22_sidenbladh1

Man blåste »faran över*. Skyddsrum fick användas för annat, de stora
bergsrummen hyras ut, viss materiel försäljas och en del förrådshållning
avvecklas.
Skyddsrum
Den 1 oktober 1938, samma dag som Hitler efter Munchen-överenskommelsen
gav order om inmarsch i Tjeckoslovakien, motionerade
några framstående politiker, tre (s), två (h) och en (fp) om att staden
borde bygga skyddsrum. I samma månad kom luftskyddsinspektionens
detaljerade anvisningar om skyddsrum (nr 6). Gatukontoret hade
då redan börjat arbeta med frågan, och den 3 1 oktober offentliggjordes
en plan för 30 »fullträffsakra» offentliga skyddsrum, vilka
beräknades kunna rymma 60 000 personer. Detta motsvarade 13 % av
innerstadens befolkning (U 27011939). Med »fullträffsaker» menade
man då att de förutom att skydda mot splitter, rasmassor och gas
skulle tåla träff av en 250 kilos bomb. Av de föreslagna skyddsrummen
beräknades 19 kunna få användning som garage och då rymma sammanlagt
900 bilar. Avsikten var att man skulle börja med att bygga två
sådana skyddsrum på platser med stark trafik, ett under Hötorget och
ett under Östermalmstorg.
Det första blev mycket riktigt byggt. Där gick det nu inte att göra
nedfarter för bilar, men PUB var villigt hyra det som lager, och därmed
kunde hela byggnadskostnaden förräntas och amorteras på 30 år.
Detta ansågs vara ett lyckligt undantagsfall. Normalt beräknades ett
ngarage-skyddsrum» bara kunna till hälften finansieras genom hyresinkomster.
Innan man hunnit komma igång och bygga ett skyddsrum under
Östermalmstorg började man dock tvivla på att det var rimligt att satsa
på dessa stora och dyra skyddsrum. Med dem skulle det ta mycket lång
tid innan en märkbar del av befolkningen skulle kunna få skydd vid
luftanfall, som kunde komma mycket snart. Man utgick från att sådana
skyddsrum skulle komma att utgöra en mycket liten del av innerstadens
totala yta, varför bombtrsffar direkt i skyddsrum borde komma
att bli rätt osannolika. Det skulle därför vara riktigare att bygga
flera billigare skyddsrum som endast gav skydd mot kringflygande
splitter, gas och rasmassor. Kostnaden per skyddad person blev mycket
lägre i dessa s. k. normalskyddsrum än vad den skulle bli i de
fullträffsäkra (U 3851 1939). Normalskyddsrum skulle åstadkommas i
kallare till i regel enskilt ägda hus. Dessa skyddsrum skulle kompletteras
med s. k. skyddsvärn i parker eller på gator och torg. Dessa senare