Identitet i praktik - Identity in Practice

162
Figur 8.22. Kärlprofiler för kärl som avviker från kärlformtyper
Vrå I-IV.
mellan typ I och II . Den preliminära arbetsmodellen har
refererats i Graner (2003 s.50-61), föreliggande indelning
ersätter således denna. Två rekonstruerade kärl passar
ej in i de urskiljda formtyperna (figur 8.22). I dagsläget
går det ej att bedöma om dessa är representanter för ytterligare
typer eller avspeglar en större variationsbredd
inom och mellan typerna (se vidare nedan).
För att typindelningen skall vara användbar för en
diskussion av skärvmaterial som saknar kärlformsrekonstruktioner,
ges även vägledande definitioner baserade
på halsens höjd i relation till mynningsdiameter
uttryckt i procent (halshöjd / mynningsdiameter = X%,
jfr. Salomonsson 1970 s.78, 80). Att definiera halshöjd är
dock inte helt okomplicerat. På kärl med en profilerad
halsprofil (t.ex. typ Vrå I) mäts halshöjd enkelt utifrån en
formvariabel (här används halsens snävaste punkt). På
kärl med en flackare (typ Vrå IV) eller böljande (typ Vrå
III) halsprofil är en metriskt definierad punkt stundom
är svårare att peka ut. Här har jag tagit hjälp av kärlens
dekor, som ofta är applicerad i zoner som följer kärlens
formspråk. Det är således vanligt att halsens slut markeras
av en rad gropar, att den dekor som täckt halsen
upphör eller avlöses av en annan typ av dekor (jfr. figur
8.16, 8.26-8.29). I texten nedan kommenterar jag vilken
av dessa metoder som använts för att definiera halshöjd
och i vilken mån de olika metoderna ger olika resultat
på de kärl som kan mätas enligt bägge definitionerna.
[Ett bättre förfarande för att fastställa slutet på halsen
hos välbevarade kärl är att använda sig av den punkt som
definieras av vändtangenten, punkt B i Koch (1998 fig.
26) (Eva Koch i brev 050802). Jag har inte hunnit göra
Fr e d r i k HAllgren
Figure 8.22. Vessel profiles of pots that differ from
shapes Vrå I-IV.
om mina mätningar med denna metod]. Med hjälp av
halshöjd uttryckt i procent kan man särskilja korthalsade
trattbägare (typ Vrå I) från trattbägare med mellanhög
(typ Vrå II) och hög hals (typ Vrå III och IV). Däremot
kan man inte särskilja typ Vrå III och IV från varandra
utifrån denna procentsats, då skillnaden mellan dessa typer
ligger i kärlprofilens form snarare än halsens höjd.
Det bör betonas att de urskiljda fyra typerna ej är
identiska med de som Koch diskuterat för Östdanmark,
även om det finns några beröringspunkter som kommer
att kommenteras nedan. För att undvika att de olika typbenämningarna
blandas ihop, ges de mälardalska formtyperna
prefixet Vrå, dvs Vrå I, Vrå II, etc. Namnet Vrå har
en lång tradition i forskningen kring Mälardalens trattbägarkultur,
som ofta kallas vråkulturen (Florin 1938,
1958) eller vrågruppen (Becker 1948 s.187, Madsen 1994,
Hallgren et al. 1997 s.118-121, Klassen 2004 s.248-249),
efter en av de tidigast undersökta trattbägarboplatserna,
Östra Vrå (kapitel 5 och 8.1). Det samlade materialet
från Mälardalen och Bergslagen är ännu mycket litet,
varför föreliggande arbete mer skall ses som en skiss till
en typologi, snarare än slutgiltig indelning. Utan tvivel
kommer framtida fynd att förändra bilden. Materialets
fragmentariska karaktär har några konsekvenser som
kort skall nämnas: Korthalsade trattbägare är som regel
överrepresenterade på bekostnad av höghalsade, då de
förra lättare identifieras i ett fragmenterat material. Vad
gäller höghalsade trattbägare är odekorerade krukor underrepresenterade,
då det är betydligt svårare att särskilja
skärvor längre under mynningen från en specifik kruka
utan dekor (jfr. figur 8.15).