Identitet i praktik - Identity in Practice

8 en A n n o r l u n dA t r At t Bäg A r k e r A m i k? tr At t Bäg A r e, k r A g F l A s k o r o c H l e r s k i v o r
grova fraktioner, byggda av lerringlar som sammanfogats
i N- eller U-teknik. Keramiken är oftast välbränd, hård
och har en fin ytbehandling. Trattbägarna har vanligen
en mjukt s-formad profil, ibland mer skarpvinklad,
både höga och låga halspartier förekommer, rundade
bottnar tycks vanligast. Det förekommer både odekorerade
krukor och kärl med yttäckande halsdekor. Vanliga
dekorelement är grunda gropintryck i rader, snöre och
tvärsnodd, kamstämplar och djupa gropintryck. Vid sidan
av trattbägare nämns kragflaskor, lerskivor, samt
ospecificierade hankkärl.
De kronologiska tolkningar som lades fram före
1990 var främst baserade på typologiska resonemang
och analogier med Beckers system för sydskandinavisk
trattbägarkeramik (jfr. Becker 1948). Liksom 14 C-datering
under de senaste decennierna förändrat synen på dansk
och skånsk keramikkronologi (Skaarup 1973, Ebbesen
& Mahler 1979, Larsson 1984, 1992, Madsen & Petersen
1984, Nielsen 1985, Becker 1990, Liversage 1992,
Koch 1998), så har 14 C-dateringar under 1990-talet även
förändrat bilden av de kronologiska förhållandena inom
Mälardalen/Bergslagens trattbägarkultur (Eriksson et al.
1994, Apel et al. 1995, Olsson 1996, Kihlstedt 1996, Hallgren
& Possnert 1997, Kihlstedt et al.1997, Segerberg
1999). I följande två avsnitt kommer kronologi att diskuteras
mer ingående i relation till dekor och kärlform.
8.2 Trattbägarnas dekor
Revisionen av Beckers typologiska system för sydskandinavisk
trattbägarkeramik under 1980- och 90-talen
fokuserade i hög grad på dekor som bas för indelning
av keramiken i regionala och kronologiska stilar, med
namn som oxie, volling, svaleklint/svenstorp, mossby,
virum och siretorpgrupperna (Ebbesen & Mahler 1980,
Larsson 1982, 1984, 1992, Madsen & Petersen 1984,
Becker 1990, Liversage 1992, Midgley 1992, Ebbesen
1994, Petersson 1998). När Mälardalens trattbägarkeramik
först beskrevs i sammanfattande ordalag under
beteckningen vråkeramik (Florin 1938, 1958) eller vrågruppen
(Becker 1948) fanns flera gemensamma nämnare
för de då kända boplatsmaterialen. Begreppet vrå
kom således att omfatta både en region (Mälardalen)
och dekortyper som kännetecknade keramiken i denna
region (rik förekomst av snöre, tvärsnodd och tandade
stämplar). Vråkeramiken kunde, åtminstone vid denna
tid, diskuteras som en lokalgrupp på samma sätt som
de sydskandinaviska grupperna.
Under 1980- och 90-talen har flera lokaler undersökts
i Mälardalen/Bergslagen som faller utanför vråstilen
som den först uppfattades. Keramiken i dessa
material saknar snöre och tvärsnoddsdekor och präglas
i mä l A r dA l e n o c H Be r g s l A g e n
istället av dekor av enkla intryck under mynningsranden
på trattbägarna (Olsson & Hulthén 1986, Eriksson et al
1994, Olsson 1996, Artursson 1996). Då dessa material
ändå brukar omfattas under begreppet vråkeramik har
vrågruppen mist sin status som stilbeteckning och brukas
numera helt enkelt som begrepp för trattbägarkeramik
inom regionen Mälardalen. Som beteckning på de
stilar som kan anas inom regionen har istället Kihlstedt
återanvänt Florins gamla fasnamn, mogetorp och östra
vrå (Kihlstedt 1996, jfr. Hallgren 1997 s.120-121), med
tillägget frotorp för den keramik som enligt ovan faller
utanför den traditionella definitionen av vråkeramik
(Kihlstedt 1997 s.113-116). Med mogetorpsgruppen
avses keramik med sparsam dekor (c. 5% av skärvorna)
av snöre och enkla intryck, men ej tvärsnodd, östra
vrågruppen har rikare dekorerad keramik (c. 10% eller
mer) och vid sidan av mogetorpsgruppens dekor också
tvärsnodd och flertandade stämplar. Frotorpgruppen
avser keramikmaterial med låg dekorfrekvens (2-3%)
som saknar snöre och tvärsnodd. Allteftersom fler lokaler
grävs tillkommer regelbundet nya material som
faller utanför de föreslagna stilarna, till exempel lokalen
Nävertorp, belägen några hundra meter från Mogetorp
och med en motsvarande låg dekorfrekvens (5%), men
med tvärsnoddsdekor (Kihlstedt 2004 s.11). Mer om
detta nedan.
Keramikens dekor har länge brukats i försök att dela
in Mälardalsmaterialet i en kronologisk sekvens. Florin
såg lokaler präglade av sparsam snördekor som äldre och
lokaler med keramik med yttäckande snöre, tvärsnodd
och stämpeldekor som yngre (Florin 1958). Det kronologiska
schemat elaborerades av Welinder och Hulthén
(Hulthén & Welinder 1981 s.57-61, Welinder 1982, 1984).
Dessa modeller konstruerades innan det fanns relevanta
14 C-dateringar som underlag för kronologin och i ljuset
av det växande antalet 14 C-dateringar har mycket av det
som tidigare sågs som en kronologisk följd, visats vara
samtida variation (Apel et al. 1995, Kihlstedt 1996, Kihlstedt
et al. 1997, Hallgren et al. 1997).
Ända sedan 1960-talet har direkt datering av krukskärvor
utförts i Sverige (Linder 1966), men det var först
i och med att AMS-metoden introducerades som det blev
möjligt att datera matskorpor på neolitiska krukskärvor
(Segerberg 1986, Segerberg et al. 1991, Segerberg 1999
s.108-109, jfr. kapitel 5.1). Segerberg var först med att
datera matskorpor på trattbägarkeramik i Mälardalen/
Bergslagen. De daterade skärvorna från Anneberg var
dock odekorerade och dateringarna kunde därmed inte
knytas till specifika dekortyper (Segerberg 1988 [opublicerat
PM inför forskarseminarium], 1999 s.111-113).
I samband med undersökningen på Fågelbacken 1993
daterades dekorerade skärvor med det uttalade syftet att
belysa keramikstilars kronologiska ställning (Apel et al.
1995, Lekberg 1997). I samma syfte har jag, när det varit
139