22_sidenbladh1

nan. Kravet på att få bygga nytt och att få gatorna breddade hade
nastan ty~tnat.~ Detta hade visserligen medfört en förslumning av
Gamla Stan, men det ansågs allmänt att stadsdelen borde och kunde
.räddas». På Nedre Norrmalm däremot borde man ge klarsignal
för dess ombyggnad till ett f~~nktionsdugligt stadscentrum.
Gamla Stan och dess saneringsproblem finns utförligt behandlade i
lätt tillgängliga skrifter. Jag har ansett det nastan onödigt att ta upp
frågorna här, utan hänvisar främst till Gösta Selling: »Hur Gamla Stan
överlevden (Stockholms stadsmuseum 1973). Har skall blott erinras
om att dessa strävanden inom stadens förvaltningar började med en
motion av Henrik Axelsson 1916 och fick sin försäkring genom en
tävling om Gamla Stan 1923. Tävlingsprogrammet innehöll följande
krav: »att utan avsevärd ändring av bestående stadsplan och tomtindelning,
och med bibehållande av historiskt och konstnärligt värdefulla
byggnader på för stadsbilden värdigt sätt genom rivnings- och
ombyggnadsåtgärder åvägabringa bättre hygien och möjligheter för
mera tidsenliga bostads- och affärslokaler; att genom avröjningar
inom kvarter eller på annat sätt tillgodose behovet av lämpligt antal, en
eller flera, allmänna lekplatser» (B 9711962, s. 9).
Det dröjde dock flera år in på 30-talet innan en sådan saneringspolitik
kunde börja förverkligas i Gamla Stan och under tiden är nastan all
strävan att bevara stark koncentrerad till denna stadsdel. Gotthard
Johansson skrev 1934: *Nedre Norrmalms renässansplan har givetvis
även sitt historiska intresse men kan knappast betraktas som i samma
grad sakrosankt», dvs. som Staden mellan broarna (SEA 1934, s. 2 10).
Även de enskilda husen i Gamla Stan ansågs intressantare än byggnaderna
på Norrmalm. Man visste inte riktigt hur gamla de förstnämnda
var, men flertalet var dock äldre än 1850 och ansågs därigenom
arkitekturhistoriskt värdefulla. Husen på Norrmalm däremot
ansågs i regel tillkomna efter denna tid. Under funktionalismens första
tid var många »härligt frälsta» och såg på den sena 1800-talsarkitekturen
med förakt eller likgiltighet.
Till detta avsnitt om »Bygga nytt eller bevaras skall dock fogas en
notis om astriden om Kolmatargrand». Denna har historiskt intresse
men Selling omtalar den inte i sin nyss nämnda bok. I samband med
uppgörelsen om byggande av nytt kanslihus - omnämnt i kapitel 3 -
fastställdes en stadsplan varigenom större delen av Myntgatan skulle
breddas till 16 meter. Under många år höll man på att rita på nya hus
langs gatan, men utan att avvakta att förslagen blivit färdiga började
man 1930 riva husen på gatans södra sida. En del hus längre in i de
gamla granderna hotade då att störta samman, och man fick riva mer