Identitet i praktik - Identity in Practice

KII yxa har hittats i Svartån, 1.5 fot under åns botten,
vid Källtorp, Gräve sn i Närke (Lindqvist 1912 s.65,
1963 s.58). Florin har rapporterat om ett fynd av ett
halvfabrikat till en mångkantsyxa (KV) som hittats i ”...
sank mark invid moränrygg...” vid Remrödstorp, Stora
Malms sn i Södermanland (ATA dnr 3418/49). Vid Västbyängen,
Hedesunda, i Gästrikland har en eggdel till vad
som förmodligen är en KIII yxa påträffats i en hölja till
en gammal bäckfåra.
Vid sidan av mångkantsyxor från boplatser och våtmarker,
finns några fynd från Mälardalen och Bergslagen
som tolkats som gravgåvor. Från Stora Toltorp i Södermanland
har Florin rapporterat att:
220
En enmansgrav med ett brandlager och två stenredskap –
en mångkantig stridsyxa och en hålmejsel av diabas – har
förstörts i samband med sandtäkten. (Florin arkivrapport
21/5 1936, jfr. Florin 1938 s.27)
Bagge skrev följande om fyndkontexten:
[yxorna] ...hade enligt upphittarens uppgifter till museet
legat på samma nivå med ungefär ½ m:s mellanrum i ett
mörkfärgat lager av en halv meters tjocklek, som uttunnade
åt sidorna; dess utsträckning var ca 2 m. Ovan det
mörkfärgade fyndlagret var ljusare grus och sand. (Bagge
1949 s.147)
Graven låg på krönet av en rullstensås, strax väster om
trattbägarboplatsen Stora Toltorp som Florin undersökte
längs samma åssträckning. Medan sandtäkten som berörde
boplatsområdet invid Florins undersökning innehöll
Fr e d r i k HAllgren
Figur 9.21. Eggfragment av mångkantig stridsyxa och en leramulett i form av mångkantig stridsyxa
från Skumparberget, Närke. Både yxan och leramuletten har den för svensk-norska mångkantiga
stridsyxor typiska skåran som löper från skafthål mot egg och nacke. Teckning av Jonas
Wikborg. Efter Apel et al. (1997 fig. 7 och 11). Skala 1:1.
Figure 9.21. Edge fragment of polygonal battle-axe, and a clay amulet in the shape of a polygonal
battle-axe, from Skumparberget, Närke. Both axe and amulet have a groove running from shaft
hole towards edge (and presumably butt), a trait characteristic of Swedish-Norwegian polygonal
battle-axes. Drawings by Jonas Wikborg. After Apel (et al. 1997 fig. 7 and 11). Scale 1:1.
rikligt med exponerade fynd, saknades sådana i grustaget
där graven påträffades. Detta talar för att graven låg utanför
själva boplatsområdet (Florin arkivrapport 8/2 1947).
Stridsyxan är c. 23 cm lång och av KV typ (Zápotocký
1992 s.293), den är tillverkad av mörk diabas med röda
strökorn och är kraftigt vittrad. Mejseln är 8 cm lång,
den är tillverkad av liknande diabas (de röda strökornen
är något mindre) men är ej vittrad.
Tolkningen av fyndet som en grav ifrågasattes av
Bagge, som anförde att föremålens olika bevarandegrad
talade emot att fyndet är en sluten kontext. Bagge menade
också att mejseln typologiskt kan dateras till en senare
period än mångkantsyxan (Bagge 1949 s. 147-148, se
också Hinsch 1955 46). Lindqvist tillbakavisade Bagges
kritik och föreslog att mångkantsyxans kraftiga vittring
är ett resultat av likvätskors frätande inverkan. Lindqvist
exemplifierade detta med att peka på båtyxgravar vars
gravgåvor har olika vittringsgrad, bland annat en båtyxa
från Närke vars främre del är kraftigt vittrad, medan
nackpartiet är välbevarat (Lindqvist 1963 s.58, 82-85,
279, jfr. Lekberg 1997 s.150-152). Mångkantsyxans kraftiga
vittring talar således snarast för att Florins tolkning
av kontexten som en grav var riktig. En motsvarande
kraftig vittring kännetecknar även flera av de lösfunna
mångkantsyxorna från regionen, något som indikerar att
skelettgravar med stridsyxor varit tämligen vanliga. Bagges
typologiska datering av mejseln från Stora Toltorp
som yngre än mångkantsyxan kan i dag tillbakavisas.
Mejslar av detta slag utgör ett frekvent återkommande
inslag på Mälardalen/Bergslagens tidigneolitiska trattbägarboplatser
(jfr. 9.1) och förekommer även i gravkontext
på Fågelbacken, då tillsammans med en tunnackig yxa