Identitet i praktik - Identity in Practice

116
Skogsvegetationen var då delvis helt annan än nu. De moar
invid Sörmlands grusåsar, som idag bara kunna ge näring
åt barrskog eller i bästa fall litet råg och potatis, voro då
bevuxna med ek, alm, lind, lönn och andra ädla lövträd.
Trädens blad multnade i sanden och bildade en bördig
lättjord, som utan mycken möda kunde beredas för sådd
med enkla träkrattor. (Florin & Schnell 1950 s.15-18, se
också Florin 1938 s.40-41, 1958 s.51, 1961 s.366).
De åkrar som togs upp på sandhedarna längs åsarna
skapades enligt Florin med ”svedjning och röjning i
skogen” (Florin 1961 s.364), en åsikt som bland annat
baserades på Maj-Britts Florins pollenanalys vid Övre
Mogetorpsmossen. Maj-Britt Florin skriver:
The presence of pollen of cereals at both horizons suggest
the existence of cultivated fields. In this connection, the
pollen finds of Chamænerion-Epilobium type, Melampyrum
sp. and Pteridium may be evidence of the local use of fire
to clear patches for agricultural purposes. (M-B Florin
1958 s.242)
Vid sidan av att åsarna erbjöd jordar lämpliga för tidens
åkerbruk, så betonade också Sten Florin deras kommunikativa
betydelse som ”goda samfärdsleder”, och han
kommenterade bland annat att Köpingsåsen (på vilken
Östra Vrå återfinns) löper från Östergötland, genom
Södermanland och Västmanland och ända upp i södra
Dalarna (Florin 1938 s.16-17, 1961 s.366).
Som berördes i kapitel 6 införde Welinder en distinktion
mellan kust och inlandsboplatser i diskussionen
om Mälardalens trattbägarkultur (Welinder 1974a s.139).
Med kustboplatser menade Welinder direkt strandbundna
lokaler inriktade på havsfångst, med inlandsboplatser
menade han ej strandbundna lokaler inriktade på åkerbruk
och boskapsskötsel. Så som diskuterats ovan så
har jag i föreliggande volym valt att använda begreppen
landvänd och strandvänd istället för kust och inland, med
förhoppningen att inte fastna i en diskussion kring ”hur
långt från havet inlandet börjar” (se vidare kapitel 6).
Tanken är att boplatser belägna direkt vid stranden ofta
är riktade mot aktiviteter på vattnet (fiske, säljakt, färd i
båt och över is), medan en lokal belägen utan strandkontakt
ofta är riktad mot aktiviteter på landbacken (odling,
boskapsskötsel, jakt på skogsvilt, färd längs åsarna). Som
kommer att framgå av genomgången nedan, så tenderar
strandvända boplatser att vara dominerade av ben från
säl och fisk, medan landvända tenderar att vara dominerade
av tamdjur.
Tolkningen att svedjejordbruk på sandmarker längs
åsarna var en viktig del i den tidigneolitiska levnadsföringen
i Mälardalen vidareutvecklades av Welinder
vid hans arbete med utgrävningar och pollenanlytiska
undersökningar av inlandslokaler på Karlslundsåsen
Fr e d r i k HAllgren
i Närke (Hjulberga 1 och 2, Vallby). Welinder studerade
även spridningen av lösfynd i områden där inga
trattbägarboplatser var kända. Genom att peka på hur
enstaka fynd av trattbägaryxor i inlandet tenderar att
följa sandmarkerna längs åsarna, visade han att samma
typ av bebyggelse som representeras av Mogetorp i
Södermanland och Hjulberga i Närke, också bör stå
att finna längs Badelundaåsen i Västmanlands inland
(Welinder 1974, Hulthén & Welinder 1981). Ännu vid
början av 1980-talet var jakt, fiske och samlande svårt
att belägga inom mellansvensk trattbägarkultur och
indikerades främst genom det topografiska läget hos
strandboplatserna (Welinder 1982). Först genom Segerbergs
utgrävningar på strandboplatsen Anneberg i
Uppland de efterföljande åren, kom tydliga belägg för ett
inslag av fiske och säljakt i den tidigneolitiska ekonomin
(Segerberg 1984, 1999)
Det senaste decenniet har det stundom funnits en
tendens att tona ned inslaget av odling och boskapsskötsel
inom den tidigneolitiska trattbägarsamhället (jfr.
Rowley-Conwy 2004). Från postprocessuellt håll har det
hävdats att neolitikum inte så mycket innebar en förändrad
ekonomi som förändringar i ideologi och ritual. I
enlighet med denna inriktnings betoning på idéer, har
argumentationen i mindre grad underbyggts med arkeologiska
data utan snarare med hänvisning till andra, helst
namnkunniga anglosaxiska arkeologers idéer. Inslaget av
jordbruk har också tonats ned av empiriskt lagda forskare,
ofta genom en långt driven källkritik. Exempelvis
har det ifrågasatts om de sädeskorn och ben av tamdjur
som hittats i trattbägarkontexter verkligen är tidigneolitiska
(Persson 1999, Peterson 1999). Källkritiken har
dock tillämpats partiellt och det har sällan betvivlats att
de hasselnötskal eller ben av vilda djur som hittats på
samma lokaler är tidigneolitiska. Persson ifrågasätter till
exempel om keramiken med avtryck av sädeskorn från
Mogetorp verkligen är samtida med det övriga keramiska
materialet (Persson 1999 s.105), men han ifrågasätter
inte Florins påstående att fiske varit en del av ekonomin,
trots att det saknas indikationer på fiske i fyndmaterialet.
För att använda ett begrepp som Notelid brukat i ett
annat sammanhang (Notelid 1996), så har idén om en
fångstekonomi getts tolkningsföreträde.
I det följande skall jag göra en kort genomgång av
arkeologiska data som belyser näringsekonomiska aktiviteter
inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur.
Som nämndes inledningsvis ligger här betoningen på
aktiviteter och i synnerhet på aktiviteter som har utförts
i arbetslag, dvs. grupper av människor som genom
att deltaga i ömsesidiga handlingar och interaktion tillsammans
bildat ett community of practice (jfr. kapitel 2.6).
Medan det är svårt att veta om odling av vete och korn
varit viktigt för försörjningen, så menar jag att arbetet
i de communities of practice som bildades när man röjde