Identitet i praktik - Identity in Practice

9 lo k A l A, r e g i o n A l A o c H i m p o r t e r A d e s t e n r e d s k A p i n o m mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s
varatagits av lekmän, kan ändå den enstaka men spridda
förekomsten av halvfabrikat antyda att mångkantiga
stridsyxor tillverkats på “vanliga boplatser” snarare än på
samlingsplatser i stil med Alvastra. Den fragmentariska
yxa från Skogsmossen som bedöms vara ett halvfabrikat
av en mångkantig stridsyxa, är tillverkad av samma slags
porfyrit som använts för tillverkning av tunnackiga yxor
på platsen. Så som diskuterats i kapitel 9.1.1 så går det
inte okulärt att skilja denna porfyrit från porfyrit som
använts på exempelvis Skumparberget och Hjulberga
1. Då det rör sig om en icke färdigställd yxa ligger det
nära till hands att anta att den bearbetats lokalt, men i
frånvaron av en petrografisk analys kan man inte utesluta
möjligheten av att det kan vara ett föremål som förts i
halvfärdigt skick till platsen. I det senare fallet är det
likväl troligt att dess ursprung står att finna i regionen
kring Skogsmossen, då det främst var i denna landsände
som porfyrit nyttjades för yxtillverkning under tidigneolitikum
(kapitel 9.1.1).
I Mälardalen och Bergslagen är i övrigt 17 halvfabrikat
av mångkantiga stridsyxor kända som med större eller
mindre säkerhet kan bestämmas till typ. Alla dessa hör till
Gjessings kategori svensk-norska mångkantsyxor, det vill
säga vad som enligt Zápotockýs typindelning motsvarar
FIII, KIII och KV yxor. Som nämndes inledningsvis
har FIII yxor, så som de definierats av Zápotocký, dock
en jämn utbredning i hela södra Skandinavien och Zápotocký
betraktar dessa som samnordiska (Zápotocký
tillmäter inte skåran på yxkroppen samma vikt vid typindelningen
som Gjessing gjorde). De två återstående
typerna, KIII och KV är tvärtom utmärkande för trattbägarkulturen
i området norr om Skåne. Huvuddelen
av de svenska halvfabrikaten av dessa typer har hittats
i Mälardalen och Bergslagen men halvfabrikat av KIII
och KV yxor förekommer också i Östergötland, Småland
och Halland (figur 9.26). Åtminstone två ämnen till KIII
yxor har även påträffats vid Oslofjorden, dels vid Kaserud
i Norderhov, Buskerud (Mikkelsen 1984 s.100, Boaz
1998 s.49) och dels vid Nes, Hvalstad, Asker, Akerhus
(Østmo 2007 s.121). Det finns enligt Hinsch (1955 s.42),
ytterligare några halvfabrikat i Sydöstnorge, men det är
oklart vilken typ de hör till. Huvuddelen av de totalt 25
yxor Hinsch omtalar är dock av den ”östskandinaviska
typen” ( Hinsch 1955 s.42). I Skåne och Danmark saknas
däremot halvfabrikat av KIII och KV yxor helt.
Av de återstående tre regionala nordiska typerna, FIV,
KII och KVI redovisar Zápotocký femton halvfabrikat,
varav tolv är funna i Danmark, två i Skåne och ett i Östergötland
(figur 9.26). Bland de danska halvfabrikaten
finns en östlig tonvikt i den geografiska spridningen då
tio av de tolv halvfabrikaten med känd fyndort är funna
på Själland med kringliggande öar, endast två halvfabrikat
har påträffats på Jylland och då på halvöns östra del.
Halvfabrikatens spridning visar således på två skilda tra-
t r At t Bäg A r k u lt u r
ditionsområden, ett som omfattar östra Danmark samt
Skåne och ett som omfattar Mellansverige och södra
Norge. Spridning av färdiga yxor visar på samma tendens
som förekomsten av halvfabrikat, även om mönstren
inte är lika tydliga (figur 9.27).
Den tidigneolitiska trattbägarkulturen kan vid första
ögonkastet ge ett enhetligt intryck med den återkommande
uppsättningen av exempelvis trattbägare, kragflaskor,
tunnackiga yxor och mångkantiga stridsyxor och
till en del är detta intryck riktigt så till vida att varianter av
dessa föremålstyper faktiskt återkommer i kombination
med varandra i geografiskt avlägsna kontexter. Till en del
gömmer dock denna enhetlighet samtidigt en avsevärd
diversitet. Så som visats i detta kapitel finns det en formvariation
bland de mångkantiga stridsyxorna, en variation
som inte enbart kan förklaras med kronologi, snarare så
är specifika stiltraditioner knutna till specifika geografiska
regioner, traditioner som skapats och reproducerats i
regionala eller överregionala sociala kontexter.
Enligt diskussionen av keramik i kapitel 8.6 så reproducerades
de lokala dragen i keramikhantverkstraditonen
på exempelvis Skogsmossen inom ett community of practice,
vars deltagare var kvinnor tillhöriga samma matrilinjära
ätt – mormödrar, mödrar, systrar och döttrar som till
följd av en matrilokal bosättningsregel kom att bilda
kärnan i den grupp människor som bodde tillsammans
på bosättningen. Diskussionen fördes med utgångspunkt
i observationen att storleken på fingerintryck i keramiken
pekade på att det var kvinnor snarare än män som tillverkade
trattbägarna. Det är svårare att finna indikationer
på vilka som tillverkade de mångkantiga stridsyxorna.
Visserligen associeras stridsyxorna ofta med män i den
arkeologiska litteraturen, kanske på grund av de knoppförsedda
mångkantsyxornas påtagliga likhet med en fallos
(figur 9.25b). Yxornas formspråk är dock tvetydigt
på denna punkt, då skårorna som löper från skafthålet
på yxornas bredsidor enligt samma tankegång kan associeras
med ett sköte.
Bland de skandinaviska fynden kan en gravgåva i
form av en mångkantig stridsyxa i ett fall knytas till ett
skelett som bestämts till man (mansgraven från Dragsholm
– Brinch-Petersen 1974, Price 2007). Bland det
dussin övriga fall där mångkantiga stridsyxor förekommer
i tidigneolitiska gravar i Danmark är skeletten ej
bevarade (Fischer 1976, Ebbesen 1994 s. 89), eller så
saknas en koppling till en specifik individ.
Från perioden före trattbägarkulturens uppträdanden
föreligger olika sorters skafthålsförsedda yxor av
sten och horn från gravar med könsbestämda skelett
från rössenkultur i Tyskland och lengyelkultur i Polen.
På det eponyma gravfältet vid Rössen i norra Tyskland
förekommer skafthålsförsedda skolästyxor i sju av de
29 gravarna, i alla sju fallen rör det sig om mansgravar
(Hodder 1990 s. 110). Inom lengyelgravfältet vid Brześć
225