Identitet i praktik - Identity in Practice

ige) var detta ett så frekvent problem att de gjorde en
uppvaktning hos kungen med en begäran att få bedriva
säljakt var helst isen förde dem:
128
...1551 beslöt en österbottnisk delegation göra en uppvaktning
hos svenske kungen detta år med en begäran, att . .
. fritt bedriva ”skjählfiske” på vilken kust de så önskade.
För kungen berättade de, att de stundom vintertid blev
vinddrivna till Västerbotten, Ångermanland, Hälsingland
och Åland och att befolkningen där nekade dem sälfångst.
Kungen biföll nådigt österbottningarnas begäran.” (Sundfeldt
& Johnson 1964 s.33).
I historisk och modern tid bestod dessa jaktlag av vuxna
män, förenade av släktband eller av att tillhöra samma
by. Gruppen av sammansvetsade säljägare, som levde
tillsammans på vårvinterns isar kan sägas ha utgjort ett
eget community of practice. De var både en del av och skilda
från det sammanhang som utgjordes av hembyn, där
kvinnor och barn levde ett annorlunda liv med andra
sysslor i andra communities of practice (kapitel 2.6, 2.7).
Inom jaktlagets sammanhang, i jaktens praktik, har deltagarna
förhandlat jaktens och gruppens betydelse och
mening. Säljakt som kulturell praktik har därmed bidragit
till att skapa och forma deltagarnas identitet.
Väl ute på isarna kunde männen träffa på andra jaktlag
från långväga platser, och som beskrivits ovan, drev man
ofta iland på främmande stränder. Medan 1500-talets
säljägare kunde vända sig till en kung för att reglera umgänget
med lokalbefolkningen, så var stenålderns säljägare
hänvisade till att sköta dessa förhandlingar själva. De
möten säljakten förde med sig utgjorde i detta en länk
till andra lokalsamfund, de både krävde och gav tillfällighet
till kontakter bortom det lokala. Så som diskuterats
i kapitel 3.1 kan sådana långväga kontakter ha tagit
en mängd former, som långväga giftermålen, besök och
resor, utbytesförbindelser, krig och räder. Det är viktigt
att betona att det inte finns något skäl att betrakta dessa
långväga kontakter som relationer som inleddes under
tidigneolitikum, ej heller som aktiviteter som ägde rum
i ett socialt vakuum. Österbottniska säljägare som drev
iland i Hälsingland upptäckte inte nya land, de kom inte
i kontakt med okända befolkningar, tvärtom färdades de
i ett kulturellt och socialt landskap känt sedan urminnes
tider, en kunskap som traderades vid hemmets härd, i
initiationsriter och vid lägereldarna på vinterns isar (jfr.
kapitel 3.1). Genom att deltaga i säljaktens praktik, genom
att själva färdas på isarna, blev de en del av den historia
som löpte tillbaka till ett mytologiskt förflutet, till en tid
när förfäder/förmödrar och mytologiska väsen färdats
i samma isklädda landskap och flutit iland på samma
främmande – men inte okända – stränder.
Den aspekt av identitet som formerades i säljaktens
praktik, var en del av dessa människors identitet även i
Fr e d r i k HAllgren
andra sammanhang. I mötet med odlare och boskapsskötare
från Västergötlands eller Jyllands trattbägarkultur,
var människorna inom Mälardalens trattbägarkultur
annorlunda i det att de var säljägare från isarna. Därmed
menar jag inte att jordbrukets produkter nödvändigtvis
spelade en större roll för försörjningen i Västergötland
eller på Jylland, men att näringsekonomins handlingar
som kulturell praktik bidrog till att skapa en specifik
identitet. Så som diskuterats i kapitel 2.7 formeras identitet
i praktik, inte enbart genom vad man gör, utan
också genom vad man inte gör. Den nästan kompletta
frånvaron av älgben på Mälardalens trattbägarlokaler,
skulle kunna ses som en indikation på att man faktiskt
inte jagat älg. Detta val står i så fall i skarp kontrast till
de val som gjordes inom Dalarnas och Norrlands skifferkultur,
där jakt på älg i fasta fångstgropsystem var en
central del i näringsekonomins praktik (kapitel 10.2). I
mötet med jägare-samlare från Dalarnas skifferkultur
var människorna inom Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur
annorlunda, bland annat för att deltagande
i boskapsskötseln och säljaktens praktik bidragit till att
formera en annorlunda identitet, en identitet som också
inbegrep att de inte var älgjägare.
Fiske antas ofta ha utgjort en grundbult i näringsekonomin
inom tidigneolitisk trattbägarkultur (Welinder
1998, Segerberg 1999, Fischer 2002). Även om fiskprodukters
betydelse som föda stundom har visats sig vara
mindre än förväntat i de områden där dietstudier föreligger
från tidigneolitikum (Richards & Koch 2001, Richards
et al. 2003, Lidén et al. 2004, Richards & Schulting 2006),
så visar likväl det osteologiska materialet att fiske bedrivits.
På Mälardalen/Bergslagens fångstboplatser tycks
vårens och försommarens lekfiske efter aborre, gädda
och karpfisk ha spelat en central roll. Roland Svensson
har beskrivit hur lekfisket efter karpfisk (i det här fallet
id och brax) gick till på Möja under 1800-talet:
Nu kunde man vänta badfisken, det var id och braxen,
som i väldiga stim sökte sig in i solvarma vikar för att leka.
Den som ägde strandfisket höll ett vaksamt öga över sitt
vatten, det gällde att vara påpasslig med skottnäten. Ibland
kunde den blanka viken förvandlas till en sjudande välling
av ävja och slam, där fisken i oräkneligt antal vältrade sig.
Havsörn och trut var ofta först på platsen och därigenom
varskoddes människan. Man kunde bevittna hur örnen,
med hjälp av sin skugga på vattenytan, drev de stora stimmen
upp i vikarna. Det gällde att kvickt vara på plats och
stänga viken med de stormaskiga näten. Iden var en skygg
fisk, man behövde inte pulsa med forkar eller åror. Så fort
sumpjullen gled in över grundvattnet rusade fiskstimmet
mot näten. (Svensson 1985 s.114-115)
Svenssons beskrivning saknar detaljer om vilka som deltog
i detta fiske. Som exempel på hur sådana arbetslag