Identitet i praktik - Identity in Practice

al. 1999), medan δ 13 C i fenor från unglax fångad i sötvatten
har visats variera mellan -29 till -13‰ (Cunjak
et al. 2005). Hos björn varierar δ 13 C-halten i hår mellan
-23 och -19‰, beroende på i vilken grad olika björnar
ätit lax eller bär (Hilderbrand et al. 1999). Hos förhistoriska
gråsälar från Östersjön varierar δ 13 C i kollagen
mellan -19 och -14‰ (Eriksson & Lidén 2003, Lidén
et al. 2004, Rundkvist et al. 2004 s.22-23). Även hos
växtätare finns skillnader i δ 13 C, hos förhistoriska uroxar
från Sydskandinavien varierar δ 13 C-halten i kollagen mellan
-24 och -19‰ (Noe-Nygaard et al. 2005). Bland C 3
växter (dvs. alla terresta växter som är aktuella i norra
Europa) varierar δ 13 C mellan -34 till -22‰ (Spangenberg
et al. 2006 s.2).
Som jag snuddade vid i diskussionen av datering av
brända ben, så skiljer sig δ 13 C mellan kollagen och bioapatit
i samma ben och på samma sätt skiljer sig δ 13 C mellan
kroppens övriga vävnader. Generellt är δ 13 C i fetter
4-6‰ mer negativa än kolhydrater och protein (Ambrose
& Norr 1993 s.3, 11, Ambrose 1998 s. 280). van
Klinken et al. (2000 s.47) har redovisat följande värden
för olika vävnader från samma djur: kollagen (-20‰),
underhudsfett (-28‰), mjölk (-26‰), mjälte (-25‰),
muskel (-23‰), hjärnvävnad (-21‰), hår (-20‰). [Det
framgår inte vilken art exemplet gäller, men då ett värde
för mjölk redovisas rör det sig troligtvis om tamboskap
och att döma av δ 13 C-halten i mjölken är det sannolikt
nötboskap, jfr. tabell II]. Det relativa förhållandet mellan
δ 13 C i olika vävnad kan skilja mellan olika individer av
samma art. Lanting & van der Plicht nämner till exempel
hur δ 13 C i kött från gös kan ha värden som både är både
högre (+1,3‰) och lägre (-1,5‰) än värdet i kollagen (c.
-26,5‰) i respektive individ (Lanting & van der Plicht
1996 s.498, 513). Även hos växter föreligger en spännvidd
mellan olika vävnader och en studie har exempelvis
visat att δ 13 C i cellulosan i blad från bland annat björk,
vide och blåbär är 3-4‰ högre, än i bladen som helhet
(Rundgren et al. 2003).
Beaktas både skillnader mellan olika individer av
samma art och skillnaden mellan olika vävnader i samma
organism, blir den totala variationen avsevärd. Om man
exempelvis antar att den spännvidd i δ 13 C inom samma
organism som angavs i van Klinken et al.´s exempel
ovan, även är relevant för gråsäl (vars kollagenvärde kan
variera mellan -19 och -14‰), skulle underhudsfett från
samma djur ha värden mellan -27‰ och -22‰, medan
sälkött (muskelvävnad) skulle ha värden mellan -22‰
och -17‰. Då matlagning därtill kan påverka δ 13 C-halten
i någon mån, är det mycket svårt att dra slutsatser kring
om innehållet i en matskorpa har ett terrest eller marint
ursprung baserat enbart på δ 13 C-värdet.
Det finns två sätt att tackla problemet, antingen utförs
en mer omfattande laboratorieanalys av matskorpornas
innehåll, eller så försöker man fastställa om dateringar av
86
Fr e d r i k HAllgren
matskorpor avviker från andra provmaterial. En pilotstudie
av lipider i keramik och matskorpor från Skogsmossen
har initerats av mig och Sven Isaksson, Arkeologiska
Forskningslaboratoret, men ännu föreligger inga resultat
(mars 2008). Craig et al. (2007) har publicerat en studie
av innehåll i organiska beläggningar som inkluderar fem
tidigneolitiska trattbägare från ovan nämnda Åmose på
Själland. Åmose är ett numera igenväxt sjösystem någon
mil från havet, krukorna har som regel deponerats på
sjöbottnen. En av krukorna har ett påtagligt inslag av
sötvattensfisk medan två saknar spår av akvatiskt innehåll,
tre krukor har värden som indikerar ett innehåll av
mjölkprodukter (Craig et al. 2007 s.141, 145, 147).
Isaksson har förutom den ovan omtalade analysen
från Auve, även analyserat tidigneolitisk keramik
från strandlokalerna Kotedalen och Ramsvikneset på
ön Radøy, Hordaland, i västra Norge (jfr. kapitel 10).
Isakssons analys omfattar mikroskopering, grundelementanalys,
infrarödspektroskopi, gaskromatografi och
masspektrometri (Isaksson 1999). Bland de analyserade
matskorporna från Kotedalen har en, ett huvudsakligen
animaliskt innehåll med en klart marin signal samt
ett mindre inslag av vegetabilier (TUa-2022, -23,8‰,
4860±55 BP), en består av en blandning av animaliska
och vegetabiliska produkter med en låg marin signal
(TUa-2023, -22,5‰, 5170±90 BP), en innehåller vegetabilier
(rotfrukter) samt troligen mjölkfett (TUa-2024,
-24,3‰, 4740±60) och en innehåller ett blandat animaliskt
och vegetabiliskt innehåll med ett visst marint inslag
(TUa-2025, -24,8‰, 4675±85). Från Ramsvikneset
har två matskorpor analyserats. Den ena består av ett
jäst animaliskt material med ett lågt marint inslag (TUa-
2026, 5120±60), den andra beläggningarna innehåller
huvudsakligen vegetabilier, möjligen cerealia, det marina
inslaget betecknas som försumbart (TUa-2028, -25,0,
4400±90) (Isaksson 1999 s.8-9, Åstveit 1999 s.57). Analysen
indikerar att TUa-2022 och troligtvis även TUa-2025
bör korrigeras för en marin reservoareffekt. Längs Norges
södra kuster bedöms denna vara c. 380 år (Bondevik
et al. 1999), åldern hos en matskorpa med uteslutande
marint innehåll skall således korrigeras med 380 år. Om
denna korrektion appliceras på TUa-2022 är den verkliga
åldern i så fall omkring 4480 BP. Det bör dock påpekas
att denna korrektion kan vara för hög, då TUa-2022 vid
sidan av marina fetter även innehöll vegetabiliska kolhydrater
(Isaksson 1999 s.7). TUa-2025 har som nämnts
ett ”visst” marint inslag och bör således korrigeras för
en ”viss” reservoareffekt. Hur stor denna korrektion ska
vara är dock svårbedömt. De återstående proverna har
ett ”lågt” respektive ”försumbart” marint innehåll och
dessa dateringar bör betraktas som korrekta.
Från Mälardalen/Bergslagen föreligger 37 dateringar
av matskorpor på tidigneolitisk trattbägarkeramik. Dessa
faller in i det generella mönster som Persson påvisat för