22_sidenbladh1

a hyresstegringen i befintliga hus. Hyressättningen i nybyggen var
däremot fri, varför man så småningom fick två hyresnivåer, vilket inte
var bra (B 10 A11935, s. 33). Hyreskontrakt överläts mot betalning och
stora pengar tjänades på att hyra ut möblerat, ty sådana lägenheter
omfattades inte av regleringen. De höga hyrorna och de höga priserna
på byggnadsmaterial ansågs allmänt 19 17 vara en krisföreteelse och så
snart kriget var slut antog man att allt skulle återgå till »normala
förhållanden». Regeringen Hammarskjöld med Oscar von Sydow som
civilminister försökte reglera tillgång och priser på byggnadsmaterial,
men detta misslyckades. Mellan åren 19 17 och 19 19 steg kostnader för
arbetslöner 100 %, murtegel 330%, virke 170-200% och järn 250-
740% (P 31411920).
Genom beslut av 1917 års riksdag (P 3411917) ställdes medel till
förfogande för bidrag utan återbetalningsskyldighet avsedda att tillsammans
med kommu9ala bidrag tacka 415 av kostnadsökningen jämförd
med 19 14. I Stockholm, liksom i många andra städer, ledde detta
till att man i kommunal regi byggde »tillfälliga bostadsbyggnader av
tran, nödbostäder, »barackbyggen av låg klass till varaktig glädje endast
för ohyrann (Alf Johansson 1962, s. 537).
Ar 19 17 bildades även Svenska Stadsförbundets bostadsråd vari
ingick förbundets dåvarande 1:e sekreterare fil. dr Yngve Larsson.
Rådet kom att spela en stor roll såväl när det gällde att informera
regeringen som för att föra ut bostadspolitiken i praktiskt kommunalt
handlande.
Statlig bostads~olitik
Vapenstilleståndet i november 1918 utlöste föreställningar om att
krislagstiftningen borde kunna avvecklas, och att man skulle kunna
nåtergå till förkrigsförhållanden~. Det fanns en allmän olust med
statliga regleringar. Riksdagen minskade subventionerna redan 1918
och sänkte dem ytterligare 1919. I propositionen 19 19 talade regeringen
Eden med P. A. Schotte som civilminister om subventionerna
som »en extraordinär av kristiden föranledd tillfällig nödhjälpsåtgärd)).
I Stockholm hade ledighetsprocenten sjunkit till 0,196, vilket
var liktydigt med bostadskris och på många håll bostadsnöd.
I denna situation fanns åtskillig kallsinnig förtröstan att det enskilda
näringslivet skulle sörja för en tillräcklig byggnadsverksamhet. .Bostadsnöd
är ett bevis på goda tider» var ett talesätt som regeringen
Branting citerade (P 314/1920), men påpekade att kapitalet för att få
högre avkastning då sökte sig till andra investeringsområden an bo-