekeramik
som karaktäriserar norra Tyskland och Polen
introducerades också i sydligaste Sverige, i Skåne, Blekinge
och möjligen på Öland (Hulthén 1977, Jennbert
1984, Persson 1999 s.129, Stilborg & Bergenstråhle 2001,
Papmehl-Dufay 2006), men lyser i övrigt med sin frånvaro
i södra Mellansverige (Jennbert 1984 fig. 75, Price
2000 s.265-269). På Nordkalotten kan samma fenomen
observeras (figur 4.1). Säräisniemi 1-keramik har en
huvudsaklig utbredning i norra Finland och på Kolahalvön,
med en nordvästlig gräns på Varangerfjordens
södra strand i östra Finnmark, Nordnorge (Torvinen
2000, Skandfer 2003, 2006). Keramik förekommer inte
4 de n ä l d s t A k e r A m i k e n r u n t östersjön
Figure 4.15. Comparison between Ertebölle pottery from Norsminde,
Denmark (Andersen 1991) and early Narva pottery from Zvidze,
Latvia (Loze 1988). Scale 1:2.
på nordsidan av fjorden, ej hellre längre västerut och
söderut i Norge (Glørstad 2005 s.40-43, Skandfer 2005
s.98). En sydvästlig gräns i säräisniemi 1-keramikens
rumsliga utbredning återfinns vid Kalixälvens mynning
i nordöstra Norrbotten (Halén 1994 s.147-150, Torvinen
2000, Carpelan personlig information). Keramik saknas i
Luleälvens dalgång ett stycke söderut, liksom i resten
av norra och mellersta Sverige. Ännu en skarp gräns i
den tidiga keramikens utbredning återfinns vid sundet
mellan Åland and Mälardalen.
Avståndet från Åland till skärgården på Svenska sidan
var blott 100 km, en distans som motsvarade avståndet
mellan Åland och skärgården på finska sidan (Smeds et
al. 1960, Stenbäck 2003 s.85) och som kunde tillryggaläggas
på en dag i kanot vid gott väder (jfr. kapitel 3). Precis
som sina grannar på Åland var människorna i Mälardalen
säljägare och fiskare, och nyttjade fångststationer i
motsvarande lägen långt ut i havsbandets utskärgårdar
(Åkerlund 1996, Larsson et al 1997, Knutsson et al 1999).
Den materiella kulturen skiljde sig däremot helt mellan
de båda områdena. Som nämnt saknades keramik i Mälardalen
och medan stenindustrin på Ålands domineras
av slagen kvartskeratofyr, så präglas östra Mälardalens
fångstboplatser helt av kvarts (Lindgren 2004).
Vikaresäl var ett viktigt villebråd både på Åland och
i Mälardalen under stenåldern. I historisk och sen tid
jagades vikaresälen främst på kortare eller längre expeditioner
på vårvinterns isar. Då havsisarna är fulla med
råkar och isen när som helst kan brytas upp av vågor
och vind, så medfördes båtar på jaktexpeditionerna, farkoster
som ömsom släpades över isen, ömsom seglades
eller roddes längs iskanten (Sundfeldt & Johnson 1964,
Rinaldo 1978 s.66-67, Eldvik 1992 s.149, 176-177). Vid
hårt väder kunde hela fält av drivis sättas i rörelse, vilket
regelbundet medförde att säljaktslag drev iland på
främmande stränder (drivande is kan förflyttas med en
69