Identitet i praktik - Identity in Practice

1 Inledning
”Lost the culture, the culture lost...
...we needa check the interior
Of the system who cares about only one culture
And that is why
We gotta take the power back”
Rage Against the Machine – Take the power back (S/T, 1992)
En sak som kom att fascinera mig när jag började studera
arkeologi 1988, var hur olika stenålderns fynd och
fornlämningar såg ut i skilda landsändar. Ämnet för min
B-uppsats blev gropkeramisk kultur i Gävletrakten (där
jag är född och uppväxt), boplatser som tillsammans med
liknande fynd i Dalarna och Hälsingland hörde till de
nordligaste då kända gropkeramiska lokalerna (Hallström
1944, Kaelas 1957, Jonsson 1958). Att arkeologiska komplex
som gropkeramisk kultur och trattbägarkultur hade
geografiskt begränsade utbredningar (Löfstrand 1969,
Hulthén & Welinder 1981), och att ”den norrländska
stenåldern” hade en sydgräns (Welinder 1974c) väckte
frågor kring vad sådana gränser betydde. Temat för min
cd-uppsats blev bosättningsmönster i detta gränsland
(Hallgren 1993), och jag har fortsatt att diskutera aspekter
av denna problematik i mitt avhandlingsarbete.
Mitt val av avhandlingsämne påverkades också av
samtidshistorien. Under början av 1990-talet föll republiken
Jugoslavien samman i ett kaos av våld och etniska
rensningar. I Sverige tog det invandringsfientliga partiet
Ny Demokrati plats i Riksdagen, nynazismen var på frammarsch
och attacker på flyktingförläggningar blev vanliga.
Den så kallade lasermannen mördade en man med
utländsk härkomst och skottskadade ytterligare nio, dåd
som motiverades av indvandrarhat. Ett av offren sköts
på Studentvägen i Uppsala där jag då bodde. I debatten
i svenska massmedia framställdes kriget på Balkan som
ett resultat av att Jugoslavien var en statsbildning som
inkorporerade folk med olika kultur och skilda etniciteter.
Sverige diskuterades som ett land med en homogen kultur
och ett homogent förflutet, för första gången utsatt för
multikultur genom flyktingmottagning. Bilden rimmade
illa med den jag tyckte mig se i det arkeologiska materialet,
där olika delar av det som nu är Sverige präglades av
skilda traditioner, arkeologiska kulturer med geografisk
utbredning som gick på tvärs med sentida nationalstaters
gränser. Jag såg här en möjlighet att bedriva arkeologisk
forskning som i någon mån hade en samhällsrelevans,
som kunde bidraga till att problematisera bilden av Sveriges
förment homogena förflutna.
När jag började mitt avhandlingsarbete 1994 var postmodernismen
tongivande på doktorandseminarierna i
Uppsala (där jag själv ingick) och Stockholm (där jag
ibland deltog som gäst). Den teoretiska diskussionen var
ibland uppfriskande, men stundom hård och hegemonisk,
det förväntades att nya doktorander skulle falla in
en postmodern, vetenskapskritisk och relativistisk kanon.
Jag känner igen mig i Barbara Epsteins beskrivning av
den akademiska miljön i USA vid samma tid:
By the early nineties the perspective of associated with
post-structuralism and Cultural Studies had become the
ticket to prestige and status within the University. (Epstein
1999 s.298, jfr. Epstein 1997)
Jag hade svårt att finna mig tillrätta med de relativistiska
perspektiven, som jag fann underminerade en samhällsrelevant,
kritisk arkeologi. Den postmoderna arkeologins
frontfigurer Shanks och Tilley såg till exempel på arkeologi
som fiktion:
If one rejects an account of archaeological knowledge
grounded in processes of testing, in a confrontation
between subject and object, the question arises as to how
great is the distinction between a data-based account of
the past and a fictionalized account. It would be common
to differentiate archaeology from literature on the grounds
that archaeology deals, at least nominally, in a realm of fact
while literature moves in the realm of fiction. It is true
that the archaeologist may not invent facts at will while
the literary writer may and has a much greater freedom in
exploring relationships. On another level the distinction
between archaeology and literature breaks down in that
archaeologists construct what may be termed facts and all
archaeologists use heuristic fictions or models to organize
and orientate the archaeological record and make it meaningful,
to sort out that which appears most pertinent to
understanding. (Shanks & Tilley 1987a s.111)
13