Identitet i praktik - Identity in Practice

i fyrsidigt slipade yxor från mesolitisk tid och det har
även föreslagits att de håleggade yxorna och mejslarna
har kontinuitet bakåt, då det finns håleggade trindyxor
under mesolitikum (Åberg 1935).
Denna kontinuitet i stenhantverk mellan senmesolitikum
och tidigneolitikum gäller inte bara yxor, utan
finns också i produktion och bruk av tvärpilar, liksom i
kvartsindustrin (Callahan et al. 1992 s.39-42, Knutsson
et al 1999 s.104, Lindgren 2004 s.38-41, 79-82). Möjligtvis
finns det också en kontinuitet i produktionen av
mikrospån från handtagskärnor. Vid utgrävningen på
Skumparberget gjordes fynd av mikrospån och mikrospånkärnor
av hälleflinta på trattbägardelen av fornlämningen.
Normalt skulle en sådan förekomst förklaras
med inblandning av äldre material, men då mikrospånen
uppvisade en rumslig koppling till verkstadsytor
för tidigneolitiskt stenhantverk, väcktes frågan om det
kunde föreligga en samtidighet (Apel et al 1997 s.34-35).
Handtagskärnor (av kvartsit) har tidigare påträffats tillsammans
med trattbägarkeramik på boplatsen Forssjö,
St. Malms sn, Södermanland (shm 23509, jfr. Florin &
Schnell 1950 s.18). Likväl föreligger också skillnader i
stenhantverk mellan senmesolitikum och tidigneolitikum
så till vida att trindyxor blir ovanligare och de tunnackiga
yxorna vanligare. De tidigneolitiska tunnackiga grönstensyxorna
skiljer sig också från de fyrsidiga mesolitiska
yxorna genom att blir mer standardiserade i sin form.
De fyrsidigt slipade yxorna med tunna nackar från mesolitiska
kontexter framstår ofta som något “atypiska”,
jämfört med tunnackiga yxor från trattbägarboplatser.
Även om trindyxor alltså förekommer under tidigneolitikum,
så hör utan tvivel huvuddelen av de lösfunna
trindyxorna i Mellansverige till mesolitikum (Hermansson
& Welinder 1997, Larsson et al. 1997). Vanligast är de på
strandboplatser från atlantisk tid, där de ibland kan räknas
i hundratal. Trindyxorna har tillverkats och brukats inom
ett område som omfattar södra och mellersta Sverige,
med en förhållandevis distinkt nordgräns i södra Dalarna
och södra Hälsingland. I detta motsvarar deras spridning
tämligen exakt trattbägarkulturens utbredning under
tidigneolitikum (se vidare kapitel 11). I området norr
därom bodde människor som under mesolitikum valde att
inte tillverka eller använda trindyxor, liksom de under tidigneolitikum
valde att inte tillverka tunnackiga yxor eller
mångkantiga stridsyxor. På ett motsvarande sätt kan man
finna andra hantverkstraditioner som karaktäriserar det
nordliga området men saknas i Mälardalen, till exempel
en makrospånindustri under mesolitisk tid (Knutsson et
al. 2003) och en skifferindustri under tidigneolitisk tid
(kapitel 10.2). Detta antyder att den tidigneolitiska trattbägarkulturens
nordgräns bara var en ny manifestation
av en gammal kulturgräns, en gräns som hade kontinuitet
bakåt till senmesolitisk tid. Kontinuiteten ska inte uppfattas
som ett statiskt tillstånd, vilket understryks av att
204
Fr e d r i k HAllgren
denna gräns mellan nord och syd omdefinieras under den
efterföljande perioden (MN A). Snarare ska kontinuiteten
mellan senmesolitikum och tidigneolitikum ses som ett
resultat av ett specifikt historiskt skeende.
Produktion och distribution av tunnackiga
grönstensyxor
Bagge var kanske den förste som diskuterade tillvägagångssättet
vid tillslagning av tunnackiga grönstensyxor,
baserat på observationer av slagärr på halvfabrikat och
färdiga yxor:
Så vitt jag kunnat iakttaga... ...brukade man... ...framställa
tunnackiga yxor av grönsten så, att man först genom
grov slagteknik formade ett ämne med mer eller mindre
oregelbundet spetsovalt tvärsnitt, alltså en »kärnyxa» eller
»spetsnackig» (oslipad) yxa, varefter den tunnackiga slutformen
åstadkoms genom såväl bred- som smalsidornas
tillslipning. (Bagge 1949 s.143)
Yxämnet har således slagits från två sömmar, vilket skiljer
dem från tunnackiga flintyxor från Sydskandinavien som
slagits från fyra sömmar, och detta påpekades också av
Bagge (Bagge 1949 s.143). Florin noterade att det mer
sällsynt även förekom tunnackiga yxor som formats
genom bultning snarare än genom tillslagning (Florin
1958 s.93). Det är emellertid troligt att även dessa yxor
först formats genom tillslagning, dock följt av ett förhållandevis
längre bultnings-stadium, innan den slutgiltiga
slipningen (jfr. Olausson 1983 s.29-30). Medan fyrsidig
tillslagning av yxor ger väldefinierade och igenkänningsbara
avslag (Sundström & Apel 1998, Kars et al. manuskript),
så är det oklart i vilken mån bultning av yxor
efterlämnar ett igenkänningsbart debitage.
Bagges och Florins observationer kring hur yxorna
tillverkats är i allt väsentligt giltiga än idag (figur 9.6, 9.7).
Flertalet tunnackiga grönstensyxor i Mälardalen tycks ha
slagits från ämnen med två sömmar, men man tycks ha
haft ett flexibelt förhållningssätt och beroende på ämnets
form har man ibland avstått från en andra söm (om ämnet
haft en befintlig yta som gett det önskade fyrsidiga
tvärsnittet), eller anlagt en tredje söm där så krävts. Vid
behov har också bultning och slipning använts under
reduktionssekvensen, för att få bort ojämnheter som
var svåra att få bort med slag från sömmarna. Den färdigslagna
yxkroppen har sedan bultats och slipats (Apel
1996, Apel et al. 1997, Sundström & Apel 1998, Apel
muntlig information). När skadade yxor huggits om har
man ibland nöjt sig med att omforma det skadade partiet
(t.ex. eggen), med en förändrad form hos yxan som följd.
Stundom har hela yxkroppen huggits om, av allt att döma
för att behålla samma relativa proportioner (figur 9.8).