Identitet i praktik - Identity in Practice

hopning, som vid sidan av nämnda kragflaska, innehöll
skärvor från sparsamt dekorerade trattbägare samt ben
från bland annat nötboskap och får/get. En datering av
ett ben av nötboskap från en intilliggande anläggning gav
en ålder av 4955±45 BP (Ua-22408). På Skumparberget
påträffades en bit av en kragflaska i ett stolphål som
daterats till 5060±75 BP (Ua-15589, hasselnötskal). På
Skogsmossen påträffades en större andel skärvor från en
kragflaska i en härd, som utifrån en daterad matskorpa
på en trattbägarskärva daterats till 4870±65 BP (Ua-
14833). Två strax intill belägna anläggningar, en härd
och en kokgrop, har daterats till 4850±60 BP (Ua-10862,
hasselnötskal) och 4795±75 BP (Ua-14835, Hordeum
nudum). Dessa dateringar är i linje med de som numera
anges för kragflaskornas introduktion i Danmark och
Skåne (Liversage 1992 s.94-96, Lagergren-Olsson 2003
s.187, Gidlöf et al. 2006 s.53-55). Den äldre uppfattningen
att kragflaskor enbart hör till en sen fas av TN
är således inte korrekt.
I Sydskandinavien betraktas ofta kragflaskor som
gravkärl (Rudebeck & Ödman 2000 s.88, 92). Någon
sådan koppling finns inte i Mälardalen/Bergslagen. Kragflaskfragment
förekommer visserligen i några av gravanläggningarna
på Fågelbacken, men är också vanliga i alla
slags boplatskontexter och flera kragflaskor påträffades
också i offerkärret på Skogsmossen. På Skumparberget
noterades ett påfallande mönster där fragment av kragflaskor
var rumsligt knutna till yxtillverkningsytorna. Det
kan antyda att flaskorna är kopplade till vissa aktiviteter
som har samband med yxtillverkning, eller associerade
med en speciell social kategori (de som tillverkar yxor)
(Apel et al. 1997 fig. 5). Överhuvud taget verkar kragflaskor
betydligt vanligare inom Mälardalen/Bergslagen
än i Sydskandinavien, detta har påpekats för till exempel
Skumparberget och Skogsmossen (Apel et al. 1997, Hallgren
et al 1997), men gäller även äldre undersökningar.
Medan Florins identifiering av kragflaskor på Östra Vrå
och Mogetorp (1958 s.82, 84) har ifrågasatts av Knöll
(1981), så är det min bestämda uppfattning att Florin
hade rätt, men också att dessa material innehåller många
fler kragflaskfragment än vad Florin insåg (t.ex. Florin
1958 pl. XIV-XV). Samma sak kan sägas om Schnells
undersökning på Malmahed norra, där många av de rikt
dekorerade skärvorna kommer från kragflaskor (jfr. Olsson
& Hulthén 1986 fig. 11). [Enligt Koch är kragflaskor
vanligare på boplatser i Skandinavien än vad som framgår
av det publicerade materialet: ”Faktisk er de nu heller
174
Fr e d r i k HAllgren
ikke så sjældne på bopladser i Sydskandinavien, der er
bare ikke fremlagt så mange av slagsen på en ordentlig
måde. I mine mosefund var det påfaldende så ofte der
var et sammenfald mellem fund af kraveflasker og moseskeletter
– jeg tror simpelthen disse kar har været nogle,
man har båret på sig – i hvert fald at nogle personer i
samfundet har gjort det.” (Koch i brev 050802).
Lerskivor förekommer på flertalet undersökta trattbägarlokaler
i Mälardalen/Bergslagen. Lerskivor utgörs av
runda, flata plattor av bränd lera, ibland med förtjockad
rand (figur 8.33). Godset varierar en hel del mellan olika
lerskivor, ibland har samma lera och magring som
använts till trattbägare brukats, men det förekommer
också lerskivor utan synlig magring och lerskivor med
ovanligt mycket, eller ovanligt stora magringskorn (12
mm). Vanligen har lerskivorna en diameter kring 15 - 20
cm, men några miniatyrexemplar med en diameter av 2
– 6 cm förekommer också på Mogetorp, Smällan 2 och
Kallmossen (Florin 1958 pl. IX, Olsson manuskript).
Miniatyrskivorna har motsvarigheter i fynd från Nørre
Sandegård, Bornholm (Becker 1990 s.42-43, 162) och
några andra platser i Sydskandinavien (Davidsen 1974
s.20-22). Lerskivornas kant har ofta dekor i form av fingerintryck,
pinnstick eller hack, ovan och undersidorna är
vanligen odekorerade. Några exemplar har dock dekor
på ovansidan i form av dragna linjer (Smällan 2), koncentriska
snörintryck (Skumparberget, Stenstorp) och
korta streck (Skogsmossen).
Lerskivorna har tidigare tolkats som lock eller bakplattor
(Davidsen 1974). Hulthén har genom termisk
analys visat att de större skivorna har upphettats upprepade
gånger. Frånvaron av organiska beläggningar på
lerskivorna talar mot att de använts som bakplattor. En
mer trolig tolkning är därför att de upphettats för att användas
som värmekällor, till exempel sängvärmare (Hulthén
1977 s.117, Hulthén 1981). En sådan användning
kan knappast gälla miniatyrskivorna. Tänkbart är att se
dessa som representationer av de stora skivorna, miniatyrer
som anspelat på de användningsområden de stora
skivorna haft utan att för den skull ha använts på detta
sätt. Lerskivor förekommer i 14 C-daterade anläggningar
på Fågelbacken (5070±80, 4995±85 BP) och Skogsmossen
(4735±75 BP), lerskivor förekommer också på
tre av lokalerna med kortare användningstid Smällan 2
(5130±100 – 5045±100 BP), Tjugestatorp (5050±90
– 4865±55 BP) och Kallmossen (5025±60 – 4795±75
BP) (jfr. kapitel 5.1).