Identitet i praktik - Identity in Practice

7 nä r i n g s e k o n o m i s o m k u lt u r e l l p r A k t i k i n o m mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s t r At t Bäg A r k u lt u r
torna, skrämma fåglar, skörda grödorna, tröska, rensa
och kanske rosta säden, ta hand om sekundära produkter
som strån och blad, osv. Medan vissa moment, som
röjning och svedjning kanske inbegrepp hela det lokala
samhället, kan andra moment, som att vakta grödorna
mot betande djur, ha utförts av personer tillhöriga ett
visst ålderssegment, återigen andra moment, till exempel
skörden, kan istället ha utförts av personer av ett visst
gender. Vart och ett av dessa sammanhang har utgjort
ett eget community of practice, ett socialt sammanhang där
aspekter av identitet formerats. Det finns skäl att misstänka
att alla dessa arbetsmoment, men kanske i synnerhet
svedjebranden och skörden, var fyllda med en
särskild mening just i den historiska situation där man
för första gången började med åkerbruk i tidigneolitikums
vidsträckta skogar. I gränslandet mot Dalarna och
södra Norrlands jägare-samlare, mot människor som
valde att inte odla, kan åkerbruk som kulturell praktik
även framgent ha spelat en central roll för formerandet
av identitet.
Jag har här begränsat diskussionen till arbetsmoment
direkt förknippade med åkerbruket och har till exempel
utelämnat tillverkning av yxor som använts vid röjning
av odlingslotter, eller tillverkning och användning av
malstenar som brukats för att mala säden. Jag kommer
att återknyta till dessa aktiviteter i kapitel 9. Närmast ska
jag istället titta på djurbensmaterial från Mälardalen/
Bergslagens trattbägarkultur, fynd som belyser kulturell
praktik som jakt och boskapsskötsel.
7.2 Jakt, fiske och fädrift
Ett drygt dussin trattbägarboplatser från Mälardalen/
Bergslagen har bevarade och tillvaratagna djurben (jag
inkluderar här ”tänder” under samlingsbegreppet ”ben”),
till större delen ett fragmentariskt och sparsamt material.
Som regel är endast brända ben bevarade, vilket innebär
att det finns en risk att artlistorna är felvisande, då slaktavfall
från olika däggdjursarter kan ha hanterats olika
(Bäckström 1996). Av tafonomiska skäl kan därtill fisk
förutsättas vara underrepresenterad i artlistorna (Gräslund
1978, Segerberg 1999). Å andra sidan kan fisk också
vara överrepresenterad i det arkeologiska materialet, då
de enstaka lokaler som har bra bevaringsförhållanden
för ben tenderar att vara belägna vid forna stränder.
Att dessa strandlokaler innehåller en hög andel fiskben,
kan ge sken av att fisk haft en stor betydelse även på
andra platser (Richards & Schulting 2006 s.445-446).
Dietstudier av tidigneolitiska människor vars kroppar
påträffats i anslutning till sådana fiskdominerade strandlokaler
i Åmose på Själland, har tvärtom visat på ett
proteinintag helt dominerat av terresta djur och växter.
Varken söt- eller saltvattensfisk tycks ha spelat någon
roll i proteindieten inom tidigneolitisk trattbägarkultur
på Själland (Richards & Koch 2001, Richards et al. 2003).
Som nämnts ovan skall jag därför inte i första hand diskutera
djurben som indikationer på diet, utan djurben
som indikationer på kulturell praktik.
Osteologiska data finns i skrivande stund tillgängliga
från 17 lokaler i Mälardalen/Bergslagen, dessa kan i enlighet
med diskussionen ovan, delas upp i kategorierna
landvända (9) och strandvända (8). Lokalerna i den förra
kategorin domineras av tamdjur (tabell VI), medan de
strandvända lokalerna med några undantag domineras
av vilda djur med marint ursprung (tabell VII).
De tamdjur som i form av ben/tandfragment finns
representerade i materialet som helhet är nötboskap (480
fragment), får/get (48), nöt/får/get (62) samt svin (172).
Nötboskap och får/getter är med säkerhet tamdjur, då
inga vilda arter tillhöriga dessa familjer fanns representerade
i den mellansvenska faunan under den aktuella
tidsperioden (angående uroxe, se Ekström 1993). Svinen
är mer problematiska då vildsvin förekom i området.
Vildsvin är dock relativt ovanliga i det osteologiska materialet
från mesolitiska boplatser i Mälardalen (Lindgren
2004 s.67, 76), varför det är rimligt att anta att en stor
del av svinbenen på de tidigneolitiska lokalerna kommer
från tamsvin. De relativa proportionerna mellan
de tre kategorierna tamdjur varierar mellan olika platser,
vilket knappast är att förvåna då det i regel rör sig om
små material. Notabelt är dock att nöt dominerar bland
tamdjuren på de båda fyndrikaste boplatserna, Anneberg
och Skumparberget (tabell VI, VII). På Skogsmossen
dominerar visserligen svin över nöt, men där finns också
ett stort antal ben bestämda som nöt/älg (81 fragment).
Då älg bara finns representerat med två enstaka ben på
de fjorton boplatserna, är det rimligt att anta att huvuddelen
av nöt/älg benen i själva verket är nöt.
Benen från vilda däggdjur domineras helt av säl (843).
De sälben som kunnat artbestämmas kommer från vikaresäl
(87), grönlandssäl (4) och gråsäl (1). Andra akvatiska
däggdjursarter är utter (26), bäver (6) och tumlare (2).
Även det förhållandevis blygsamma fågelbensmaterialet
(59) domineras av sjöfågel, som andfågel (ospecificerad),
skrak och ejder. Skogsfågel är representerad bland annat
av tjäder. Bland landlevande däggdjur dominerar hare
(27) och mård (19), arter som i likhet med utter och
bäver, kan klassificeras som pälsvilt. Det är i högsta grad
anmärkningsvärt att älg och rådjur endast finns representerade
av två ben vardera och att kronhjort saknas helt
bland lokalerna i tabell VI och VII. [Ett enstaka älgben
samt några rådjursben har hittats vid undersökningen på
Nävertorp hösten 2007, Britta Kihlstedt e-post 080306].
Älg är mycket vanligt förekommande i regionen i modern
tid och förekommer även frekvent på de mellanneolitiska
lokalerna i Mälardalen (t.ex. Almgren 1906 s.15,
123