Identitet i praktik - Identity in Practice

8 en A n n o r l u n dA t r At t Bäg A r k e r A m i k? tr At t Bäg A r e, k r A g F l A s k o r o c H l e r s k i v o r
Clay is sometimes attributed human-like qualities, and is
considered a mobile material that may hide if it so chooses.
(Gosselain 1994 s.101)
Likväl bör de tidigneolitiska människornas praktiska erfarenhet
av landskapet de levde i och kunskapen om de
makter som styrde deras liv ha gett dem en god förståelse
om var och hur lera kunde lokaliseras. Att man valde
en täkt med grövre lera (mellanlera) på Skumparberget
i kontrast till den finlera som nyttjades på Skogsmossen
och Hjulberga 1 kan knappast förklaras med att
finlera ej stod att finna. På Hjulberga 1 användes en
finlera vars egenskaper minner om den som användes
på Skogsmossen, ändå bearbetades leran enligt ett helt
annorlunda handlingsrecept. På Skogsmossen anpassades
därtill magringens fraktion och mängd till avsedd
godstjocklek och lerans naturliga variation i finkornighet,
teknologiska val som inte har motsvarigheter i det
analyserade materialet från Hjulberga 1.
De skillnader i keramikhantverk som den teknologiska
analysen har påvisats mellan Skogsmossen, Skumparberget
och Hjulberga 1 har också motsvarigheter i mer
iögonfallande drag i formgivningen som kärlform och
dekor. På Skogsmossen har man föredragit höghalsade
trattbägare, ofta dekorerade med yttäckande snör- och
tvärsnoddsdekor i horisontell och vertikal komposition.
På Skumparberget har man tvärtom föredragit korthalsade
trattbägare med sparsam eller ingen dekor. Medan
trattbägarna från Skogsmossen framstår som rikt dekorerade
jämfört med keramiken på Skumparberget, så
framstår ändå användningen av dekor på Skogsmossen
som återhållsam (9% på boplatsen) jämfört med den
yppigt ornerade keramiken från Hjulberga 1 (21%).
Samtidigt som man på alla tre lokalerna tillverkat
kärl som trattbägare och kragflaskor, så finns det således
många större och mindre detaljer som skiljer materialen
åt. Som har framgått av diskussionen av kronologi så
finns det ett stort mått av kontinuitet inom hantverket
på respektive lokal. De teknologiska val som särskiljer
keramiken från Skogsmossen från keramiken på de andra
två lokalerna har gjorts på ett likartat sätt genom hela bosättningstiden,
en period av flera hundra år. Deltagarna i
keramikhantverkets community of practice på Skogsmossen
har skapat och förvaltat sin egen tradition, en tradition
som reproducerats genom kanske 15-20 generationer.
Upprätthållandet av en sådan tradition utesluter inte att
nya saker provats, att nya element under vissa omständigheter
tagits upp och inkorporerats i den egna repertoaren,
andra element, tekniker och stilistiska grepp har
likväl undvikits.
Om man använder teorin kring communities of practice
i diskussion av ett förhistoriskt material, bör man beakta
vilka slags sociala konfigurationer som kan ha varit relevanta
i det specifika förhistoriska samhället (Sassaman
i mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n
& Rudolphi 2001, Graner & Larsson 2004 s.116). I en
tidigare artikel har jag gjort ett försök att resonera kring
sammansättningen av gruppen av hantverkare som, över
en tidsrymd av många generationer, förvaltade och utövade
en lokal keramiktradition på Skogsmossen (Hallgren
2000a). Arbetet var inspirerat av den inriktning inom
1960-80-talens arkeologi som kallades ceramic sociology
(Deetz 1965, Hill 1973, van de Velde 1979, Hårdh 1986,
jfr. Hegmon 1995). I det följande kommer jag att återge
mitt tidigare resonemang, men jag kommer också att
diskutera hur min syn förändrats med tiden.
Utgångspunkten i mitt tidigare resonemang var liksom
nu att kontinuiteten i formgivning av keramik på
Skogsmossen genom 15-20 generationer (400 år), visar
att dessa normer förmedlades och reproducerades vertikalt
över generationsgränserna. Normerna var således
bundna till och reproducerade inom en social enhet snarare
än kopplade till enskilda individer. Då bosättningen
på Skogsmossen tolkas som en eller två gårdar snarare än
en större bosättning/by, så bör den sociala enhet inom
vilken den platsspecifika traditionen reproducerades ha
varit av en begränsad storlek.
Den minsta sociala enhet som äger en varaktighet
över flera generationer är storfamiljen (extended family)
(Murdock 1949 s.32-33). En storfamilj karaktäriseras av
att nygifta efter giftermålet bor kvar hos den ena partens
föräldrar, vilket leder till att tre eller flera generationer
bor tillsammans. Till skillnad från oberoende kärnfamiljer
eller polygama familjer så består storfamiljen också
efter det att föräldrar dör och barnen bildar nya familjer.
Storfamiljen kan således i viss mån beskrivas som
en bestående, tidlös företeelse (Murdock 1949 s.32-33).
En storfamilj kan sedd över flera generationer ses som
en lokal ättelinje (med ingifta tillskott). Det är dock inte
självklart att medlemmarna i en storfamilj definierar sig
som en ätt.
Inom traditionell kulturantropologi laboreras vanligen
med fyra huvudtyper av härkomstideologi, matrilinjär,
patrilinjär, bilinjär och bilateral (Murdock 1949,
Schusky 1983, Fox 1984, jfr. kapitel 2.4). Enligt unilinjärt
tänkande (matrilinjärt, patrilinjärt) har ego samma ättidentitet
som medlemmar i både föregående och efterkommande
generationer. I det klassiska bilinjära systemet
tillhör ego en annan kategori än både sina föräldrar och
sin avkomma (Murdock 1949 s.56). I ett bilateralt system
tillhör ego flera släkter, varav några är desamma som
äldre och yngre anförvanter tillhör, men där ego också
tillhör linjer som inte är gemensamma med vissa nära
släktingar, då varje generations giftermål ger upphov
till en ny blandning. I ett bilateralt system spåras släktskap
vanligen endast ett par generationer bakåt från ego,
medan utgångspunkten i de linjära systemen istället är
en avlägsen anfader/anmoder från vem man spårar sin
härkomst framåt.
195