Identitet i praktik - Identity in Practice

10 öv e r r e g i o n A l A s o c i A l A s A m m A n H A n g u n d e r tidigneolitikum
Figur 10.21. Spridningen av skifferknivar med djurhuvud i Fennoskandinavien.
Baserad på Lindqvist (1994 fig. 4.1).
Figure 10.21. The distribution of slate knives with animal heads in
Fenno-Scandinavia. Based on Lindqvist (1994 fig. 4.1).
skifferknivarna i Mälardalen, så har TRB-yxorna varit
exotiska föremål och har inte producerats lokalt.
När jag i kapitel 10.1 sökte fastställa trattbägarkulturens
nordgräns använde jag mig bland annat av
spridningskartor över tunnackiga yxor och mångkantiga
stridsyxor. Skifferkulturens skifferyxor är föga studerade
inom den arkeologiska forskningen och lite är känt vad
gäller typologisk och kronologisk variation eller geografisk
spridning. Något bättre är källäget vad gäller skifferknivar,
som är ett återkommande inslag på lokaler
från tidigneolitisk skifferkultur (Hallgren under arbete).
Problemet med denna materialkategori är att skifferknivar
även förekommer under senmesolitisk och även senare
neolitisk tid. I brist på bättre alternativ kommer jag
likväl att använda mig av skifferknivarna i den fortsatta
diskussionen. I begreppet skifferkniv inkluderar jag både
raka och böjda, liksom både eneggade och dubbeleggade
knivar av skiffer (raka dubbeleggade knivar kallas
stundom dolkar). Med skiffer menar jag det som enligt
arkeologisk praxis bedöms som skiffer, vilket inkluderar
bergarter som geologer kallar lerskiffer, alunskiffer, glimmerskiffer
och fyllit (Taffinder 1998 s.115).
Det saknas en översikt över det totala beståndet av
Figur 10.22. Spridningen av skifferknivar i södra och mellersta
Norge. Efter Søborg (1988).
Figure 10.22. The distribution of slate knives in Southern and Central
Norway. After Søborg (1988).
skifferknivar i Fennoskandinavien, men det föreligger
spridningskartor över skifferknivar med djurhuvudskaft
(Meinander 1965, Lindqvist 1994). Det tiotal djurhuvudknivar
som hittats i daterande sammanhang hänförs till
perioderna senmesolitikum, tidigneolitikum och mellanneolitikum
(Simonsen 1955, Hjolman 1964, Meinander
1965 s.5-10, Edgren 1966 s.64, plansch 25, Meschke
1967 s.51, Baudou 1973 s.14, Bakka 1976 s.18, Helskog
1980 s.50, Olsen 1994 s.68-69, 83, Lundberg 1997 s.37-
42). Djurhuvudknivarna har en rumslig utbredning som
framförallt omfattar det område av Skandinavien där
keramikhantverk ej förekom under tidigneolitikum, det
vill säga området norr om trattbägarkulturen och väster
om den kamkeramiska kulturen (figur 10.21). Skifferknivar
som inte har djurhuvud har samma huvudsakliga
utbredningsområde som de med djurhuvud. I Norge
förekommer de framförallt norr om Vestlandet, det vill
säga i mellersta och norra Norge (figur 10.22), i Sverige
är flertalet funna norr om Gästrikland (Bakka 1976 s.164,
Thrash Helskog 1983 s.64, Søborg 1988a, Karman 1989
s.16, Olsen 1994 s.54-56, jfr. figur 9.30). Figur 10.21 och
10.22 antyder det rumsliga omfånget av en traditionskrets
där tillverkning, användning och distribution av
257