Identitet i praktik - Identity in Practice

7 nä r i n g s e k o n o m i s o m k u lt u r e l l p r A k t i k i n o m mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s t r At t Bäg A r k u lt u r
Figur 7.3. 14C-dateringar av ben från nötboskap från Mälardalen,
Götaland och Danmark (Koch 1998, Heinemeier & Rud 1998,
1999, 2000, Persson 1999, Fischer 2002, Heinemeier 2002, Price et
al. 2003, Rundkvist et al. 2004, Hallgren 2004).
Figure 7.3. 14C dates of cattle bones from Mälardalen, South Sweden
and Denmark (Koch 1998, Heinemeier & Rud 1998, 1999, 2000,
Persson 1999, Fischer 2002, Heinemeier 2002, Price et al. 2003,
Rundkvist et al. 2004, Hallgren 2004).
jag inte menar att dessa aktiviteter nödvändigtvis var
viktigare för formerandet av identitet än andra aspekter
av näringsekonomin. Snarare får dessa aktiviteter här bli
exempel på hur jag genom ett fokus på praktik vill närma
mig problematiken kring hur identitet formeras. Aktiviteter
som fågel och småviltsjakt har således också bidragit
till att skapa och forma identitet, precis som de exempel
på hantverk som jag diskuterar i kapitel 8 och 9.
Det tidigneolitiska sälbensmaterialet från Mälardalen/Bergslagen
är tämligen fragmentariskt och det
finns få observationer som visar hur och när sälarna
jagats. Likväl kan det faktum att det främst är ben från
vikaresäl (figur 7.4) som påträffas, indirekt peka på
hur jakten bedrevs. Både osteologiska observationer
från andra perioder av neolitikum och historiska källor
som beskriver säljakt i sen tid ger nämligen en ganska
enhetlig bild av vikarejakten. I historisk tid var jakten
på vikaresäl koncentrerad till två årstider, vårvinter när
främst ungsälar men också vuxna djur jagades på isen
och höst, när sälarna fångades med nät vid grynnor
Figur 7.4. Vikaresäl, Gillögafjärden, Stockholms skärgård. Foto:
Fredrik Hallgren.
Figur 7.4. Ringed seal, Gillögafjärden, Stockholm archipelago. Photo:
Fredrik Hallgren.
och sund i skydd av höstmörkret (Sundfeldt & Johnsson
1964, Rinaldo 1978, Eldvik 1992, Segerberg 1999
s.175). Enstaka vikare kunde sporadiskt fångas även
andra årstider, men den huvudsakliga jakten på vikare
bedrevs vårvinter och höst. Denna bild sammanfaller
med de mönster Jan Storå kunnat iakttaga i åldersfördelning
bland ben från vikaresäl från neolitikum kring
Östersjön (Storå 2001 s.31-34, 46). Storås studie visar
att vikarejakten som regel varit starkt säsongsbetonad
och på de flesta lokaler dominerar ben från ungsäl som
jagats på vårvinterns isar. En lokal, Åloppe i Uppland,
skiljer sig märkbart från detta mönster, här dominerar
istället vuxna sälar. Då det tillvaratogs gott om fiskben
på Åloppe, kan avsaknaden av ungsäl knappast förklaras
med hänvisning till tafonomi (jfr. Almgren 1906). Dominansen
av vuxna sälar talar istället för att jakten från
denna lokal skett senare på året, kanske under hösten.
Som nämnt är det tidigneolitiska materialet för fragmentariskt
för att tillåta några vidare slutsatser, men
åtminstone på Anneberg är vårvinterjakt belagt i form
av ben från en vikarekut (Segerberg 1999 s.175).
Vårvinterjakten bedrevs i historisk och modern tid
genom kortare eller längre expeditioner bland utskärens
och det öppna havets isar, expeditioner som stundom
kunde vara i månader (Sundfeldt & Johnson 1964, Rinaldo
1978 s.66-67, Eldvik 1992 s.149, 176-177). Även
om isen periodvis kunde täcka stora delar av Östersjön,
så släpade man ändå med båtar på isen då råkar och öppet
vatten är frekvent förekommande och isen när som
helst kan spricka upp och/eller börja driva. Drivande is
kan förflyttas med en hastighet av 20-30 km per dygn.
När isen väl kom i förflyttning var det inte ovanligt att
säljaktslag drev iland på främmande stränder. Det berättas
bland annat att säljägare från Fårö drev med isen
till Stockholms skärgård år 1603 (Clark 1946 s.31). För
1500-talets säljägare i Österbotten (då en del av Sve-
127