Identitet i praktik - Identity in Practice

Mecklenburg-Vorpommern och Schleswig-Holstein,
och som nämnts ovan, dyker de första benen från tamdjur
upp på ertebölleboplatser i detta område något
århundrade innan boskap introducerades i Danmark
och Sverige. De äldsta direkta dateringarna av ben från
nötboskap från Själland respektive Mälardalen/Bergslagen
är närmast identiska. Även med hänsyn tagen till
14 C-dateringarnas standardavvikelse, så pekar resultaten
på att den initiala införseln av boskap i Skandinavien
ägt rum inom en ganska kort tidshorisont, kanske ett
par generationer. Spridningen av boskap och utsäde i
Sydskandinavien, Mellansverige och Sydnorge omfattar
en mycket vid geografi. Även om fädrift och odling
bara togs upp punktvis inom detta område, så antyder
den geografiska skalan att avsevärda mängder kreatur
och sädeskorn måste ha varit i rörelse för att kunna
spridas till så pass avlägsna regioner. De mängder av
nötkreatur och får/getter som fördes norrut måste vida
ha överstigit de hjordar som fanns tillgängliga bland de
sydliga erteböllebosättningarna söder om Östersjön där
fädrift först togs upp norr om LBK. En stor andel av
boskapen måste därför ha tillskansats från grupper som
levde inom det gamla bandkeramiska området längre
söderut, antingen från bosättningar från sen lengyel- och
rössenkultur, eller från grupper som redan förändrat sina
traditioner till det vi känner som tidig TRB, till exempel
sarnowogruppen i Kujavien.
Det sociala nätverk inom vilket trattbägarkulturens
traditioner spreds i Skandinavien var inte en ny skapelse.
Som argumenterats för ovan så var det i grunden ett mesolitiskt
nätverk som bundit samman regioner med skilda
traditioner i århundraden och kanske årtusenden. Vad
som förändrades i övergången mot TN var att nätverkets
utsträckning i söder omförhandlades och kom att inkludera
grupper inom det gamla bandkeramiska området
som tidigare exkluderats. Så som diskuteras i kapitel 3 så
kan sådana långväga kontakter omfatta exempelvis besök,
gåvoutbyte, allianser i krig och exogama giftermålsförbindelser.
För människor från exempelvis Mälardalen som
ville förvärva nötboskap krävdes dels allianser med individer
på kontinenten som var villiga att avvara boskap, dels
krävdes förhandlingar om fri passage med de grupper som
bebodde de mellanliggande landen, då boskapen sedan
vallades eller forslades i båt den långa vägen från Polen
eller Tyskland till Mälardalen. Då domestikater introducerades
i vidsträckta regioner på kort tid är det troligt att
ett betydande antal människor var involverade i värvet
att anskaffa boskap och utsäde. Deltagande i de sociala
sammanhang, de communities of practice, som formerades
i akten att förvärva domestikater måste ha haft en avgörande
påverkan på deltagarnas identitet.
Introduktionen av jordbruk omfattar dock inte enbart
momenten med att anförskaffa och transportera
boskap och utsäde. Det krävdes också en teoretisk och
286
Fr e d r i k HAllgren
praktisk kunskap om djurhållning, hur man fodrade, hur
man mjölkade, hur man översåg betäckningar, hur man
assisterade vid kalvning. Det krävdes också kunskap om
hur man röjde skog och beredde mark för trädgårdar,
hur man planterade utsäde, övervakade de groende plantorna,
skördade och beredde säden. En sådan kunskap
måste ha förvärvats praktiskt genom lärande i communities
of practice som inkluderade deltagare som redan besatt
denna kunskap.
Exogama giftermålsförbindelser kan ha spelat en
nyckelroll i spridningen av praktisk och teoretisk kunskap,
då de kan ha medfört att individer uppfostrade
inom en viss tradition flyttade till platser där dessa kulturella
praktiker inte utövades. Varje sådan flytt innebar
en möjlighet att ny kunskap spreds inom den nya sociala
kontexten. Långväga exogama giftermål föregås av långväga
besök och de följs av en fortsatt kontakt affinala
släktingar emellan. Också vid sådana resor kan besökarna
ha förvärvat ny kunskap genom deltagande i de ingifta
släktingarnas arbetslag.
Sentida exempel på sådana scenarios föreligger i de
etnohistoriska beskrivningarna av introduktionen av sötpotatis
på Nya Guinea (Wiessner & Tumu 1998 s.101-
118, 389-390). Den muntliga traditionen beskriver bland
annat hur Aipakaneklanen förvärvade utsädet och kunskapen
genom giftermålsförbindelser med Mayuniklanen
som redan bedrev odling. Upprinnelsen till händelseförloppet
är Mayunis (anfader till Mayuniklanen) besök
hos en Aipakane man och hans dotter. Aipakanemannen
erbjuder sin dotter som fru till Mayuni. Dottern lär sig
odlingens praktik genom att deltaga i jordbruksarbetet
i sitt nya hem, för att sedan föra utsädet och kunskapen
åter till sin egen klan:
The old man told his daughter to go out to get some food
early in the morning. At daybreak she took her net bag,
went out, and came back with a bag full of earthworms.
The young woman cooked the worms and gave some to
Mayuni.
”I don’t eat this kind of food,” said Mayuni, ”but I’ll
get you some sweet potatoes that I left outside the house.
He brought them in and gave some to the old man and
his daughter. They cooked the sweet potatoes and found
that they tasted very good.
”Since you are young and unmarried, you can take my
daughter with you,” the old man offered after they had
eaten.
Mayuni took the young woman back to his home, and
they planted sweet potatoes together. They also brought
some vines back to the old man and planted them at his
place. That is how sweet potatoes spread to the Suyan area.
Before they did not eat sweet potatoes, but only earthworms.
(Aiyo Anginape, Mayuni clan, citerad i Wiessner
& Tumu 1998 s.106-107)