Identitet i praktik - Identity in Practice

lärande inom ramen för det sociala sammanhang – det
community of practice – inom vilket praktiken skapas och
reproduceras (Lave & Wenger 1991 s.51). Teorin kring
communities of practice diskuterar lärande som deltagande,
betonar att lärande sker i en kulturell och historisk
kontext, men medger också att deltagande lärande har
en potential att förändra det sociala sammanhang inom
vilket det äger rum:
Learning as participation . . . takes place through our
engagement in actions and interactions, but it embeds
this engagement in culture and history. Through these
local actions and interactions, learning reproduces and
transforms the social structure in which it takes place.
(Wenger 1998 s.13)
Teorin kring communities of practice är en generell social
teori, den har främst tillämpats för att diskutera lärlingskap
i nutid (Lave & Wenger 1991) och lärande och
organisationsstruktur inom företag (Wenger 1998).
Perspektivet kan emellertid också vara fruktbart att tillämpa
i en arkeologisk diskussion (Sassaman & Rudolphi
2001), därför att det diskuterar sociala sammanhang som
potentiellt kan ha avsevärda tidsdjup, och därmed kan
ha relevans för att belysa arkeologiska mikro- och makrotraditioner.
I ett community of practice som existerar över
en längre tidsrymd kan enskilda medlemmar komma
och gå, gruppens praktik kan likväl fortsatt utövas och
reproduceras inom ramen för de(t) sociala sammanhang
som gett praktiken dess mening:
As long as membership changes progressively enough to
allow for sustained generational encounters, newcomers
can be integrated into the community, engage in practice,
and then – in their own way – perpetuate it. (Wenger
1998 s.99).
Sådana möten mellan generationer är den aspekt av
praktik som vanligen benämns lärande. Enligt Wenger
är dock praktik alltid en social process av delat lärande.
Lärande är således inte en särskiljande egenskap för
praktik som reproduceras över generationer, snarare är
det så att praktikens egenskap av delat lärande möjliggör
reproduktionen av en tradition över en generationsbarriär.
Det bör betonas att det med socialt lärande inte avses
en relation mellan lärare och elev, utan mer ömsesidiga
relationer inom ramen för ett socialt sammanhang. Genom
att deltaga i den kulturella praktiken återskapar man
praktiken, man både lär sig, och lär ut, man blir en del
av praktikens historia.
Practice evolve as shared histories of learning. History
in this sense is neither merely a personal or collective
2 ku lt u r, p r A k t i k o c H i d e n t i t e t
experience nor just a set of enduring artifacts and institutions,
but a combination of participation and reification
intertwined over time. (Wenger 1998 s.87)
Centralt i detta perspektiv är tanken att individer ingår i
sammanhang eller grupper (communities), som definieras
just genom gemensamma aktiviteter, genom ett gemensamt
engagemang i en praktik. Praktiken, och praktikens
sammanhang, existerar enbart i den mån den utövas.
Ett community of practice är således något annat än formellt
definierade sociala kategorier, som till exempel
familj eller brynäsare, även om det kan sammanfalla
med sådana kategorier, om kriteriet ”gemensam aktivitet”
uppfylls.
Även om aktivt deltagande, en aktiv interaktion mellan
medlemmarna, är definierande för ett community of
practice, så behöver inte det nödvändigtvis betyda att man
strävar mot ett gemensamt mål, oenighet, motstånd och
tävlan kan också vara aspekter av deltagande (Wenger
1998 s.77). Inte heller är medlemskap exklusivt, eftersom
medlemskap definieras av deltagande så är varje individ
medlem i otaliga delvis överlappande, delvis åtskilda communities
of practice, med olika gruppsammansättning, var
och ett definierat genom medlemmarnas deltagande i en
gemensam praktik (Wenger 1998 s.105). Det sammanhang
inom vilket en praktik reproduceras kan existera
under såväl en kortare eller en längre tidsrymd:
Some communities of practice exists over centuries – for
example, communities of artisans who pass their craft
from generation to generation. Some are short-lived but
intense enough to give rise to an indigenous practice and
to transform the identities of those involved. (Wenger
1998 s.86)
För att ta några exempel från en hypotetisk tidigneolitisk
gård i Mälardalen, så var kanske hela hushållet (gårdsfödda,
ingifta, adopterade, tillfälliga besökare) medlemmar i ett
community of practice i det att de delade gemensamma måltider
och gemensamt utförde vissa sysslor som till exempel
att röja nya åkrar. I andra situationer kan till exempel gruppen
av kvinnor i hushållet ha format ett separat community
i den mån de deltog i och reproducerade ett genderspecifikt
hantverk. Andra medlemmar i samma hushåll kan ha
format åldersbaserade grupper som exempelvis förenat
ungdomar från flera närbelägna gårdar i vallandet av en gemensam
boskapshjord i de kringliggande skogarna. Återigen
andra medlemmar ur hushållet, till exempel vuxna
män, kan ha deltagit i säljaktexpeditioner på vårvinterns
isar, expeditioner som kan ha förenat män från många
olika lokalsamhällen. En rad gårdar, förenade av släktband
eller av geografi, kan ha utgjort ett övergripande rituellt
community of practice som deltagit i begravningsritualer på
särskilda gravplatser, och så vidare.
31