Identitet i praktik - Identity in Practice

Vid sidan av arbetsyxor så är mångkantiga stridsyxor
vanligt förekommande på trattbägarboplatser i Mälardalen
och Bergslagen. Huvuddelen av de mångkantiga
stridsyxor som påträffats i regionen hör till Hinschs kategori
östskandinaviska stridsyxor, vad som motsvarar
Zápotockýs typer FIII, KIII och KV. Signifikant är att
alla halvfabrikat kan föras till just dessa typer. Samma
typer av mångkantiga stridsyxor kännetecknar hela
Mellansverige och södra Norge, medan stridsyxorna i
Skåne och Danmark har getts en annan formgivning.
Varianter av mångkantiga stridsyxor uppträder inom hela
den tidigneolitiska trattbägarkulturens utbredningsområde,
men precis som i Skandinavien så har yxorna olika
formgivning i skilda regioner. Den typ av stridsyxa som
uppvisar störst likhet med de svensk-norska KIII yxorna
är Zápotockýs typ KIB, som förekommer inom mondseegruppen
i det fjärran Österrike.
I det föregående har jag diskuterat Mälardalen och
Bergslagen som en region som kännetecknas av specifika
drag i keramikindustrin, och som en region som
inneslöt ett utbytesnätverk för cirkulation av tunnackiga
grönstensyxor. Ur detta perspektiv är utbredningen av
stridsyxor av KIII och KV typ snarast överregional, då
dessa förekommer i flera angränsande regioner. I termer
av traditionsöverföring så handlar det således om stilideal
som lärts ut och förmedlats bortom de snävt lokala och
regionala sociala sammanhangen.
Den enda mångkantiga stridsyxa som påträffats i en
grav med ett könsbestämt skelett kommer från en mansgrav.
Så som diskuteras i kapitel 9.1.3, så tycks det finnas
en återkommande association mellan stridsyxor och män
under neolitikum i Nordeuropa. Om det antas att det
också var män som tillverkade stridsyxorna i det enligt
ovan matrilokala, matrilinjära tidigneolitiska samhället i
Mälardalen och Bergslagen, så utfördes hantverket inom
communities of practice som samlade främmande, ingifta män
i ett gemensamt hantverk. Samma typer av mångkantiga
stridsyxor förekommer i hela området från Bergslagen i
norr till Småland i söder och från Mälardalen i öst till Sydnorge
i väst. I den mån de ingifta, främmande männen
hade sitt ursprung inom detta förhållandevis vidsträckta
område, så kom de ändå att dela de normer som dikterade
hur mångkantiga stridsyxor skulle formges. Märk väl
att dessa normer inte fanns före tidigneolitikums början,
de skapades, förhandlades och reproducerades inom och
mellan lokala hantverksgrupper förbundna genom långväga
kontaktnät. För gruppen av ingifta män från skilda
ursprung kan stridsyxornas överregionala design ha blivit
en reifikation av en social gemenskap, som omfattade
både dessa mäns ursprungliga uppväxtmiljöer och de
sociala sammanhang och områden där de kom att leva
efter giftermål, en gemenskap som förkroppsligades i
utövandet av yxsmidets praktik.
276
Fr e d r i k HAllgren
De svensk-norska mångkantiga stridsyxornas formgivning
skapades och reproducerades inom ett överregionalt
socialt sammanhang som hade en vid geografisk
utbredning. Likväl hade det också gränser. Norr om Mälardalen
och Bergslagen levde människor som valde att
inte smida mångkantiga stridsyxor över huvud taget. I
mötet med mellersta Skandinaviens jägare-samlare kan
stridsyxorna ha varit ett av många inslag i den materiella
kulturen, som signalerade trattbägarkulturens särart.
Längre söderut, i Danmark och Skåne tillverkades stridsyxor
med en avvikande design. I mötet med människor
från sydskandinavisk trattbägarkultur kan de särpräglade
svensk-norska stridsyxorna ha tjänat som reifikationer
för en annorlunda trattbägarkultur, en annan identitet.
En viktig punkt i teorin kring communities of practice
är att varje individ är medlem av flera delvis överlappande,
delvis åtskilda communities of practice, var och ett
definierat utifrån en gemensam aktivitet – ett sammanhang
formerat i utövandet av en gemensam praktik. Ett
lokalsamhälle är därför alltid ett lappverk av större och
mindre sociala sammanhang med olika konstellationer,
inom vart och ett av dessa reproduceras aspekter av
kultur. De artefakter som skapas inom ett community of
practice av hantverkare, till exempel trattbägare producerade
av en grupp keramiker, spelar en roll som reifikationer
– förtingligade sociala relationer – inom gruppen
av hantverkare, kanske genom att vara uttryck för en
gemensam stil. Samma artefakter spelar emellertid även
en roll utanför gruppen av hantverkare, kanske som kärl
nyttjade i matberedning eller som krukor deponerade
vid offerritualer och har därmed också meningar och
betydelser som är förknippade med användning snarare
än med produktion.
Trattbägarkulturens specifika artefakttyper har också
associationer som sträcker sig långt bortom det lokala
och regionala i det att varianter av samma specifika typer
introducerades och reproducerades inom mängder av
lokala sammanhang i en vidsträckt geografi. Mångkantiga
stridsyxor förekommer således i ett område som sträcker
sig från Mälardalen och Bergslagen i norr till Alperna i
söder. Genom att tillverka en mångkantig stridsyxa blev
en stensmed i Mälardalen i någon mening del av detta
vida sammanhang. Genom att formge yxan enligt den
svensk-norska stilen (jfr. ovan) signalerades samtidigt
den nordliga trattbägarkulturens särart. Genom att tillverka
yxan i sten hämtad från den egna matrilinjära ättens
stenbrott gavs yxan också en betydelse som anspelade på
smedens härkomst. Samma artefakt kan således samtidigt
ha såväl lokala, regionala, överregionala och kontinentala
associationer, betydelser som spelade större eller mindre
roll i olika sammanhang och situationer.