Identitet i praktik - Identity in Practice

3900-3500 f.Kr., så är många av koldateringarna betydligt
äldre (figur 5.11). Någon motsvarande jämförelse har
inte gjorts för Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur,
men det är inte ovanligt att kolprover blir ”för gamla”
eller ”för unga”, dateringar som på grund av de oväntade
resultaten i så fall avförs från diskussionen. I materialet
från Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur finns en
koldatering från Skogsmossen, som odiskutabelt hör
samman med mänskliga handlingar, då den aktuella kolbiten
var inbakad i en bit lerklining.
Hasselnötskal och sädeskorn är att föredra framför
träkol eftersom de har en låg egenålder, likväl kan också
hasselnötter förkolnas genom naturliga processer. I det
aktuella materialet finns ett daterat hasselnötskal från
Tjugestatorp, som i likhet med nyss nämnda kolbit var
inbakad i lerklining och därmed med säkerhet är knutet
till mänskliga handlingar (jfr. figur 5.5). Sädeskorn är ett
närmast idealiskt provmaterial, enär sädesslag inte förekommer
vildväxande i Skandinavien är deras förekomst
med nödvändighet knutet till mänskliga handlingar. Då
många tidigneolitiska trattbägarboplatser i Mälardalen/
Bergslagen ligger på vad som idag är skogsmark och ibland
helt utan anknytning till marker som odlats i senare
förhistorisk eller historisk tid, så är risken för inblandning
av yngre sädeskorn begränsad (jfr. kapitel 7.1). Ett av de
daterade sädeskornen från Skogsmossen var inneslutet i en
bit tvärsnoddsdekorerad trattbägarkeramik och är således
med säkerhet knutet till tillverkningen av en trattbägare.
5.1.2 Datering av kremerade ben
Vid slutet av 1990-talet introducerades en ny tillämpning
av AMS-datering som går ut på att karbonatfraktionen
som förekommer i omvandlad form i bioapatiten i brända
(eller kremerade) ben dateras (Lanting & Brindley 1998,
2000, Lanting et al. 2001). Metoden utvecklades vid tandemlaboratoriet
i Groeningen, men spreds snabbt och
tillämpas nu av flera 14 C-laboratorium runt världen (Olsen
et al. 2005, 2008, van Strydonck et al. 2005, Naysmith
et al. 2007). Vid bränning till mer än 600°C omkristalliseras
bioapatiten till en mer hållbar kristallstruktur, som
är motståndskraftig mot påverkan från karbonater i den
omgivande jorden, en avgörande faktor, då datering av
karbonat i obrända ben tidigare gett nedslående resultat. I
engelskspråkig litteratur i ämnet görs en åtskillnad mellan
helt genombrända ben, cremated bones och dåligt genombrända
ben (charred bones), som bränts vid lägre temperatur.
I svenskspråkig arkeologi är termen ”kremerade ben”
ofta förbehållen ben som påträffats i brandgravar, medan
helt genombrända ben som påträffas i andra kontexter
(t.ex. slaktavfall) istället benämns just brända ben (jfr. Å.
M. Larsson 1997 s.2-11, 2003 s.164-166). I föreliggande
arbete använder jag kremerade ben och brända ben som
80
Fr e d r i k HAllgren
synonymer för helt genombrända vita ben, i motsatts till
dåligt brända ben som benämns svedda.
Tillförlitligheten i datering av strukturell karbonat i
kremerade ben har utvärderats genom omfattande jämförelser
med dateringar av andra material från samma
kontexter (Lanting & Brindley 1998, 2000, Lanting et al.
2001, Olsen et al. 2005, 2008) och genom duplicerade
dateringar utförda på olika laboratorier (Naysmith et
al. 2007) med mycket gott utfall. Försök med datering
av strukturell karbonat i obrända och svedda ben har
gett mer tvetydiga resultat. I några fall rapporteras god
överensstämmelse mellan olika provmaterial (Lanting
& Brindley 1998 s.3), i andra fall har de svedda benen
gett dateringar som är c. 150 år för unga (Olsen et al.
2005, 2008, van Strydonck et al. 2005). De ben jag låtit
datera från trattbägarboplatser i Mälardalen/Bergslagen
hör till de första kremerade ben som daterades vid
Ångströmlaboratoriet i Uppsala. De utgjorde därvidlag
en testserie och flertalet av dessa prover daterades två
gånger för att utvärdera alternativa förbehandlingsmetoder
av provmaterialet. Här redovisas resultaten för den
andra provserien, som befanns ge tillförlitliga resultat.
Förbehandlingen följer den standardmetod som redovisats
av Naysmith et al. 2007, blykromat/silver används
för att få bort svavelföroreningar (Göran Possnert e-post
060926). Som material för datering har brända ben den
fördelen att de är knutna till mänskliga handlingar och att
de har en egenålder om maximalt 10-20 år [+ eventuell
reservoareffekt] (Lanting et al. 2001 s.250).
För att få en antydan om vilken reservoarålder som
kan vara aktuell för Mälardalen/Bergslagens kuster under
tidigneolitikum, har jag i samarbete med Ann Segerberg
låtit daterat en serie brända sälben från Anneberg,
en lokal från vilken det sedan tidigare fanns en gott
jämförelsematerial i form av dateringar av bland annat
hasselnötskal (Segerberg 1999 s.112). Det bör påpekas
att de daterade proverna inte kommer från slutna kontexter,
varför en viss osäkerhet föreligger kring resultatens
tillförlitlighet. Likväl pekar jämförelsen på en tämligen
konsekvent åldersskillnad. Centralvärdet för det äldsta
sälbenet är 90 år äldre än centralvärdet för det äldsta hasselnötskalet,
centralvärdet för det yngsta sälbenet är 215
år äldre än centralvärdet för det yngsta hasselnötskalet
och medelvärdet för sälbensdateringarna är 115 år äldre
än medelvärdet för hasselnötskalen (figur 5.12). Resultaten
pekar på att de tidigneolitiska sälbenen från Anneberg
är behäftade med en reservoarålder omkring 115 år.
Ben från landlevande växtätare är att föredra som
provmaterial, då dessa genom sin diet vanligen ger dateringar
som är mer eller mindre jämförbara med koldateringar.
Jag säger mer eller mindre, då lavar, mossor och
vattenväxter kan uppvisa en reservoarålder (Olsson et
al. 1984, Olsson 1996 s.11-14). Djur som lever av dessa
växter kan följaktligen även de uppvisa en skenbart för