Identitet i praktik - Identity in Practice

54
Figur 3.6. Neolitiskt träföremål som tolkats
som köl till skinnbåt (Marnell 1996,
Jansson 2004), alternativt slädmede (Berg
1935, 1984) från Ragunda, Jämtland.
Efter Berg (1984 s.96).
Figure 3.6. Neolithic wooden object
interpreted as the keel of a skin boat
(Marnell 1996, Jansson 2004), or as a
sledge runner (Berg 1935, 1984). After
Berg (1984 p.96).
med hjälp av pollenanalys). Vid sidan av de två 14 C-daterade
paddlarna från mellanneolitikum finns ett tredje fynd
av en stenålderspaddel, funnen i Åkermyran vid Österby
i Hedemora sn, södra Dalarna. Paddeln från Åkermyran
är 88 cm lång och är på geologisk väg daterad till slutet
av atlantikum (Lundqvist & Hjelmqvist 1941 s.125-126).
Jag finner Lantings argument bärigt, det är således möjligt
att de mesolitiska och tidigneolitiska båtarna i Sverige var
bark eller skinnbåtar snarare än stockkanoter.
Skinn- och barkbåtar har jämfört med stockbåtar små
möjligheter att överleva i det arkeologiska materialet (jfr.
Valbjørn 2003 s.137-140), några fynd föreligger dock.
Från senpalaeolitiska/tidigmesolitiska kontexter i Nordtyskland,
finns delar av ribbkonstruktioner till skinnbåtar
bevarade (Tromnau 1987 s.95-105, Lanting 1998 s.105),
och även från Danmark finns några exempel på träföremål
som föreslagits vara delar till skinnbåtar (Rausing
1984 s.30-31). I Sverige finns det uppgift om fem fynd
av näver/barkbåtar, ingen av dessa har undersökts av arkeologer
(Korhonen 1982 s.37, Westerdahl 1985). Fyra
björknäverbåtar har hittats i Lappland och Ångermanland,
den bäst bevarade var cirka 3 m lång, och hade fyra lager
björknäver som vara sydda kring en ribbkonstruktion av
trä. Ingen av båtarna har daterats. Björknäverbåtar har
använts av samer in i historisk tid i norra Skandinavien.
Fr e d r i k HAllgren
Från Västergötland föreligger ett fynd av en 3-5 m lång båt
tillverkad av almbark och hasselslanor, vilken dateras till
järnålder. I sammanhanget kan det också vara värt att erinra
om de sjok av bark som stundom påträffas på danska
trattbägarboplatser i våtmarker (Koch 2003 s.218). Det är
möjligt att delar av barkbåtar döljer sig i detta material.
Vid sidan av dessa fynd där både ramverk och skrov
är bevarade så finns det fynd av vad som tolkats som
kölar till skinn- eller barkbåtar (figur 3.6)(Marnell 1996,
jfr. Edgren 1992 s.27, 66). Dessa föremål har ursprungligen
tolkats som medar till slädar eller släpor, i likhet med
de ovan omtalade medarna med mittfåra (Berg 1935,
1984). De aktuella fynden skiljer sig emellertid från dessa
på flera punkter. Medarna med mittfåra har en flat undersida,
och hål för surrning längs de bakre tvåtredjedelarna
av medens längd, kölarna har däremot en rund
undersida och hål för surrning ända fram i spetsen. Med
utgångspunkt bland annat i dessa iakttagelser föreslår
därför Marnell att det rör sig om kölar till skinnbåtar
(Marnell 1996, Jansson 2004). Från Sverige finns tre kölar
av denna typ, två av dessa, funna i Ragunda, Jämtland
och Grundsunda, Ångermanland, har 14 C-daterats till
övergången TN/MN A (figur 3.4). Den bevarade delen
av kölen från Ragunda mäter 120 x 12 cm, surrningshålen
är rektangulära och cirka 6 x 2 cm stora. Upphittaren
har uppgivit att ”i hålen å detta träredskap syntes svarta
större punkter, en i varje hål, härrörande från gröfre
snören som varit inträdda” (Berg 1984 s.95). Kölen från
Grundsunda uppges ha varit cirka 180 cm lång när den
påträffades, men endast spetsen tillvaratogs (17 x 13
cm). Från Ovanåker i Hälsingland finns ett tredje fynd
av en köl av samma typ, denna är inte 14 C-daterad, men
pollensammansättningen på fyndet indikerar en datering
till ”slutet av stenåldern eller . . . äldsta bronsåldern”
(Hallström 1937 s.208-213). Enligt Marnells tolkning
är de aktuella föremålen kölar till skinnbåtar, men det
är också möjligt att de ingått i konstruktioner med ett
skrov av bark eller näver.
Vid Slettnes och Alta i Finnmark, Nordnorge förekommer
hällristningar som liknar de ovan omtalade
kanoterna med älghuvudstäv från Nämforsen, men
som vanligen hyser en mindre besättning (Helskog
1985, Hesjedal 1996 s.75-82). Ristningarna vid Slettnes
är täckta av transgressionslager och kan därmed
med säkerhet dateras till senmesolitikum (jfr. kapitel
10). Likadana båtar med älghuvudstäv vid det närbelägna
Alta dateras utifrån strandlinje- och stildatering
till en period som motsvarar senmesolitikum – första
halvan av tidigneolitikum (Helskog 1985). Vid Slettnes
varierar bemanningen mellan en och fyra personer, vid
Alta förekommer mellan tre och åtta personer i båtarna.
Då stora träd lämpliga för stockbåtstillverkning saknats
i Nordnorge, bedömer Helskog att farkosterna som
avbildats vid Alta är skinnbåtar (Helskog 1985 s.198). I