Identitet i praktik - Identity in Practice

men om skilda inslag i dieten har olika δ 13 C-halt så kan
avståndet från diet till kollagen variera mellan -2‰ till
+10‰ (Ambrose 1998 s.279). Bioapatit byggs däremot
upp av födans alla beståndsdelar (protein, kolhydrat, fett,
o.s.v.), δ 13 C-värdet i bioapatit motsvarar således summan
av hela dieten. Avståndet diet - bioapatit är konstant
inom varje art, men kan variera mellan olika arter som
en följd av olika metabolism. Hos exempelvis möss anrikas
δ 13 C med +10‰ (+9,5‰± 0.6‰), hos idisslande
växtätare anrikas δ 13 C med mellan +11 och +13‰, osv.
(Ambrose & Norr 1993, Tieszen & Fagre 1993, Ambrose
1997 s.350, 1998 s.279, Passey et al. 2005). Att bioapatit
speglar hela dietens sammansättning gör materialet intressant
för dietstudier och det används ofta som komplement
till analys av kollagen. Värdet av dietstudier på
bioapatit har dock varit omdiskuterat då provmaterialets
integritet inte kan utvärderas med samma metod som
tillämpas för kollagen (Lee-Thorp 2002).
Som en konsekvens av att kollagen och bioapatit till
en del byggs upp av olika delar av dieten, så kan reservoaråldern
vara olika mellan kollagen och bioapatit
i samma ben. Om dieten till exempel bestått av proteinrikt
sälkött kombinerat med proteinfattiga terresta
vegetabilier, så är reservoaråldern lägre i bioapatiten än
i kollagenet (Lanting et al. 2001 s.250). Av detta framgår,
att en reservoarkorrektion beräknad för kollagen i
människoben, inte självklart är relevant för bioapatit.
Tyvärr är inte heller δ 13 C-värdet hos de brända benen
till någon hjälp för att uppskatta ett eventuellt marint
inslag i människornas föda, då δ 13 C halten förändrats när
benen bränts (Lanting et al. 2001 s.251, Olsen et al. 2005,
2008). Detta påverkar inte möjligheten att datera benen
då de uppmätta resultaten i likhet med alla 14 C-dateringar
numera normaliseras till standardvärdet -25‰ vs. PDB
(Olsson 1986a s.281), men det gör att det inte är möjligt
att dra några slutsatser angående dessa människors diet
(jfr. Ambrose & Krigbaum 2003 s.195).
För att utvärdera om 14 C-daterade brända ben från
människa är påverkade av en reservoareffekt, är man därför
hänvisad till att jämföra resultaten med dateringar av
terresta växter med låg egenålder från samma kontexter.
I materialet som 14 C-daterats för denna avhandling ingår
tio människoben från Fågelbacken, Västmanland och ett
enstaka människoben från Anneberg, Uppland. Människobenen
från Fågelbacken avviker marginellt från dateringar
av terresta växter med låg egenålder från samma
lokal, varför det finns skäl att misstänka att de endast i
ringa grad är påverkade av en reservoareffekt (figur 5.7).
Det enstaka människobenet från Anneberg är däremot
avsevärt äldre än hasselnötskalen från samma lokal (figur
5.12). Då det rör sig om en enstaka datering kan det vara
en slump, men det är också möjligt att det föreligger en
påtaglig påverkan av reservoareffekten hos detta ben.
Då Anneberg är en av de äldsta trattbägarlokalerna i
82
Fr e d r i k HAllgren
Mälardalen, är det frestande att tolka mönstret i termer
av förändrad diet, från en akvatisk kost som resulterade
i en markant reservoareffekt i inledningsskedet av tidigneolitikum,
till en kost som inte innehöll samma inslag
av akvatiska produkter något århundrade senare.
5.1.3 Datering av matskorpor på keramik
Segerberg och Possnert var först med att datera organiska
beläggningar på trattbägarkeramik i Mälardalen/Bergslagen
(Segerberg 1988). De goda resultaten inspirerade
till efterföljd och vid undersökningarna på Fågelbacken
och Skogsmossen genomfördes dateringar av organiska
beläggningar på keramik (Apel et al. 1995, Lekberg 1997,
Hallgren & Possnert 1997). Jag har fortsatt att datera
organiska beläggningar på trattbägarkeramik inom ramen
för min forskning. De organiska beläggningarna återfinns
vanligen som en skorpa på kärlens insida och ofta
i en zon på ett bestämt avstånd från mynningen, vilket
visar att beläggningen är relaterad till kärlets användning.
Det är också vanligt med organiska beläggningar på mynningens
rand och utsida, medan det däremot är mycket
ovanligt med motsvarande beläggningar på bukskärvors
utsida. I dagligt tal benämns dessa organiska beläggningar
för ”matskorpor”. Även om det inte är säkert att
alla verkligen har sitt ursprung i matlagning, så är det
troligt att flertalet är rester efter beredning och förvaring
av mat, till exempel fermentering och kokning. Jag kommer
därför att använda termen matskorpa i föreliggande
text, hellre än det mer otympliga alternativet ”organisk
beläggning”. Matskorpor lämpar sig väl för 14 C-datering
då de på goda grunder kan knytas till användningen av de
kärl de sitter fast på. Vid den kemiska förbehandlingen av
proverna särskiljs två fraktioner, en olöslig fraktion som
benämns INS och en alkali-löslig fraktion som benämns
SOL (Segerberg et al. 1991, Possnert 1997, Hallgren
& Possnert 1997 s.121-132, Segerberg 1999 s.109, jfr.
Olsson 1991 s.31-32). Både INS och SOL fraktionerna
kan användas för AMS-datering, vilken som nyttjats i
respektive fall framgår av figur 8.11 (kapitel 8).
I likhet med ben från säl och människa, kan matskorpor
vara behäftade med en reservoareffekt om
själva matskorpan är rester efter mat med inslag av akvatiska
produkter. Problematiken kring marint innehåll
i matskorpor har mest utförligt diskuterats av Persson
(Persson 1997, 1999), medan Fischer har varnat för en
reservoareffekt även i färskvattenprodukter (Fischer
2002, Fischer & Heinemeier 2003). Bägge felkällorna
är i högsta grad reella och det är av stor vikt att de tydligt
pekats ut av Persson och Fischer. Samtidigt finns det
vissa oklarheter i både Perssons och Fischers resonemang,
oklarheter som är värda att belysa.
Perssons resonemang följer två huvudlinjer, att det