Identitet i praktik - Identity in Practice

6 pl A t s A t t l e vA p l A t s A t t d ö – p l A t s e r F ö r k u lt u r e l l p r A k t i k i n o m mä l A r dA l e n s t r At t Bäg A r k u lt u r
Figur 6.15. Plan över den undersökta
delen av den timmerbyggda graven på
Fågelbacken. Notera att konstruktionen
fortsätter utanför schaktet. Efter Lekberg
(1997) med modifikationer.
Figure 6.15. Plan of the excavated part
of the timber-built grave at Fågelbacken.
Note that the construction continues
outside of the excavated trench. After
Lekberg (1997).
Holstein (Kossian 2005a, 2005b). Här rör det sig dels
om anläggningar med människoben (gropar eller stenpackningar)
som ingår i långhögar, dels påträffades en
ensamliggande stenpackning med människoben under en
yngre gravhög. De tyska brandgravarna som beskrivits
här dateras till TN II och övergången mot MN A:I. Under
mellanneolitikum blir det sedan vanligt med brandgravar
inom stora delar av TRB området i Tyskland och
Nederländerna (Kossian 2004a, 2004b).Under mellanneolitikum
förekommer brandgravar även inom TRB i
södra Polen, främst kring Lublin och omkring Krakow.
Ännu en grupp brandgravar från sen TRB återfinns i
området kring Brno i Mähren (Tjeckien) (Wierzbicki
1992 s.84, 109).
Som framgår av genomgången ovan förekommer
tidigneolitiska brandbegravningar inom hela trattbägarkulturens
norra gränsområde, från norra Polen i sydöst,
över Mälardalen/Bergslagen, till Halland/Västergötland
och kanske Oslofjorden i väst. Medan sporadiska brandbegravningar
är kända från mesolitikum i Sydskandinavien
(Larsson 1988, Brinch Petersen & MeikleJohn 2003,
Nilsson Stutz 2003 s.247-248), så utgör brandgravskicket
en nyhet i Mälardalen. Det är således en tradition som tas
upp (eller skapas) samtidigt med att man tar upp jordbruk
och keramikhantverk århundradena kring 4000 f.Kr.
6.2.2 Timmerbyggda gravar, långhögar och
stenkammargravar inom Mälardalen
och Bergslagens trattbägarkultur
Anläggningarna med brända människoben är inte de
enda kontexter på Fågelbacken som kan sättas i samband
med hantering av döda. Redan 1921 påträffades en me-
galitgrav i samband med ett vägbygge på Fågelbacken
och vid utgrävningen 1993 undersöktes en timmerbyggd
grav (Apel et al. 1995, Lekberg 1997, 2001).
Den timmerbyggda graven tolkades som en gravanläggning
dels utifrån förekomst av TRB-fynd som har
karaktär av gravgåvor, dels med hänvisning till att höga
fosfatvärden uppmättes i konstruktionen, vilket sågs som
indikation på förmultnade kroppar (Apel 1997 s.104).
Anläggningen påträffades i kanten av utgrävningsområdet,
under grävningens sista vecka i december 1993.
Konstruktionen fortsatte bortom schaktkanten och avsikten
var att undersöka den återstående delen vid en
forskningsgrävning de efterföljande åren. Vid järnvägsbygget
som följde på utgrävningen, överskred emellertid
byggarna gränserna för exploateringsområdet, varvid
ytan där gravens fortsättning låg skövlades. Det är därför
troligt att det som fanns kvar av den aktuella strukturen
helt förstördes.
Den timmerbyggda graven bestod av en stenpackning
(anl. 427, 194, 385) med stolphål (anl. 434, 368, 367, 420)
som delvis inneslöt ett rikt fyndförande lager (anl. 425A,
425B) och en grop med en större mängd keramik (anl.
453) (figur 6.15). Konstruktionens västra del är skadad
av en yngre hålväg (därav uppdelningen av golvlagret i
425A och B) och möjligen har hålvägen också förstört
stenpackningen i denna del. (Anläggning 425 C, belägen
norr om stenpackningen, bedömdes före utgrävning
som en rest av samma ”golvlager” som är representerat
av 425 A/B, men vid utgrävningen visade det sig att
denna anläggning hade en annan fyllning samt saknade
fynd). Den frilagda delen av konstruktionen är c. 6 x 2
m, men dess vidare utsträckning bortom schaktkanten
är inte känd.
107