Identitet i praktik - Identity in Practice

gaste gruppen av tidigneolitiska kustlokaler längs Gästrikekusten
som kan förstås som trattbägarkultur. Norr
om Ljusnans mynning återfinns istället boplatser från
tidigneolitisk skifferkultur, lokaler som saknar keramik
(Hallgren under arbete).
Medan brända människoben och i synnerhet brandgravar
var så gott som okända inom Mälardalen/Bergslagens
trattbägarkultur så sent som 1992, så föreligger
nu inte mindre än fem goda kontexter för brända människoben,
varav två (Fågelbacken och Östra Vrå) utgörs
av regelrätta gravanläggningar. Det finns således skäl för
att se brandbegravningar som en regelbundet förekommande
företeelse i regionen under tidigneolitikum (jfr. Å.
M. Larsson 2003 s.155-158). Som kommer att framgå av
genomgången nedan gäller detta inte bara Mälardalen/
Bergslagen, utan ett större område av trattbägarkulturens
norra utbredningsområde.
Från västra Mellansverige och sydöstra Norge omnämns
tre tidigneolitiska gravar/kontexter med brända
människo(?)ben (Kihlstedt et al. 1997 s.105-16, Bengt
Nordqvist muntligen, Per Persson muntligen). Från
Sannagård i Veddige sn, Halland, finns en långsträckt
flatmarksgrav som vid sidan av brända ben innehöll en
trattbägare, en konisk bärnstenspärla, två tvärpilar och
eggen till en tunnackig porfyryxa. Graven är 14 C-daterad
till 4795±105 BP (Ua-5405, träkol). Det är oklart om de
brända benen i Sannagårdsgraven kommer från människa.
Vid Ölslanda i Lerum sn, Västergötland har en
bengrop som innehöll brända ben från en vuxen kvinna
samt ett bergartsavslag påträffats, graven har 14 C-daterats
till 4930+-80 BP (Ua-5264, träkol). Från området med
trattbägarbebyggelse kring Oslofjorden i södra Norge
omtalas en fyndplats med brända människoben från Nedre
Holtan (Vestfold), i en kontext som daterats till TN
I (Glørstad 1998 s.73-77).
Inom sydskandinavisk trattbägarkultur förekommer
brända människoben vid långhögar, i anslutning till dösar
och gånggrifter samt vid Sarupanläggningar. Från
den tidigneolitiska långhögen vid Skibshøj föreligger en
gravkammare med de brända resterna av fem individer,
en vuxen och fyra barn. Graven skiljer sig från de mellansvenska
brandgravarna genom att de döda bränts på
plats i gravkammaren, som sedan täckts med jord. De
svedda skeletten låg således kvar i anatomiskt korrekta
positioner (Jørgensen 1977 s.7-13, Madsen 1979 s.305).
Brända människoben har vidare påträffas i anslutning till
flera dösar och gångrifter (Kaul 1994 s.19-20). Medan
själva stenkammargravarna har uppförts under slutet av
TN och början av MN (Persson & Sjögren 1995), har ett
direkt 14 C-daterat ben från långdösen vid Hindby mosse
i Skåne visat sig vara från mitten av MN (Per Persson
e-post 001215).
Vid pallisad och vallgravsanläggningen vid Sarup på
Fyn har brända människoben påträffats i anläggningar
106
Fr e d r i k HAllgren
från de första två byggnadsfaserna, Sarup I och Sarup
II, vilka dateras till slutet av TN och början av MN A
(Andersen 1997, 1999). Från Sarup I identifierades ett
enda bränt människoben i en hopning av icke identifierbara
brända ben i anslutning till en av pallisaderna
(Andersen 1999 s.249-250). Från Sarup II fasen har 36
brända människoben identifierats. Trettiofem påträffades
i två kraftiga stenskodda stolphål som ingår ingår
i en grupp om fyra stolphål, vars konfiguration inte är
olik pålanläggningarna på Fågelbacken (Andersen 1997
fig. 117 s.83, 1999 fig. 4.61). Det återstående brända
människobenet påträffades i en grop som, liksom de
ovan omtalade stolphålen, var belägen på Sarup-uddens
sydspets.
Brandgravar förekommer även inom trattbägarkultur
söder om Östersjön och särskilt då inom polsk och tysk
trattbägarkulturs nordligaste lokalgrupper. Inom lupawagruppen
i Pommern har närmare 30 TRB-brandgravar
undersökts, 12 är gravläggningar i långhögar, 13 är flatmarksgravar
anlagda på begravningsplatser som också
hyser långhögar. Enstaka gravar har även påträffats på
lokaler som bedöms vara boplatser snarare än begravningsplatser.
Långhögarna är trapetsoida, mellan 8 och
60 meter långa och har ramar av meterstora klumpstenar
längs kanterna. (Några av dessa långhögar är påtagligt
lika den förmodade långhög från Mogetorp, som diskuteras
nedan). De kremerade människobenen påträffas
vanligen deponerade på den gamla markytan täckta
av ett stenlager. Bendepositioner i grunda gropar och
i små stenkistor förekommer också. Flatmarksgravarna
är ibland täckta av en stenpackning, men ofta består
de bara av en grund grop eller av ett lager med brända
människoben (Jankowska 1986 s.173-175, 1997a s.209,
1997b s.110, Wierzbicki 1992 s.101-110). Det föreligger
inga relevanta dateringar från själva gravarna, men
utifrån associerad keramik kan de tre faserna av begravningar
grovt dateras till TN I, TN II och TN II/MN
A:I (Wierzbicki 1992 s.105-107, jfr. med 14 C-dateringar
av keramikstilar i Wierzbicki 1995 s.78-79).
Från chelmnogruppen omnämns två mindre gravfält
med inslag av brandgravar, Małe Czyste och Brodnica-
Szabda Cegielnia, som utifrån keramiktypologi dateras till
slutet av tidigneolitikum. Vid Małe Czyste påträffades tre
gravar, två brandgravar och en skelettgrav. Gravarna är
manslånga nedgrävningar med enstaka stenar längs kanterna
(Gurtowski 1987 s.181). Vid Brodnica-Szabda Cegielnia
påträffades två brandgropar med vad som med viss
osäkerhet bedömts som kremerade människoben. Bägge
gravarna innehöll förutom ben och trattbägarkeramik även
fragmentariska miniatyrer av mångkantiga stridsyxor. I
den ena graven påträffades dessutom ett fragment av en
handkvarn och en sländtrissa (Marciniak 1987 s.172).
Inom trattbägarkultur i Tyskland förekommer tidigneolitiska
brandgravar i Brandenburg och Schleswig-