Identitet i praktik - Identity in Practice

tidig bondestenålder. Något, som även har påvisats i
skånsk TRB-keramik (Hulthén 1977 s.55, Tab. 8).
Av analysmaterialet att döma har N-teknik varit den
helt dominerande metoden för kärluppbyggnaden (Andersen
1975 s.56; Hulthén 1977 s.34-35). Godstjockleken
varierar från kärl till kärl och även inom ett och samma
kärl (±= 10 mm). En liten bägare med fyndnummer
2986 (slip 9), tillvaratagen i kärret, har den tunnaste väggen.
Tre parallella linjer, intryckta med fint tvinnat snöre,
dekorerar mynningspartiet, vars kärlvägg endast mäter
4 mm. Mynningsranden - diametern beräknad till 6.5
cm - är ornerad med jämna skåror.
Ett annat fynd, nr. 10405, (slip 2) från boplatsen står
i motsats till den nyssnämnda, välgjorda bägaren. Detta
är ett kärl med en beräknad mynningsdiameter på 13.5
cm, som likaledes har streckdekor på mynningsranden.
Tjockleken på randen är hela 16 mm och själva kärlväggen
mäter 13 mm. Kärlets övre del har yttäckande s.k.
”knäckebrödsdekor”.
De båda ytterligheterna är tillverkade av samma typ
av råmaterial: Sorterad, järnrik, granitmagrad finlera med
förekomst av mörk glimmer (figur 8.40a). Magringsandelen
i det större kärlet – 25% – står i relation till den
låga halten av silt i leran, medan 14% magringsmedel
var fullt tillräckligt i den mindre bägarens gods, som
innehöll en högre halt av silt. Härutöver är bergarten
mera finkrossad i det tunnväggiga godset (maxkorn =
2 mm) än i kärlet med 13 mm:s väggtjocklek (maxkorn
= 4 mm). Dessa båda exempel återspeglar bredden i
keramikproduktionen vid Skogsmossen-lokalen under
tidigneolitisk tid. De speglar också den tidigare nämnda
konservatismen i hantverkstraditionerna vad gäller lertyp
och val av magringsmaterial. Man hade tillräcklig
insikt för att medvetet balansera viktiga parametrar i
förhållande till varandra. Produktionen omfattade såväl
dekorerat ”fingods” som grövre kärl för hushållsbruk
med eller utan enkel dekor.
Kärlen brändes i oxiderande atmosfär d.v.s. i öppen
eld. Bränningstemperaturen har inte överstigit 700°C.
Sådan kärlbränning är en relativt snabb process. Kärlen
travas på ett lager av bränsle och täckes sedan med
grenar i ett strutformat bål. Sedan bålet antänts får det
brinna under ca 30 till 45 minuter medan nytt bränsle
kontinuerligt tillförs. Därefter lämnas bålet att brinna
ner och så småningom slockna. Kärlen kan lämnas att
svalna i askan. Keramikbränning i öppen eld var den
allenarådande bränningsmetoden under tidigneolitikum
i Skandinavien. Den var snabb, effektiv, krävde inga installationer
och var perfekt anpassad till de lertyper, som
då utnyttjades för kärltillverkning och till de godstyper,
som olika kärlfunktioner krävde.
Studier av principerna för det naturnära keramikhantverk
i Zimbabwe i Afrika visar nära paralleller med
motsvarande hantverk i vår egen forntid (Lindahl 1995
182
Fr e d r i k HAllgren
s.33). I motsats till exempelvis grop- eller ugnsbränning
efterlämnar kärlbränning i öppen eld inga detekterbara
spår i omgivningen.
Jämförande analyser
(Figur 8.45)
Redovisningen sammanfattas i tabell XII.
Skumparberget
Skärvor av tre kärl från Skumparberget, tunnslipen nr 18,
19 och 20, har undersökts (figur 8.43). Kärlet med fnr.
133 (slip 18) har haft en mynningsdiameter om ca 32 cm,
ett relativt stort kärl ornerat med s.k. ”knäckebrödsdekor”
och koniska gropar. Kärlet är byggt med N-teknik
och har en godstjocklek av 12 mm. Det har framställts
av en siltig, något sandig mellanlera, rik på järnhydroxid
och glimmer. Leran har magrats med 25 % grovkrossad,
tämligen ovittrad granit med maximal kornstorlek av 7
mm (figur 8.42). Som accessoriskt mineral förekommer
enstaka malmkorn.
Fnr. 1099, utgör det odekorerade mynningspartiet av
en trattbägare, (slip nr 19) från Skumparberget. Trattbägaren
har haft en mynningsdiameter om 16 cm och en
godstjocklek = 7 mm. Kärlet har framställts av en lera
med samma sammansättning som kärlet med fnr. 133
men med lägre förekomst av glimmer och högre halt
av järnhydroxid. Zirkon förekommer tillsammans med
malm som accessoriskt mineral.
Mellanleran har magrats med 10 % krossad, något
vittrad granit. Maxkornet mäter 6 mm. Det tredje kärlet
(slip 20) var också en trattbägare, fnr. 579, vars mynningsdiameter
har beräknats till 13 cm. Godstjockleken
är 7 mm. Denna trattbägare är tillverkad av en sorterad,
järnrik, glimmerhaltig finlera. Diopsid förekommer som
accessoriskt mineral. Leran har magrats med 10% krossad,
något vittrad granit med maximal kornstorlek av 5
mm. Båda kärlen är byggda med N-teknik.
Hjulberga
Den tidigneolitiska keramiken från Hjulberga har delats
i två grupper baserade på den teknik, som använts vid
kärlens uppbyggnad. U-gruppens kärl har den karaktäristiska
godsprofilen, som uppstår när lerrullarna fixeras vid
varandra genom att den övre rullens kanter drages ner över
den undre rullen, både på kärlets ut- och insida (Andersen
1975; Hulthén 1977 fig. 16; Hulthén 1998 s.17 ff).
Metoden tillåter inte framställning av tunnväggiga
kärl och fixeringen mellan lerrullarna blir inte så hållfast
som med N-teknik. U-teknik är en kärlbyggnadsmetod,
som följer på den primitiva H-tekniken (Ertebøllekeramik)
och efterföljs av den mer avancerade N-tekniken.
U-kärlen i Hjulberga tillverkades av en något grov, järn-
och glimmerhaltig mellanlera, magrad med 10 - 15%
krossad, vittrad granit med maxkorn = 5 mm. Sliror i