Identitet i praktik - Identity in Practice

Recommendations

Info

Kujawski i Polen återfinns hjorthornsyxorna konsekvent i mansgravarna (Bogucki & Grygiel 1993 s. 156, Bogucki muntligen). Det känns frestande att se mansgraven från Dragsholm som en del i detta mönster, särskilt som de skandinaviska fynd av dubbeleggade stridsyxor från MN A och båtformiga stridsyxor från MN B som påträffats i osteologiskt bestämda gravar förekommer med gravlagda män (Bagge 1938, Kaelas 1957 s.123-127, Janzon 1974, Svensson 2003 s.35). Det finns sålunda skäl att tro att kopplingen mångkantsyxa - man i graven från Dragsholm, utgör en regel snarare än ett undantag och att denna association utgör en del av en långlivad tradition där skafthålsförsedda stridsyxor sågs som ett manligt attribut. Trattbägarsamhället i Mellansverige var enligt diskussionen ovan organiserat i matrilinjära ätter, den sexuella tvetydighet som finns i de mångkantiga stridsyxornas formgivning skulle i ljuset av detta kunna ses som en symbol för en man av matrilinje. Som arbetshypotes kan det antas att det också var män som tillverkade dessa yxor. Ett sådant scenario utgör en intressant kontrast till bilden av keramikhantverkets community of practice som enligt diskussionen ovan samlade mödrar, systrar och döttrar av samma ätt. I den mån stridsyxsmidet utfördes på vanliga boplatser (jfr. ovan), så skedde det i så fall inom ett community of practice som samlade de främmande – från olika håll inflyttade – männen, samt de gårdsfödda sönerna tillhöriga fruarnas matrilinje som alla flyttade från gården när de så småningom nådde giftasmogen ålder. I ljuset av detta är det kanske inte överraskande att stridsyxornas formgivning följer regionala eller överregionala snarare än lokala hantverkstraditioner. Så länge giftermålen upprättades inom en geografisk region som Mälardalen/Bergslagen eller till och med ett område så stort som Mellansverige/ Sydnorge, så delade de inflyttande männen på den nya boplatsen de gemensamma normer som dikterade att mångkantiga stridsyxor skulle formas enligt det stilideal som Gjessing benämnt svensk-norsk typ. Man skulle också kunna säga att dessa normer skapades i utövandet av hantverkets praktik bland de främmande män som byggde en gemensam identitet, yxornas specifika formgivning kan i så fall ses som en reifikation av den identitet som skapades i stensmidet. Medan stridsyxornas formgivning således reproducerades inom ett socialt sammanhang som sträckte sig vida bortom det lokala så hade också detta sammanhang sina gränser, i norr mot människor som inte tillverkade mångkantiga stridsyxor (kapitel 10.2) och i söder mot människor som tillverkade mångkantiga stridsyxor med distinkt annorlunda formgivning. Så som har framgått av texten ovan så domineras Skåne och Danmark av vad Gjessing kallade dansk-skånska yxor (Zápotockýs typer FIV, KII, KVI), yxor som inte bara skiljde sig från de 228 Fr e d r i k HAllgren svensk-norska stridsyxorna i norr utan även från samtida mångkantiga stridsyxor i norra Tyskland, södra Tyskland, Polen och så vidare. Att enstaka svensk-norska yxor påträffats i Skåne-Danmark, liksom enstaka dansk-skånska yxor påträffats i Mellansverige visar att man mycket väl känt till varandras olika design, men trots det, och i relation till detta annorlunda formval, valt att upprätthålla sin egen tradition. Hantverkstraditionen har således fungerat som ett medel att skapa och upprätthålla en kulturell identitet som reproducerats såväl bland de matrilinjära ätterna i Mälardalen/Bergslagen som i Mellansverige/ Sydnorge i stort, en kulturell praktik som kontrasterade innevånarna i dessa regioner mot befolkningen inom Skånes och Östdanmarks trattbägarkultur. Hur dessa större sociala enheter ska förstås är en utmaning. Kanske skulle begrepp som stam, konfederationer av stammar, etnisk grupp och etnicitet kunna vara relevanta (kapitel 2.4, 2.7). Jag kommer att återkomma till detta svårhanterade tema i kapitel 10. Närmast kommer jag dock att anlägga ett mer småskaligt perspektiv och diskutera exempel på sociala kontexter inom vilka stenbrytning och stenhantverk utövats. 9.1.4 Stenbrytning och stensmide i communities of practice De petrografiska studierna av tunnackiga yxor av porfyrit och sadelkvarnar av glimmerskiffer visar att bägge typerna redskap tillverkats lokalt på flera trattbägarboplatser i Mälardalen/Bergslagen och att människorna på respektive boplats vanligen brutit sten från egna stenbrott. Innevånarna på Skogsmossen har till exempel brutit porfyrit för yxtillverkning ur en diabasgång och utvunnit specifika varianter glimmerskiffer för sadelkvarnsproduktion ur flytt- eller moränblock. Jag har i allt väsentligt uteslutit slipstenar ur diskussionen ovan, men som nämnts i förbigående har innevånarna på Skogsmossen förmodligen även brutit finkornig sandsten för slipstensproduktion ur ett stenbrott vid Sticklinge, 6 kilometer från bosättningen. Den logistiska organisationen kring arbetet i stenbrotten kan ha utformats på en rad olika sätt, man kan kontinuerligt ha brutit sten i mindre skala eller mer intensivt i kortare perioder. Arbetet kan ha inbegripit både män och kvinnor, gamla och unga, men det är också möjligt att bara personer tillhöriga en viss social kategori tilläts medverka. Det är också möjligt att det var personer av olika sociala kategorier som bröt porfyrit respektive glimmerskiffer. För att illustrera hur arbetet kring att anförskaffa sten för redskapstillverkning kan gå till, ska jag återge två olika exempel på hur människor i sen tid/nutid gått tillväga för att utvinna råmaterial för tillverkning av stenyxor på Nya Guinea. Inget av exemplen kan brukas som
9 lo k A l A, r e g i o n A l A o c H i m p o r t e r A d e s t e n r e d s k A p i n o m mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n s en direkt analogi till stenbrytningen inom Mälardalen/ Bergslagens trattbägarkultur av skäl som kommer att framgå nedan, men genom att de sinsemellan skiljer sig åt en hel del, visar de på en spännvidd i hur arbetet med stenbrytning kan organiseras. Även om täktarbetet som beskrivs är inriktat på material för yxtillverkning så har exemplen också en allmän relevans för brytning av sten till andra ändamål, till exempel för tillverkning av sadelkvarnar (jfr. McBryde 1997, Mulvaney 1998). Det första exemplet gäller Tungeistammen i östra delen av Nya Guinea (Papua New Guinea), som fram till kontakt med kolonialmakterna 1933, bröt sten genom kollektiva expeditioner till av hävd nyttjade stenfyndigheter (Burton 1984, 1989). Stenbrytningen försiggick med flera års intervall, men när en expedition väl organiserades deltog en stor andel av de vuxna männen (ofta omkring 200 man) i de sju klaner som tillsammans utgjorde Tungeistammen och arbetet pågick i flera månader. Det andra exemplet gäller de Langda-talande trädgårdsbrukarna på Langda-platån på västra delen av Nya Guinea (Irian Jaya), där det ännu idag bedrivs traditionellt stenhantverk (Stout 2002). Langda utvinner sten för yxtillverkning ur stenblock som exponeras genom erosion i botten av åraviner. Till skillnad från vad fallet var hos Tungei så bedrivs täktarbetet av en mindre arbetsstyrka (kanske ett dussin personer), under kortvariga men mer frekvent återkommande expeditioner. Tungei bröt råmaterialet för yxtillverkning, hornfels, i en serie stenbrott belägna längs samma hornfelsgång. Fyndigheten hade nyttjats i generationer och nyttjanderätten till respektive klyft reglerades av klantillhörighet, dvs. idealiserad härkomst som hos Tungei räknades på fädernet. Initiativ till att företa en expedition till stenbrottet kunde tas av en allmänt respekterad man tillhörig en klan, som tog kontakt med företrädare för de övriga klanerna. Arbetsföretagets genomförande var beroende av att förslaget förankrades och vann stöd inom alla sju klaner. Förutom att nyttjanderätten till olika klyft var reglerad av patrilinjär affilation, så var även stenbrytning och yxhantverk sysslor som var förbehållen män – trosföreställningar och ritualer kring separationen mellan manligt och kvinnligt spelade en central roll i hur arbetet var organiserat. Tungei informants attribute their success in obtaining stone from the axe quarries to ritual purity and the correct axe-making magic. Quarrying was perceived to be dangerous and, as in warfare and other hazardous activities, the main theme of the quarrymen’s beliefs was segregation from women and all ’female’ things. They say that a pair of spirit sisters, Kontim and Singam, controlled access to the axe stone. Kontim and Singam, as well as the tribal ancestors, Jimbe and Doimbe, were made the object of the invocations of ritual experts, the t r At t Bäg A r k u lt u r aning tonem wu, ’talking-to-spirits men’. . . Ideally the two sisters should appear in dreams as nubile girls (amb weniep), indicating that the quarrymen were likely to make a success of their work. (Burton 1984 s.240) När Tungeimännen först anlände till stenbrottet började de med att resa de ”manshus”, ett för varje subklan, där de sedan bodde under arbetet i klyftet. Vid sidan av bostäder anlades också ett avskärmande stängsel (teper) kring förläggningen och arbetsplatsen. Stängslet syftade till att hindra insyn från utomstående och främst från de kvinnor som regelbundet anlände för att lämna mat och förnödenheter till täktarbetarna. Arbetet var ordnat i arbetslag i enlighet med deltagarnas klantillhörighet och varje klan hade nyttjanderätt till ett specifikt klyft. Vid den sista dokumenterade expeditionen 1933 var tre stenbrott i bruk och i vardera klyft arbetade mellan ett och fyra klanbaserade arbetslag. Men formed into gangs along sub-clan lines, corresponding with daily practice in garden work, and to all intents and purposes separate parties of quarrymen worked side by side in a single pit. . . The men worked with simple tools. Hammerstones of up to 2 kg were made from waste rock at the quarry and were pounded against the weak planes of the rock face until these could be forced open and a part of the face brought down. The hammers were hand held. Fire was never used at the Tuman quarries, as it was elsewhere . . . Wooden stakes or wedges would have been the only other mechanical tools. . . Lines of men in basket chains, greinj kan, snaked out of each pit passing baskets of spoil from one to another. . . the relatively skilled – but none the less arduous – task of hammering at the fracture planes on the rockface could only be done by a few men at a time. In contrast to this, the basket chain found useful employment for unskilled labour and could involve every clansman in the quarrying. (Burton 1984 s.240-241) Genom att stenbrytningens organisation medgav att deltagare med olika nivåer av kunskap och färdighet kunde bidraga i arbetet i klyften, så fungerade täktarbetet som en socialt integrerande verksamhet som gjorde alla Tungeimän till en del av stenbrytningens community of practice. Arbetet i detta community of practice hade inte enbart praktiska dimensioner – detgjorde också deltagarna till en del av ett sammanhang som även inkluderade mytologiska väsen och förfäder. Den specifika form stenbrytningens kulturella praktik tog, bidrog både till att bygga upp en kulturell identitet av att vara ”Tungei” i relation till omgivande grupper, men också till att definiera vad det var att vara man inom Tungei, då separation mot kvinnor var en så central del i ritualerna kring stenbrottet. Den porfyritiska diabas som nyttjades på trattbägarboplatser som Skogsmossen, Skumparberget och Hjul- 229
Page 1 and 2:
Identitet i praktik Lokala, regiona
Page 3:
“A m i c u lt u r A y A l m ov i
Page 6 and 7:
8 En annorlunda trattbägarkeramik?
Page 8 and 9:
miljödeterminister var lika välko
Page 10 and 11:
10 Myggor svärmar kring vår bil p
Page 13 and 14:
1 Inledning ”Lost the culture, th
Page 15 and 16:
Att man i enlighet med Sandra Hardi
Page 17 and 18:
2 Kultur, praktik och identitet I i
Page 19 and 20:
att hans starka ställningstagande
Page 21 and 22:
exemplifierar bland annat med Ralph
Page 23 and 24:
...those elements of culture which
Page 25 and 26:
more than a mere biological given.
Page 27 and 28:
emergence of tribe as a primary fun
Page 29 and 30:
tur, så leder förändringar till
Page 31 and 32:
lärande inom ramen för det social
Page 33 and 34:
discipliner - Linton var kulturantr
Page 35 and 36:
that constitute our community. Our
Page 37 and 38:
Social interaction between agents o
Page 39 and 40:
Så som diskuterades i kapitel 2.7
Page 41:
practice som ingår i en konstellat
Page 44 and 45:
44 They liked to see lands; timidit
Page 46 and 47:
sten för tillverkning av stridsklu
Page 48 and 49:
kapitel 2.8 snuddade jag vid ett an
Page 50 and 51:
50 ...the chant-owner name places f
Page 52 and 53:
Figur 3.4. 14C-dateringar av skidor
Page 54 and 55:
54 Figur 3.6. Neolitiskt träförem
Page 57 and 58:
4 Den äldsta keramiken runt Öster
Page 59 and 60:
Figur 4.2. Åland under stenåldern
Page 61 and 62:
4 de n ä l d s t A k e r A m i k e
Page 63 and 64:
soderna med markant inflöde av sal
Page 65 and 66:
I Estland, Lettland, Litauen och de
Page 67 and 68:
41 kan hänföras till äldre bandk
Page 69 and 70:
Figur 4.15. Jämförelse mellan ert
Page 71 and 72:
5 Mälardalen och Bergslagens tidig
Page 73 and 74:
5 mä l A r dA l e n o c H Be r g s
Page 75 and 76:
Figur 5.3. Trattbägarlokaler i nor
Page 77 and 78:
Page 79 and 80:
Page 81 and 82:
Page 83 and 84:
Page 85 and 86:
Page 87 and 88:
Page 89:
Page 92 and 93:
i en framtida publikation som redog
Page 94 and 95:
94 Figur 6.1. Jordartskartor från
Page 96 and 97:
Figur 6.3. Lerklining med avtryck a
Page 98 and 99:
Figur 6.5. Spridningen av malstensu
Page 100 and 101:
mer jag att utförligt beskriva sp
Page 102 and 103:
Figur 6.8. Gravanläggningar på tr
Page 104 and 105:
Figur 6.13. Trattbägare som påtr
Page 106 and 107:
gaste gruppen av tidigneolitiska ku
Page 108 and 109:
Figur 6.16. Fynd från den timmerby
Page 110 and 111:
med ramverk av sten, till exempel d
Page 112 and 113:
uppfattas som boplatsaktiviteter sp
Page 115 and 116:
7 Näringsekonomi som kulturell pra
Page 117 and 118:
7 nä r i n g s e k o n o m i s o m
Page 119 and 120:
Page 121 and 122:
Page 123 and 124:
Page 125 and 126:
Page 127 and 128:
Page 129 and 130:
Page 131 and 132:
Page 133:
Page 136 and 137:
ett något grövre gods och sparsam
Page 138 and 139:
Figur 8.3. Trattbägare från Hjulb
Page 140 and 141:
möjligt, fortsatt datera dekorerad
Page 142:
Figur 8.5. Direkt daterade krukskä
Page 145 and 146:
Page 147 and 148:
Page 149 and 150:
Figur 8.10. Direkt daterade dekorer
Page 151 and 152:
8 en A n n o r l u n dA t r At t B
Page 153 and 154:
Page 155 and 156:
Page 157 and 158:
Page 159 and 160:
Page 161 and 162:
Figur 8.21. Kärlprofiler av trattb
Page 163 and 164:
Page 165 and 166:
Figur 8.25. Snördekorerad mynnings
Page 168 and 169:
På Kallmossen (figur 8.24b, c) och
Page 170 and 171:
mer fragmentariska trattbägare som
Page 172 and 173:
Vrå I kärl i dagsläget inte är
Page 174 and 175:
hopning, som vid sidan av nämnda k
Page 176 and 177:
8.5 Vem offrade i kärret? Keramike
Page 178 and 179: skärv-/slipnummer. Hantverket I li
Page 180 and 181: Figur 8.39. Tunnslip av trattbägar
Page 182 and 183: tidig bondestenålder. Något, som
Page 184 and 185: Figur 8.45. Schematisk presentation
Page 186 and 187: Figur 8.46. Modell av en hypotetisk
Page 188 and 189: som en praktisk, funktionell prepar
Page 190 and 191: från rutgrävning/sållning med, v
Page 192 and 193: Bland trattbägarna från Skogsmoss
Page 194 and 195: snördekor eller rader av enkla int
Page 196 and 197: Stabiliteten och kontinuiteten i ut
Page 199 and 200: 9 Lokala, regionala och importerade
Page 201 and 202: 9 lo k A l A, r e g i o n A l A o c
Page 217 and 218: Figur 9.16. Mångkantig stridsyxa a
Page 227: 9 lo k A l A, r e g i o n A l A o c
Page 241 and 242: 10 Överregionala sociala sammanhan
Page 243 and 244: 10 öv e r r e g i o n A l A s o c
Page 245 and 246: Figur 10.5. Trattbägare från Lets
Page 251 and 252: Figur 10.15. Karta över de nordlig
Page 273 and 274: 11 Kultur, praktik och identitet un
Page 275 and 276: 11 ku lt u r, p r A k t i k o c H i
Page 277 and 278: 11 ku lt u r, p r A k t i k o c H i
Page 279 and 280:
11 ku lt u r, p r A k t i k o c H i
Page 281 and 282:
Figur 11.3. Exempel på trindyxor m
Page 283 and 284:
Figur 11.4. Fyrsidig helslipad meso
Page 285 and 286:
Page 287:
Page 290 and 291:
On all these places and routes, eac
Page 292 and 293:
ger repertoire that signalled the d
Page 294 and 295:
Andersen, S. H. 1975. Ringkloster,
Page 296 and 297:
Bentley, R. A., Price, T. D. & Step
Page 298 and 299:
Christensen, C. 1990. Stone Age Dug
Page 300 and 301:
Ekholm, G. 1918. Två nyupptäckta
Page 302 and 303:
Gidlöf, K., Hammarstrand Dehman, K
Page 304 and 305:
Hallgren, F. under arbete. Skifferk
Page 306 and 307:
Hjolman, B. 1964. Arkivhandling ang
Page 308 and 309:
Kaul, F. 1994. Ritualer med mennesk
Page 310 and 311:
Lannerbro, R. 1976. Stenålder och
Page 312 and 313:
Lindqvist, C. 2001. Nämforsen, Åd
Page 314 and 315:
Moore, J. H. 2001. Ethnogenetic pat
Page 316 and 317:
Passey B. H., Robinson T. F., Aylif
Page 318 and 319:
Richards, M. P., Price, T. D. & Koc
Page 320 and 321:
Skjølsvold, A. 1977. Slettabøbopl
Page 322 and 323:
Trigger, B. G. 1969. The Huron, far
Page 324:
Zimmermann, W. 1999. Why was Cattle
show all

Identitet i praktik - Identity in Practice

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?