Identitet i praktik - Identity in Practice

varade båtlämningar till trots, kan man därför konstatera
att de tidigneolitiska människorna regelmässigt rörde sig
vant och hemtamt över stora vattenytor. I det följande
skall jag kort ta upp de lämningar som trots allt finns av
tidigneolitiska båtar.
I Danmark har det påträffats flera stockkanoter som
daterats till tidigneolitikum (figur 3.4), dessa har dock påträffats
i insjöar och är knappast representativa för havsgående
båtar (Rausing 1984 s.26-35, Rieck & Crumlin-Pedersen
1988 s.31-42, Christensen 1990, Crumlin-Pedersen
2003 s.218-219). De danska tidigneolitiska kanoterna är
tillverkade av lind, al och ek. Ett exemplar (Øgårde III,
Själland) är bevarad i sin fulla längd, den är 7 m lång,
0.7 m bred och 0.2 m djup. Øgårdekanoten har i likhet
med flera andra tidigneolitiska kanoter en rad hål längs
relingen, vilka troligtvis har tjänat som fäste för fastsydda
fribord, en konstruktion som gjort att båten klarat grov
sjö bättre (Westerdahl 1985). Hartsbitar med avtryck av
aspträ och sömmar tolkade som tätningar av fribord är
kända från den mesolitiska kustboplatsen Huseby Klev i
Bohuslän (Hernek & Nordqvist 1995 s.126-135).
Medan de danska insjökanoterna således knappast är
relevanta för en diskussion av havsfärder, så föreligger ett
fynd av en havsgående neolitisk stockkanot från Helsingfors
i Finland (Luho et al. 1956). Helsingforskanoten är
påträffad i littorinalera som enligt diatomésammansättningen
avsatts på djupt vatten. Det rör sig således om
en farkost som förlist utanför den Finska kusten. Pollensammansättningen
i leran visar att den avsatts innan
granens expansion, och vid en period med höga andelar
ädellövskog (Luho et al. 1956 s.19-25). Granens expansion
i Helsingforsområdet dateras till 2500 f.Kr. (Giesecke
2004 s.22) och kanoten är således äldre än så, hur mycket
äldre är svårt att avgöra i frånvaro av en 14 C-datering.
Helsingforskanoten är av en typ som kallas äsping, också
känd som mjuk stockkanot, och skiljer sig helt från de
danska insjökanoterna. Medan de senare har en trågformad
urholkning, är äspingen urholkad som en ärtskida.
I halvfärdigt skick möter relingarna nästan varandra, för
att sedan vid uppvärmning tvingas i sär, en form som
bibehålls med hjälp av spant och/eller tvärgående balkar
(Korhonen 1982, Koivusalo 2002, Crumlin-Pedersen
2003 s.230-231). Äspingar är mycket sjövärdiga och har
tillverkats in i modern tid i Finland och Baltikum, enstaka
exemplar är ännu i bruk. I Åbolands skärgård användes
de under historisk tid bland annat som postbåtar. Under
vinterns färder fick postroddarna regelbundet dra båtarna
över havsisen, och post-äspingarna förseddes därför med
lösköl i form av träribbor för att skona skrovet (Koivusalo
2002 s.60-61). Äspingar är också mycket lätta, kanoter
av 4 meters längd som använts i modern tid väger blott
40-50 kg, ”...och kunde bäras av en karl under armen...”
(Korhonen 1982 s.30). Repliker av vikingatida äspingar
av 6 meters längd väger kring 75 kg.
3 ku lt u r e l l o c H g e o g r A F i s k d i s t A n s
Den neolitiska äspingen från Helsingfors är tillverkad
av tall, den bevarade delen är 4,75 meter lång, därtill
påträffades ett löst fragment av den spetsiga stäven. I
helt skick bedöms kanoten ha varit cirka 7 meter lång,
60-75 cm bred och skrovets tjocklek varierar mellan 1,5
och 2 cm. Relingen har utformats med en kraftig list
på insidan, under vilka tofterna eller tvärbalkarna som
spänt ut båten kilats fast. Från den tidigneolitiska boplatsen
Sventoji 4B i Litauen föreligger en annan typ av
havsgående stockbåt, i form av ett fragment av en kanot
med fäste för just utriggare längs relingen (Rimantiene
1992 s.107, jfr. kapitel 10). Havsgående stockkanoter är
välkända etnografiskt bland annat från Nordamerikas
NV-kust där de användes vid valjakt fram till 1900-talets
början (McGrail 2001 s.424-425).
Från Nämforsen i Ångermanland finns båtar med
älghuvudstäv och skrov ristat med en linje som tolkats
som avbildningar av stockkanoter (Forsberg 2000 s.74).
Båttypen dateras utifrån landhöjning och stilseriation till
tidigneolitikum/mellanneolitikum. Kanoterna är oftast
avbildade med en bemanningen på 5-10 personer, den
största besättningen omfattar 25 personer (Forsberg
2000).
Österholm har utfört experimentella försök med
havsfärder i två kanoter byggda av urholkade trädstammar
med fribord och utriggare (Österholm 1988, 2002).
Kanoterna är inte byggda efter något arkeologiskt fynd,
utan är fritt inspirerade både av etnografiskt kända modeller,
och båtar avbildade på hällristningar. Den större
båten (8 m lång och 60 cm bred), prövades för färd
mellan Gotland och fastlandet via Stora Karlsö och
Öland, med en besättning på 4-6 man. Denna otränade
besättning höll utan problem en fart av drygt 3 knop i
bra väder, och Österholm gör bedömningen att tränade
paddlare utan problem kan hålla en snitthastighet på
3.5 – 4 knop under en dagsfärd, dvs. cirka 7 km i timmen
(Österholm 1988, 2002).
Så som påpekas av Lanting, så är de äldsta dateringarna
av paddlar avsevärt äldre än dateringar av stockbåtar
från samma område av Europa (Lanting 1998).
It is very unlikely that bulky relatively strong objects such as
logboats would disappear completely where much smaller
fragile objects such as paddles, which are often made of
relatively soft wood species, could survive...Thus other
types of boats must have been used and these were almost
certainly skin or barkboats. (Lanting 1998 s.105)
Lanting syftar bland annat på fynd från Sverige och Finland.
Från bägge länderna finns paddlar daterade till mellanneolitikum
(figur 3.4), medan de äldsta 14 C-daterade
stockbåtarna är mycket yngre, detta till trots att det påträffats
och daterats långt fler stockbåtar än paddlar (Lanting
förbiser här den ovan nämnda äspingen, som daterats
53