Identitet i praktik - Identity in Practice

6 pl A t s A t t l e vA p l A t s A t t d ö – p l A t s e r F ö r k u lt u r e l l p r A k t i k i n o m mä l A r dA l e n s t r At t Bäg A r k u lt u r
Figur 6.6. Trattbägarboplatsen Skumparberget med ett hus (jfr. figur
6.2) omgivet av rumsligt åtskilda aktivitetsytor som köksområde,
yxtillverkningsplatser, och avfallsområden (efter Apel et al. 1997, med
modifikationer).
Figure 6.6. The TRB site Skumparberget with a house surrounded by
spatialy separated activity areas such as kitchen area, axe manufacturing
floors and waste deposition areas (after Apel et al. 1997, with
modifications).
dem för ”byar”, en term som jag använder både för flera
samtida gårdar inom samma fornlämning, eller samtida
gårdar från flera närbelägna fornlämningar (jfr. Fallgren
2006 s.28-29, 87-99).
Landvända och strandvända boplatser uppvisar generellt
sett samma typ av fynd, till exempel skärvor från
trattbägare, kragflaskor och lerskivor, tunnackiga grönstensyxor,
håleggade grönstensmejslar, trindyxor, mångkantiga
stridsyxor, handkvarnar, slagen kvarts och flinta,
småredskap som tvärpilar och skrapor i dessa material.
Det är mycket vanligt med bränd flinta och flinta med
slipyta. Likväl finns det också saker som särskiljer. Så
som utvecklas i kapitel 7, så tenderar ben från säl och
fisk att dominera strandvända lokaler, medan ben från
tamdjur är mer frekvent förekommande på landvända
lokaler. I linje med detta så är avtryck och makrofossil
av säd förhållandevis vanliga och sadelformade/limpformade
malstenar förekommer i större antal på landvända
lokaler. Även yxor av grönsten och flinta förekommer
i större antal på de landvända lokalerna och det är endast
där som yxtillverkning lämnat tydliga spår i form av
större mängder avslag, råmaterialblock och halvfabrikat
i grönsten. Det är svårare att peka ut fyndkategorier (vid
sidan av säl och fiskben), som främst förekommer på
strandvända lokaler, möjligen kan dock brända ben från
människor räknas hit, vilket är belagt på åtminstone fyra
strandlokaler (se vidare nedan).
Medan landvända lokaler således kan sägas vara karaktäriserade
av tamdjursben, handkvarnar och yxtillverkning
vid sidan av de mer allmänna fyndkategorierna
som keramik och kvartsavslag, så finns det också land-
vända lokaler som inte faller in i detta mönster. Ibland
kan det bero på att endast delar av fornlämningen undersökts,
eftersom yxtillverkning och malning ofta är
koncentrerade till aktivitetspecifika delytor kan sådana
lätt förbises. Vid Florins undersökning på Östra Vrå påträffades
till exempel endast ett tjugotal grönstenavslag,
varav flertalet dessutom har slipyta och således avspeglar
ombearbetning snarare än nytillverkning av yxor (Florin
1958). Vid Kihlstedts undersökning i södra änden av
samma fornlämning hittades tvärtom rikligt med avslag
och bitar av råämnen av porfyrit (Kihlstedt 2006). Den
yxtillverkning som bedrevs på Östra Vrå har således utövats
utanför den begränsade del av fornlämningen som
Florin hade möjlighet att undersöka.
Inte desto mindre är det rimligt att det faktiskt förekommer
olika typer av landvända trattbägarlokaler.
Vid sidan av gårdar och byar har det säkert även funnits
jaktstationer och fäbodar och förmodligen kan en
del av variationen i materialet förklaras av detta. Även
i kategorin strandvända lokaler gömmer sig sannolikt
lokaler av skilda typ, som till exempel säsongsboplatser
inriktade på olika typer av fångst och som nyttjats under
olika årstider. Exempelvis pekar en överväldigande
andel av det rika djurbensmaterialet från Anneberg på
ett kortvarigt nyttjande under vår/försommar-fisket efter
lekande brackvattenfisk (Segerberg 1999 s.176-177,
se vidare kapitel 7.2). Dessa olika typer av boplatser,
jaktstationer, fäbodar och fiskelägen ska inte ses som
isolerade företeelser utan som platser som var förbundna
i ett komplext nätverk av stigar och farleder. På dessa
stigar och längs dessa farleder färdades människor och
ibland deras djur, mellan den landvända gården och fäboden,
mellan fiskeläge och basboplats, mellan hemmet
och grannbosättningar. Så som kommer att utvecklas
i nästföljande kapitel färdades man slutligen med sina
döda anförvanter längs farleden som ledde till den kollektiva
begravningsplatsen på ön i skärgården. På alla
dessa platser kan samma individ ha ingått i skilda sociala
sammanhang, varje plats i landskapet kan således ha hyst
sina egna communities of practice, sammanhang vars sammansättning
var beroende av de aktiviteter som utfördes
och vilka personer dessa aktiviteter samlat.
6.2 Begravningsplatser och
gravar
Som nämndes ovan förekommer gravar stundom som ett
inslag på trattbägarlokaler som i övrigt kan karaktäriseras
som boplatser. Det finns dock en lokal, Fågelbacken i
Västmanland, där spåren av skilda typer av gravritual helt
dominerar fyndbilden, en lokal som bäst beskrivs som
en tidigneolitisk begravningsplats. I det följande kom-
99