Identitet i praktik - Identity in Practice

att hans starka ställningstagande småningom vittrade.
Tjugo år senare, i skuggan av tredje riket, använde han
själv de begrepp han kritiserat Almgren för att ha nyttjat
(Ekholm 1935 s.90-91).
I detta sammanhang är det värt att ta upp Nils Åberg,
en av de svenska arkeologer som tydligast tog ställning
mot nazismen, men som också var personlig vän med
Kossinna (Baudou 2002 s.61-63, Baudou 2004 s.272,
2005 s.131-132). Åbergs position skilde sig från den
unge Ekholms, såtillvida att han fördömde Kossinnas
rasteorier, men likväl såg ett vetenskapligt värde i dennes
systematisering av det arkeologiska källmaterialet. Åberg
berörde problematiken i ett kåseri om den rasistiske pseudoarkeologen
Herman Wirth, en vetenskaplig charlatan
som blandade rasideologi med fantastiska historier om
hur den urnordiska rasen på grund av isens framryckning
tvingades lämna sitt urhem på polarkontinenten (nordpolen!),
flydde till Atlantis, för att så småningom ta sig
till Nordeuropa. Åberg inledde artikeln med att klargöra
varför han överhuvudtaget tog upp den ovetenskapliga
förhistoriska forskningen i nazityskland:
Ett ställningstagande från svensk sida till dessa företeelser
kan ur vetenskaplig synpunkt betraktas som meningslöst,
men det äger kanske istället sin betydelse såsom sympatiyttring
för de kretsar inom tysk vetenskap och kultur, vilka
nu ha att föra en hård och ojämn kamp mot folkpsykosen.
(Åberg 1933 s.246)
Åberg pekade på de gemensamma nämnare, men också
på de skillnader, som fanns mellan Wirth och Kossinna,
samt diskuterade den genklang deras idéer om den germanska
rasens överhöghet vann i 30-talets Tyskland:
Fångna i dessa fantastiska föreställningar om guldålder
och renrasighet, om nordiska expansioner och nordisk
arvssubstans, drömde de kanske åter om ett rasrent och
ädelt släkte, om framtidens makt och storhet för Tysklands
pinade folk. De glömde då kanske fabriker och
storstadskultur och sina arbetslösa millioner, de drömde
kanske istället om vajande sädesfält på Ukrainas slätter, om
blomstrande bondebygder under hakkorsflaggan.
Sådana äro alltså de medel, med vilka denne trollkarl,
denne vetenskapens Hitler fångar sin publik. Man frågar
sig då, om detta sätt att exploatera vetenskapen är Wirths
egen och originella insats eller om han därvid kanske
endast gått i lära hos andra. Svaret måste bliva, att han
ägt en stor föregångare på området, den numera avlidne
arkeologen Gustaf Kossinna. Denne älskade även att tala
om rena raser och att förhärliga germanernas forntid. Men
hos honom var likväl den känslobetonade stämningen
endast som kruset på ytan av en djup forskarnatur, vars
geniala insats alltid skall giva hans namn en rangplats i
vetenskapens hävder. Skillnaden dem emellan är alltså den,
2 ku lt u r, p r A k t i k o c H i d e n t i t e t
att Wirth endast representerar det känslobetonade, men
utan reell bakgrund.
Från vetenskapligt håll kan ej heller sägas, att Wirth
mött förståelse. Men hans publik var också en annan, och
motståndet, som restes i hans väg, blev därför förgäves.
Bortstött från universiteten, vann han sin första stora seger,
då han av den nazistiska regeringen i Mecklenburg fick
professors namn och ett forskningsinstitut. Därefter har
hans utveckling gestaltat sig till ett enda segertåg. Nu lär
han på diktatorns befallning skola gå till Berlin för att där
taga säte och stämma in i den krets, från vilken Einstein
fördrevs. (Åberg 1933 s.249)
Åberg värdesatte således Kossinnas vetenskapliga grundarbete
med att systematisera det arkeologiska källmaterialet,
samtidigt som han fördömde de rasistiska tolkningarna.
Hos Wirth, som kombinerade rasistiska tolkningar
med pseudovetenskap såg han inga förlåtande drag. (I
vilken mån Kossinnas rasistiska, nationalschavunistiska,
tolkningar verkligen kan liknas vid ” kruset på ytan av
en djup forskarnatur” kan ifrågasättas, jfr. Veit 1989,
Arnold 1990, 2002).
Trots att begreppet kultur varit i bruk inom svensk
arkeologi alltsedan 1900-talets början, så är det svårt att
finna explicita definitioner. Utifrån de sammanhang kultur
använts i, i texter av exempelvis Ekholm, står det dock
klart att de arkeologiska kulturerna definierats utifrån
variabler som materiell kultur, ekonomi och gravskick.
I Ekholms tolkning var kulturer inte isolerade:
Huru starkt motsatsförhållandet mellan de båda kulturerna
betonats, har det ej förnekats, att en verklig beröring
mellan dem ägt rum. Ett närmare studium af materialet
visar, att denna beröring måste ha varit synnerligen liflig.
(Ekholm 1915 s.95).
På ett tidstypiskt sätt (jfr. Welinder 1994) förutsatte han att
förhållandet mellan jordbrukare och jägare-samlare varit
asymmetriskt: ”...det är då naturligt att den högre civilisationens
mer fulländade redskap funnit väg till den lägres
område. Det måste därför anses vara i överensstämmelse
med lagarna för all kulturförmedelse, att vi i Uppland ej
finna skifferredskap på åkerbruksområdet men däremot
tunnackiga yxor i kustlandet” (Ekholm 1909 s.69)
Bland de som tydligt definierat vad de menar med
arkeologisk kultur finns Stig Welinder som skriver följande:
Inom arkeologin betyder ”kultur” först och främst en
uppsättning föremål som återkommande påträffas och
grävs ut tillsammans. Det kunde kallas ”arkeologisk kultur”.
Frågan är, om de arkeologiska kulturerna bara är
ett bekvämt sätt att ordna källmaterialet, eller om de har
ett djupare innehåll. En tanke är, att de representerar en
19