22_sidenbladh1

anscher och yrken. En prognos för befolkningsutvecklingen i hela
landet hämtade han från Befolkningskommissionens beräkningar av
år 1935. Man antog dar att in- och utvandring skulle balansera varandra
och att 30-talets låga födelsetal skulle komma att bestå. Detta
beräknades leda till att landets befolkning skulle kulminera under
40-talets första del och därefter sjunka under hela prognosperioden
som utsträcktes fram till 1985. Detta var i våra ögon den mest hapnadsvackande
felbedömningen, men den var inte Williani-Olssons
utan Befolkningskommissionens. Det synes märkligt att man inte i
något fall tänkte sig stigande födelsetal eller stark invandring.
William-Olsson bearbetade inte själv de rent demografiska frågorna
utan fick hjälp med detta av Erland von Hofsten på stadens statistiska
kontor. Denne gjorde en mycket omfångsrik och detaljerad redovisning
av vilken ett sammandrag publicerades i september 1941 (B
5711941). Icke i något alternativ antogs den totala folkmängden för
Storstockholm komma att överskrida en miljon. Som trolig siffra för år
1960 angav von Hofsten 685 000 och som maximal för 1980 angavs
996 300. Dessa siffror fick betydelse för diskussionerna kring frågan:
Behöver Stockholm verkligen en tunnelbana? Se vidare kapitel 7.
William-Olsson raknade med en fortgående rationalisering av jordoch
skogsbruk som skulle leda till en beräkningsbar inflyttning till
landets alla tatorter, varav Stockholm skulle få en vaxande andel. Hans
antaganden var allt för försiktiga. Traktorbeståndet antogs vaxa långsamt
och han räknade inte med motorsågar i skogarna. Motoriseringen
slog dock igenom på slutet gv 30-talet. Till grund för den framtida
befolkningens fördelning på tatorter hade William-Olsson 1930 års
folkräkning med vissa kompletteringar för 1935 samt 193 1 års företagsrakning.
Branschvisa jämförelser gjordes för åren 1920 och 1935.
Företagen i Stockholm indelade han i kraftigt vaxande, måttligt vaxande
och stillastående - se vidare kapitel 9.
Resultatet blev att folkmängden i Storstockholm kunde antas uppgå
till 900 000 före 1960-talets slut och sedan hålla sig ungefär på denna
nivå under resten av prognosperioden. Han angav en noggrannhet på
I50 000. William-Olsson frågade efter hur mycket folk som kunde
tankas flytta till Storstockholm. För stadens del var problemet det omvända.
För hur mycket folk skulle staden planeras? Antalet invånare
var en följd b1.a. av planeringen, inte en förutsättning för den. Han
snuddade dock själv vid denna tanke i sin sammanfattning (s. 198).
Som vi vet blev utvecklingen en annan an den William-Olsson och
von Hofsten förutsade. Landets befolkning fortsatte att vaxa, bl. a. på
grund av de under kriget starkt ökade födelsetalen. Ar 1960 fanns det