Identitet i praktik - Identity in Practice

10 öv e r r e g i o n A l A s o c i A l A s A m m A n H A n g u n d e r tidigneolitikum
dinaviskt ursprung. Ofta rör det sig om sönderslagna
slipade flintyxor, eller som är fallet längs Norges kuster,
istransporterad flinta som också den ursprungligen är
sydskandinavisk. Mycket av flintan inom kamkeramisk
kultur är istället rysk (Europaeus 1921 s.111, Halén
1994b). Även i teknologiskt hänseende finns en östlig
tradition i det att bifacialt slagna spetsar är vanliga på Ka
II lokaler (figur 10.31) (Meinander 1961 s.9-10, 15, Asplund
1998, Färjare 2000, Manninen et al. 2003). Vid sidan
av bifaciala mandelformiga spetsar, förekommer också
bifaciala knivar eller skäror inom Ka II, som i sin form
minner om Sydskandinaviens senneolitiska flintskäror
(Meinander 1961 s.10, 15). Även om flinta förekommer
relativt rikligt inom kamkeramisk kultur under TN, så
är kvarts det vanligaste råmaterialet (Edgren 1992 s.49,
Rankama 2003 s.205). Också kvartsen har dock stundom
bearbetats bifacialt, en tradition som inte förekommer
inom tidigneolitisk skifferkultur.
Liksom den ryska flintan inom kamkeramisk kultur
har ett fjärran ursprung, så finns även andra fynd som
pekar på långväga kontakter. I kapitel 3.2 omnämndes
slädmedar påträffade i Finland som var snidade av ett träslag
från Ural. Bland fynden från Lillberget finns ett kopparbleck
med ursprung i Ural och bärnsten från sydöstra
Östersjöområdet (Halén 1994, Färjare 2000 s.23). Ramsvik
sätter bärnstensfynden på Lillberget i samband med de
nordnorska fynden av exotisk bärnsten från tidigneolitiska
skifferkulturlokaler som Sundfjæra på Melkøya (Ramstad
2002, Ramstad föredrag MESO 2005, Damm 2006 s.203,
jfr. figur 10.23). Förekomsten av exotiska föremål och råmaterial
med fjärran ursprung visar att jägare-samlare från
skilda traditionskretsar ingått i sociala nätverk, som sträckt
sig över avsevärda avstånd och tvärs kulturella gränser.
De skifferknivar som är så karaktäristiska för norra
Sveriges och Norges skifferkultur, förekommer mycket
sparsamt inom kamkeramisk kultur i Finland (Äyräpää
1950 s.15-18). Bland de knivar som trots allt förekommer
finns flera vars råmaterial eller formgivning, vittnar om
att de är importföremål från Nordskandinaviens skifferkultur
(Europaeus 1921, Meinander 1965). Bland dessa
importerade skifferknivar finns talande nog en djurhuvudkniv,
vars blad ombearbetats från den ursprungliga
knivseggen till en mejselegg (Äyräpää 1950 s.18).
Vallomgärdade hus med försänkt golvplan är vanliga
på kamkeramiska boplatser i Finland. På kustlokaler förekommer
upp till 250 hus. I likhet med den i kapitel
10.2.1 omtalade lokalen Slettnes så har nya hus anlagts på
successivt lägre nivåer i takt med landhöjningen, varför
endast ett mindre antal av husen använts samtidigt. På
inlandslokalerna förekommer däremot sällan fler än tio
hus (Karjalainen 1996, Nuñez & Uino 1998, Nuñez &
Okkonen 1999, Pesonen 2002).
Nyligen har två huslämningar med bevarade förkolnade
konstruktionsdetaljer undersökts, som ger en fyl-
Figur 10.31. Bifacial mandelformad flintspets från Lillberget, Norrbotten.
Efter Färjare (2000).
Figure 10.31. Bifacial almond-shaped flint point from Lillberget,
Norrbotten. After Färjare (2000).
ligare information om hur husen har varit konstruerade.
Det äldre av de två husen, från boplatsen Kärmelahti
i Savo, i sydöstra Finland, dateras till den sena kamkeramikens
tid (Ka III), snarare än den ovan omtalade
Ka II, men huset antas ha principiell relevans också för
äldre hus (Katiskoski 2002). Före utgrävningen syntes
huslämningen som en upp till 90 cm djup, oval försänkning,
14-15 m lång och 10-11 m bred mätt från krönen
på den omgärdade vallen. Vid utgrävningen påträffades
rester av väggarna synliga som linjer av rödbränd sand
med ställvis bevarade förkolnade väggstockar. Huset
mäter c. 8 x 7 m, men med 2 x 2 m stora förstugor på
bägge kortsidorna. Det har anlagts i en c. 0,5 m djup
grävd grop, väggarna har utgjorts av tre på varandra vilande
liggande stockar med troligtvis knuttimrade hörn.
Ovanpå väggstockarna påträffades förkolnade rester av i
förhållande till väggen vinkelrätt liggande klyvna slanor
som utgjort stomme till taket. På slanorna vilade sedan
ett lager björknäver, också den bevarad. Björknävern
var bara delvis förkolnad, vilket kan indikera att denna
varit täckt av torv. Centralt i huset påträffades två härdar.
Kolprover från väggar, takstomme och nävertak har
14 C-daterats till början av mellanneolitikum: 4565±65
(Hela-335), 4480±50 (Su-3323), 4460±50 (Su-3321),
4280±60 BP (Su-3322). Det andra huset med bevarat
trä, Rusavierto, vid Saarijärvi i centrala Finland uppvisar
liknande konstruktionsdetaljer. Detta hus är daterat till
senneolitikum (Leskinen 2002).
263